Ambitiöst och genomtänkt

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 33, 16 augusti 2013

Way Out West
Diverse artister
Slottsskogen, Göteborg

Sångerska i Goat. (Foto: Olle Kirchmeiner/Way Out West)

Det är den givna inledningen på sjunde upplagan av stadsfestivalen Way Out West (WOW) i Slottsskogen: Göteborgssönerna i Junip, med José González på sång, levererar ett stämningsfullt och finstämt gig i tältet (döpt till Linnéscenen i hommage till den svenske botanikern) som ger ett behövligt skydd i duggregnet. Och dugga skulle det göra av och till under festivalen.

På samma scen står sedan Omar Suleyman, som slutligen fick sitt visum. En enveten och klar seger för gemensamma krafter. Fastän hans klassiskt dansanta men modernt beatbetonade arabiska musik, technodabke, må ha varit en av festivalens mest bejublade blir det med blott en bandmedlem - vilket kan ha berott på visumproblemen - en tämligen tunn spelning. Klädd i vit abaya, rödvit kuffiyeh och solglasögon (han är blind på ena ögat) är Suleyman dock på spelhumör nyligen inträdda eid al-fitr till ära.

Men inget gott som inte för något ont med sig. Glädjen över att ha fått hit Suleyman (han fick inget visum för att spela på Music & Arts-festivalen förra helgen) förbyttes snart i vanmakt då affischnamnet nummer ett, Neil Young & Crazy Horse, med mycket kort varsel tvingades ställa in. Femte eller sjätte avhoppet för WOW i år, otursåret 2013. De äldre i publiken såg bedrövade ut, men fick plåster på såren då torsdagsbiljetten gällde hela helgen.

I stället för Young får publiken chansen att se kongolesiske Jupiter Bokondji - encore. För över 20 år sedan bildade han Okwess International, som utgörs av ungdomar från olika krigshärjade länder. Och bandet spelar en blandning av just olika afrikanska stilar och med en körkvinna som emellanåt skakar loss i den heliga zeboladansen. Och dansa gör även den fåtaliga publiken, som inte verkar alltför nedtryckt över att ha missat Young.

Slokörad av Rodriguez? trötta uppenbarelse - han låter lika slut som sin hemstad Detroits ekonomi - men desto mera peppad av lika hajpade The Knifes (syskonduon Dreijer) konceptuella lek med identitet, genus, ego i den häftiga föreställningen baserad på senaste plattan Shaking the Habitual - jag har aldrig sett något liknande på en festivalscen - cyklar jag i fredagsnatten till hotell Opalen. Ett av sovjetisk arkitektur inspirerat vackert 1968-hus, typiskt göteborgskt på något sätt. Jag bor dock inte där, utan är här för att höra Nils Bergs Göteborgstrio Cinemascope framföra låtar ackompanjerade av inspelade bruneiska, japanska, tibetanska, pakistanska, rumänska sångare och musiker. Nytt, spännande, mycket sympatiskt och filantropiskt.

På avslutningsdagen kommer regnet åter, men vad gör det när det radas upp klassiker på löpande band. Matinékonserten nosar upp nattens spår: Mannen med världens mest otacksamma namn, Ravi Coltrane (förnamn efter sitarvirtuosen Shankar och efternamnet från fader John, den störste saxofonisten genom tiderna), drar av ett skönt eftermiddagsjam med sin helgjutna postbopkvartett. Varför jazzmusiker av den här digniteten får futtiga 45 minuter mitt på dagen är emellertid ett mysterium.

Vred över att missa eklektiska livebandet The Roots, som ställde in även de, blir jag desto mera uppsluppen efter att ha sett och hört mina 1980-talshjältar Public Enemy göra ett tokgig ungefär halvvägs in i en halvsömnig spelning. Efter kamp- och medborgarrättsrapen Fight The Power händer något. Flavor Flav börjar studsa som Muhammad Ali i sina unga dar och hiphopens Malcolm X, Chuck D, mässa tungt som ovan nämnda i sina bästa stunder. Basisten pumpar på i bästa funkstil och gitarristen river av riff efter riff och AC/DC:s gamla klassiker Back In Black får en ny tolkning. Alla bitar faller på plats och alla - jag menar alla - räcker upp långfingret mot "rasism and separatism" (som på US-engelska är detsamma som segregering).

