Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 21, 24 maj 2013
Hade Sverige koncentrationsläger?
Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga
Tobias Berglund &
Niclas Sennerteg
Natur & Kultur
Anne Applebaum definierar ett koncentrationsläger som en plats dit en person förs inte på grund av det hon eller han gjort utan på grund av den hon eller han är. Enligt denna definition fanns koncentrationsläger i Sverige för vissa utlänningar under andra världskriget. På undangömda ställen i landet inrättades 14 krigstida fångläger för civila utlänningar av Socialstyrelsen, som var ansvarig utlänningsmyndighet.
Motiveringen för att internera en del utlänningar var den hotande situationen i omvärlden. Genom beslut av Socialstyrelsens tjänstemän kunde utlänningar frihetsberövas i läger utan rättegång på obestämd tid. Frihetsberövandet behövde inte motiveras i det enskilda fallet, och beslutet kunde inte överklagas. Som mest satt omkring 1500 utlänningar inspärrade samtidigt. Sammanlagt drabbades uppskattningsvis 3000 personer av sådan internering.
Utlänningarna internerades med utgångspunkt från vilken kategori de tillhörde. Lägren blev ett verktyg för den svenska statsledningen i ansträngningarna att bevara landets oberoende under kriget, enligt framställningen i Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs bok. Det handlade om en anpassningspolitik - först gentemot Hitlertyskland, senare gentemot de allierade. Efter Tysklands stora nederlag på östfronten började kommunister och antinazister friges i stora antal ur interneringen. Under senare delen av krigstiden var flertalet av de internerade sådana som bedömts vara qvislingar och kollaboratörer från tyskockuperade länder.
Beteckningen koncentrationsläger kan tyckas tveksam. De svenska lägren var inga förintelseläger. De var, till att börja med, främst arbetsläger för personer som ansetts ha bedrivit kommunistisk (eller antinazistisk) propaganda och kunde störa rikets relation till Hitlertyskland, som med sin militärmakt var i högsta grad närvarande i alla Sveriges grannländer.
Övergreppen mot de internerade bestod i att de inte kunde försvara sig mot de ofta ogrundade och oförklarade frihetsberövandena. En kommission, Sandlerkommissionen, fick 1945 uppdraget att undersöka den svenska utlännings- och flyktingpolitiken under krigsåren. Ledamöterna i den parlamentariska kommissionen hade många kopplingar till sina partivänner i samlingsregeringen och till ansvariga ämbetsmän på höga poster i de verkställande myndigheterna.
Kommissionens slutrapport blev till stora delar överslätande med hänvisning till att interneringsverksamheten bedrivits för att värna rikets säkerhet. Kommisionen påpekade också att interneringarna berört en mycket begränsad del av alla flyktingar som tog sig till landet under kriget.
Berglund och Sennerteg har gjort ett omfattande arbete med att gräva fram och sammanställa fakta i denna förträngda del av Sveriges historia. De konstaterar att saken berörts mycket diskret i publicerade dagböcker och memoarer från krigsåren av de politiker som beslutade om den.
De konstaterar också att arkiven från lägren har betydande luckor. Man har inte alltid varit mån om att eftervärlden ska få inblick i allt.