Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 39, 27 september 2013
Genial debutserie om transpersoner
Åror
Elias Ericson
Galago
I Elias Ericsons serieroman Åror får vi möta den introverte och eftertänksamme Mika. Han mår inte så bra. Han passar inte in i sin gymnasieklass särskilt väl. Jobbigt. Dessutom lever han inte upp till sin mammas förväntningar.
Hans ensamma lägenhet är inpyrd av vånda och grämelse. Han känner sig fel hela han. Men när han möter sin motsats, den utåtriktade, energiska estettjejen Izzy, börjar det vända för honom.
Vad som på papperet låter som ett manusutkast till en Woody Allenfilm i gymnasiemiljö är, i själva verket, något helt annat, av flera skäl. Det främsta - huvudpersonerna identifierar sig inte med sina biologiska kön. "Det är skitjobbigt att vara trans", säger Izzy. Och det är i allmänhet inte alldeles lätt att, som heteronormativ cis-person (en person som identifierar sig med sitt biologiska kön), förhålla sig till kulturyttringar på transtema. Det är alldeles i sin ordning. För alla motståndskulturer, dit transvärlden förvisso måste räknas, gäller det att i första hand stärka sina egna medlemmar och skapa ett språk och en struktur för dessa att verka inom. Att designa turistbroschyrer för utomstående måste med nödvändighet prioriteras lite lägre.
Åror är ett smått genialt verk. Det är skickligt tecknat, och Ericson har lyckats gjuta så mycket liv i sina karaktärer att de både börjar och slutar långt bortom serierutorna (och som läsare vill man gärna följa med dem på vidare äventyr).
Mika, huvudperson och skör betraktare med mycket känslor under ytan, har just det slags intelligens och reflektionsförmåga en sådan karaktär behöver för att engagera, medan Izzys charm och geist jagar upp mungiporna på den mest surmagade läsare.
De har även fått utrymme att vara mänskliga i bemärkelsen ofullkomliga, bland annat i den bemärkelsen att de som alla människor har sina egna normsystem.
Mika känner sig "själsligt besudlad" när Izzy uttalar sig nedsättande om Morrisseys musik, Izzy talar glatt om hur bra hon är på att känna igen transfolk (utan att tänka på att Mika helst av allt - faktiskt - vill passera som ciskille vid både första och andra anblicken).
När dessutom stämningen av allmängiltig tonårstillvaro är så autentiskt återgiven är det fullkomligt omöjligt att inte bli djupt berörd och rörd.
Sammanfattningsvis en fruktansvärt stark debut som jag skulle rekommendera till vem som helst.