Som i ett lyckorus drar jag ner till tältet igen för att höra den norrbottniska progg- eller postrockgruppen Goat - eller världsmusik som de själva kallar den - genomföra en lika kompromisslös spelning. I det öronbedövande larmet uppstår ljuv musik. Ljudvågorna löper kors och tvärs likt luftstreck genom den kvava tältluften och ur tordönsdånet uppstår polyfoniska harmonier: kako- och eufoni i ett. Alla bandmedlemmar är maskerade - ett fenomen som blivit allt vanligare inom vitt skilda musikgenrer. Sångerskorna sticker ut med sina schamanistiska masker, kabyliska klänningar, besvärjande dans och mässande röster.

Sen är jag slutkörd, fastän lycksalig över den oväntade kombon och att två så vitt skilda grupper med en äkta, ärlig och kompromisslös hållning kan åstadkomma samma sorts extas, energi och eufori. Luger ska ha en eloge för de vågade bokningarna, som är av ren kärlek till musiken. Men de tunga namnen skulle de förmodligen aldrig fått hit utan Live Nations - i vars multinationella koncern numera ingår - allsmäktiga hand.

Detta till trots: med Re:act, "ett frö till ett övergripande förändringsprogram om människors lika värde", ett stolt presenterat Hållbarhetscertifikat 2013 och med ett helt köttfritt festivalområde i år igen är WOW Sveriges mest ambitiösa och genomtänkta festival.

Rikard Rehnbergh

Isländsk lycka och kanadensiskt hopp

f Monsters And Men är ett indiepopband från Island. Bandet börjar med den kraftfulla Dirty Paws, och det står snart klart att det dynamiska ljudet väsentligt påverkas av Arnar Rósenkranz Hilmarsson på trummor. Iklädd färgglada kläder är det han som driver bandet framåt, inte minst i de lugnare låtarna som From Finner eller Lake House. Det är även han som hela tiden uppmanar publiken att klappa i takt.

Godspeed You! Black Emperor. (Foto: Olle Kirchmeiner/Way Out West)

Det är svårt att inte gilla det här bandet. De två sångarna, Nanna Bryndís Hilmarsdóttir och Ragnar Þórhallsson, är sympatiskt blygsamma, han klädd i skjorta och jeans, hon i en enkel svart topp. Hilmarsdóttirs röst påminner ibland om Kate Nash, ibland om Casady-systrarna i CocoRosie (i Love Love Love) och harmoniserar vackert med Þórhallssons mjuka stämma, exempelvis i King and Lionheart. Både dragspel och trumpet införlivas skickligt i arrangemangen, och bandets indiepop kryddas ibland med influenser av rysk och isländsk folkmusik.

Godspeed You! Black Emperor, en kanadensisk postrock-grupp från Montréal, besöker WOW med sitt första album på tio år. "Hope" står det i snirkliga bokstäver på den stora bioduken i bakgrunden, och musiken ryter i gång. En efter en intar musikerna scenen. Det tar en stund innan bandet får upp tempot, men efter den drygt 20 minuter långa Hope Drone och nästa Mladic har musikerna blivit väl samspelta. Kvällens höjdpunkt är Behemoth som börjar sakta med enbart fiolspelande, sedan ökas både tempot och volymen våldsamt (två trumslagare), och under de kommande 20 minuterna lyckas bandet att med sitt perfekta sound åstadkomma gåshud och låta hela kroppen skaka.

Det depressiva violinspelet

i avslutande Chart #3 gör att man glömmer bort att det någonstans där framme står människor på scenen som bara använder sina instrument och spelar upp en film med hjälp av gamla projektorer.

Godspeed You! Black Emperor visar denna kväll varför de saknades så mycket under det senaste decenniet. När postrocken blev allt mer populär och fick en massa imitatörer förblev pionjärerna tysta. Nu är de tillbaka med besked. Inget av den över 70 minuter långa konsertens fyra stycken innehåller några transportsträckor eller något överflödigt. För alla de som inte var där finns det en liten tröst: Bandet tillåter uttryckligen inspelning av sina konserter.

Thomas Daligk