Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 38, 30 augusti 2013
Inte vilken plats som helst
Att staden under ett halvt sekel låtit detta byggnadsverk förfalla är ingen ursäkt för att man nu helt vill utplåna det. Byggnadsverket är inte bara unikt i Sverige, det är också unikt internationellt och den enda miljö i Stockholm som kan ge en upplevelse av hur Stockholmsutställningen 1930 tedde sig.
Stockholmsutställningen 1930 var inte bara ett genombrott för funktionalismen i vårt land, den var också ett genombrott för modern ingenjörsteknik och för en ny estetik. Genom den blev vårt lilla land i Europas utkant internationellt känt.
"Att Slussen är ett riksintresse verkar inte påverka den politiska ledningen i Stockholms stad." (Tavla: BirGitta Tornérhielm)Intresset för den svenska funktionalismen och dess rötter har varit och är så stort internationellt att Moderna Museet i New York på egen bekostnad härom året lät översätta - inklusive två andra svenska idéskrifter - det funktionalistiska manifest som gavs ut som en följd av Stockholmsutställningen 1930, det vill säga boken Acceptera.
Världen över häpnar nu arkitekturhistoriker, museiintendenter och -chefer över hur Stockholms stad hanterar sin moderna historia. Att Slussen är ett riksintresse verkar inte påverka den politiska ledningen i Stockholms stad.
Att hävda att Ålstensgatan och Södra Ängby fyller behovet av kulturminnesmärken från funktionalismen, och att den nuvarande Slussen därför inte behöver rekonstrueras är ett ytterst märkligt påstående.
Man kan inte jämställa två bostadsområden i stadens utkant med en central stadsmiljö bestående av storskaliga och unika byggnader och en internationellt världsberömd trafiklösning och knutpunkt och som en gång utformades av några av Sveriges då skickligaste arkitekter, Tage William Olsson och Holger Blom.
Slussen var också ett resultat av 1930-talets främsta ingenjörskonst och tekniska begåvning, ingenjör Gösta Lundborg.
"Mästaren till verket, det var utan varje tvivel Gösta Lundborg: han förenade den skickliga problemlösarens fantasi med trafikexpertens massiva sakkunskap, exakt till centimetern,"enligt Yngve Larsson, borgarråd i Stockholm under flera decennier.
Inför arbetet med Slussen hade Gösta Lundborg tagit del av schweizisk forskning. I Schweiz hade man nämligen låtit värnpliktiga, med tunga ryggsäckar, gå uppför provanlagda backar i alperna för att komma fram till lämpliga lutningar på gångvägarna.
Man undersökte alltså hur mycket en väg kunde luta utan att den åsamkade onödig belastning och trötthet. Man skulle kunna gå uppför en backe utan svårighet och utan att behöva ta en vilopaus. Dessa mått på lutning studerade också Gösta Lundborg och tillämpade dem i sin anläggning för gångvägarna över Slussen.
Den är alltså inte vilken plats som helst.
Vårt land vill ofta framstå som en modern ingenjörsnation, en nation bestående av kreativa uppfinnare. Ur denna aspekt borde Slussen med Katarinahissen vara ett oslagbart minnesmärke.
Själva konstruktionen var och är internationellt unik. Katarinahissen är i huvudsak en helsvetsad konstruktion. Den 20 ton tunga gångbron över Katarinavägen sattes samman på Mosebacketorg och drogs natten till den 12 september 1935 över till KF-huset med hjälp av en 20 meter hög mast på KF-husets tak.
Det tog 2 timmar och 7 minuter, beskriver Anders Johnson i sin bok om bröderna Hedlund. (Gamla Katarinahissen från 1880-talet hade varit en nitad konstruktion med vad det innebar av skarvar, därmed lätt utsatta för rostangrepp.)
Hela trafikmaskineriet i Slussen består av bröderna Hedlunds stålkonstruktion. År 1932 levererade de de största helsvetsade balkar som dittills gjorts i Europa. 18 meters I-balkar på 10,5 ton. 2100 ton av deras stålkonstruktioner ingår i Slussen-viadukterna. Här användes automatsvetsmaskiner för första gången i Sverige.
Bröderna Hedlund var ett intressant och innovativt företag, med stål och svetsning som specialitet och som skapade stålkonstruktioner till många moderna hus i Stockholm på 1930-talet.
De hade också varit engagerade i flera byggnadsverk på Stockholmsutställningen 1930, till exempel den 80 meter höga reklammasten som restes på tre timmar med hjälp av en 30 meter hög hjälpmast.
Utan bröderna Hedlunds smäckra stålkonstruktioner skulle Stockholmutställningen troligen aldrig blivit den fantastiska uppenbarelse den blev och genombrottet för funktionalismen hade aldrig blivit så stort.
Arkitekten Gunnar Asplunds Paradisrestaurang med sin lätta stålstomme och glasade ytor på stålpelare skulle aldrig ha framstått som den undersköna hägring den gjorde. Ingen Morten Shand, den kände engelske arkitekturkritikern, skulle hänfört ha utropat: "This is Swedish Grace indeed" och därmed myntat det epitet som gjorde svensk formgivning och arkitektur världsberömd.
Vi har alltså mycket att tacka bröderna Hedlund för.
Stockholmsutställningen revs, men världen över blev och är den världsberömd, något som återkommande refereras till. Den vanvårdade miljö som nu är Slussen är det enda som kan ge oss en glimt av hur det en gång såg ut.
Olof Thunström och Eskil Sundahl, arkitekter på KF:s arkitektkontor och ansvariga för det KF-hus från 1930-talet som fortfarande står vid Slussen, var också med i den centrala planeringen av Stockholmsutställningen.
Slussen är inte vilken plats som helst. Den är ett unikt arkitektoniskt mästerverk. Jämfört med detta är den Nya Slussen som staden nu bestämt sig för att genomföra en funktionell och estetisk katastrof, som dessutom för all framtid förstör unika, historiska kulturvärlden, som miljön på Skeppsbron, Franska bukten och hela Slussen-miljön, den som 1930-talets främsta internationella arkitekter beundrade så mycket - Le Corbusier i så hög grad att han sparade Tage William Olsson ritningar i sitt eget arkiv.
Tänk vad Sverige skulle kunna vinna genom att i stället för att nu utplåna denna plats lät 30-talsarkitekturen stå kvar i blickfånget, rekonstruerade klöverbladet och gångarna med samma slags eleganta räcken och material, bevarade panoramautsikten intakt och förbättrade de tillägg och nödlösningar som kommit till senare.
Inlaga med anledning av ärendet Slussen/Stockholm, skickad till Svea Hovrätt.