Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 19, 10 maj 2013 Kärnavfall som handelsvara D
et säger sig självt att ingen kan garantera vad som händer under 100000 år. Men SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB) kan. De kan med sin metod, som de kallar KBS3, garantera att det utbrända kärnbränslet kan förvaras säkert under just så lång tid. Vi är många som inte tror dem. Vi tror inte att man bara kan lägga det farliga avfallet i kopparkapslar och hyva ner det i några hål, fylla igen och vara glada och nöjda: Avfallsfrågan är löst. Varför vill SKB inte undersöka andra möjligheter? Kan det vara för att de har gått ut i hela världen och talat om att i Sverige har vi minsann löst avfallsfrågan? Eller är det den gamla tanken från Hans Blix, att vi ska kunna ta emot all världens avfall här i vårt säkra urberg, och då måste ju metoden vara säker. Det skulle ju också ge klirr i kassan, för det är säkert många länder som skulle välja bli av med sitt radioaktiva avfall och själva slippa fundera över slutförvaret. Lite märkvärdigt är det, för det har genom åren inte saknats kritik. Först letade SKB efter sprickfritt berg, men hittade inget. Det skulle vara sprickfritt för att vara säkert. Metoden då hette KBS1. Sedan kom KBS2 med tjocka kopparkapslar som skulle klara eventuell vattentillströmning. Men det skulle bli för dyrt, alltså lanserades KBS3 med lite tunnare kopparmantlar runt behållarna. Sedan har det visat sig att kopparn eroderar och alltså inte håller i 100000 år. Blir det en omprövning? Nej, säger SKB. SKB ägs av kärnkraftsbolagen, det är ingen vetenskaplig eller statlig myndighet. Så frågan är: Hur länge ska bocken få vara trädgårdsmästare? Är det inte snart dags att regeringen tillsätter en oberoende, vetenskaplig kommission som får till uppgift att granska alla möjliga slutförvarsmetoder? En enig miljörörelse borde kräva detta. Men det är inte bara det högaktiva avfallet som är problematiskt. Hur är det egentligen med principen att varje land ska ta hand om sitt eget radioaktiva avfall? För 31 år sedan skrev jag en artikel (Medsols nr 6 1982) i vilken jag varnade för avfallskarusellen. Det vill säga att avfallet skickades än hit och än dit, och till slut vet ingen vem som producerade vad. Det har blivit värre än så. Det finns företag som specialiserat sig på att ta hand om radioaktivt avfall, ta bort det allra mest farliga och sedan sälja det som på detta sätt renats. Ett sådant företag är Studsvik. Där tar man emot metallskrot från mängder av kärnkraftverk, och också från militära anläggningar. Det högaktiva avfallet som utvinns ska skickas tillbaka till ursprungsländerna, men den del som bara innehåller lite radioaktivitet säljs på den öppna marknaden. Var det hamnar vet vi inte. Det är ingen som erkänner att de köper denna metall, men det rör sig om enorma mängder och någonstans tar de ju vägen. Naturligtvis är alla köpekontrakt hemligstämplade. Det är ingen trevlig tanke att till exempel matbestick, kastruller eller bilar är gjorda av kontaminerad metall. Det tycker i varje fall inte jag. |