Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 26, 28 juni 2013 Det är vi som står för kalaset A
lla pratar numera om ekonomi, det vill säga pengar. Vi har inte råd att satsa tillräckligt på vård, omsorg och skola nu i lågkonjunkturen, sägs det. Men det finns områden där vi har hur mycket råd som helst. Ett sådant område är kärnkraften. Att bygga ett nytt kärnkraftverk, som Folkpartiet vill, kostar minst 80 miljarder kronor, det visar det finska kärnkraftverket som just nu byggs, Olkiluoto 3 (8,5 miljarder euro går det på). Hur mycket vård, omsorg och skola kan man inte få för dessa pengar? Nu säger vän av ordning att man inte kan blanda ihop investeringar med driftskostnader. Men det kan man visst. Pengarna kommer ur samma påse, nämligen våra skatter. Nu blir ovanstående vän alldeles rasande: Vi betalar inte kärnkraften med våra skattemedel, ryter han. Jag svarar: jo det gör vi. Utan statliga subventioner hade det aldrig blivit någon kärnkraft. Och vi fortsätter att subventionera genom att dels stå för en stor del av forskningen på området, dels genom att vi som medborgare får stå för kostnaderna vid en olycka. De pengar som bolagen är skyldiga att betala är en droppe i havet, det visar Tjernobyl och Fukushima. Sedan har vi ett annat område där pengarna flödar ohejdat, allt avfall från uranbrytning till slutförvar. I de flesta länder heter det så vackert att de som producerar avfall ska stå för omhändertagande och kostnader för detta. Är det så i Sverige? Nej inte vad gäller kostnader. Alla som köper kärnkraftsel betalar 2 öre per kilowattimma. Dessa pengar samlas i avfallsfonden, och denna fond används för alla förvar vi redan har byggt och ska bygga, inklusive forskning om dessa förvar, samt propaganda som vill visa hur bra det blir om kärnkraftsindustrin får göra som den vill. För det är kärnkraftsindustrin som forskar. Avfallsfonden innehåller i dag 49,4 miljarder och slutkostnaderna beräknas till 103 miljarder. Hittills har kostnaderna för avfallet kostat 27,9 miljarder (2012). Hur är det då i andra länder? Det enda land där det finns helt öppna källor angående avfallet är Tyskland. Där ligger forskningen under miljödepartementet, som i sin tur har tillsatt en oberoende forskningsgrupp på 12 experter. Varför har vi det inte så här? Men kostnaderna i Tyskland är också de astronomiska, sett ur en vanlig medborgares perspektiv. Hittills har de olika förvaren tillsamman kostat cirka 250 miljarder kronor (28,7 euro per den 31.12.2010). Häromdagen läste jag i The Guardian att notan för att röja upp efter de gamla kärnkraftverken i Storbritannien uppgår till 100 miljarder pund. Och för varje dag ökar kostnaderna. Det finns bara en rimlig lösning: Sluta producera detta farliga avfall! Stoppa kärnkraften innan den stoppar oss! |