Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 19, 10 maj 2013

Det finns inga gröna gruvor

öreställ dig att någon går loss med motorsågar och terrängfordon i Hagaparken eller på Långholmen i Stockholm. Tänk dig vidare att någon försöker prospektera uran i Vita bergsparken och på Gärdet. Vilka reaktioner skulle det inte väcka? Blåljusen skulle knappast dröja länge. Massprotester skulle rasa (vi minns ju kampen för radioeken), löpsedlarna skulle fyllas och de rättsliga påföljderna bli dyra.

Fast ovan tecknade scenario skulle aldrig ske i huvudstaden, annat än som tankeexperiment. I övriga delar av landet däremot stannar våldet mot människors livsmiljöer och naturen tyvärr inte vid idéer eller ens för miljöbalken. I denna stund står Sverige inför en gruvboom som allt oftare liknas vid ett globalt organiserat övergrepp på den svenska naturen.

Verkligheten är den att bortom städernas neonupplysta himlavalv går maskinerna dygnet runt. På landsbygden och i det som återstår av vildmarken spelar det ingen roll om naturen är skyddad på grund av nyckelbiotoper och rödlistade arter. Här ekar ljudet från motorsågar, grävskopor och dynamit oavsett. Här är inget heligt och allt som kan ska exploateras. Inte ens vattendrag och bebyggelse hindrar bergmästaren från att dela ut tillstånd till höger och vänster.

Ibland samarbetar också gruv- och skogsbolagen. Det har vi som bor runt Storsjön utanför Sandviken fått erfara under våren. Alldeles innan Bergsstaten nu i dagarna ska ta beslut om Wiking Minerals ansökan för bearbetningskoncession i området har Bergvik Skog skövlat rent på den tilltänkta platsen för gruvan. Eftersom kommun och länsstyrelse ännu inte gjort någon tillsyn och yttrat sig om områdets naturvärden ökar naturligtvis företagets chanser att få sin ansökan beviljad efter avverkningen. För vilka skyddsvärden kommer tillsynsmyndigheterna finna på ett kalhygge?

Vi har bittert fått lära att man inte kan överklaga hänsynslös skövling. Ett skogsföretag kan avverka hur de vill om skogsvårdsstyrelsen inte gett exakta direktiv om vilka träd som ska sparas och så vidare inom sex veckor från ansökan om avverkning kommit in. Sådana direktiv ges i princip aldrig, eller vid mycket enstaka tillfällen. Därmed är inte heller något kalhygge olagligt i Eskil Erlandssons Sverige, samtidigt som de flesta egentligen är det.

På många andra platser runtom landet har folk nyligen fått lära att gruvverksamheter tillåts intill - eller inom skyddade områden - på grund av att berörda tillsynsmyndigheter inte yttrat sig; att det inte berör några riksintressen; att verksamheten inte bedöms orsaka någon betydande skada för omgivningen och så vidare. Eller som i Svärtträskgruvan i Storuman och Blaikengruvan i Sorsele, där gruvbolagen Scan Mining och Lappland Goldminers Sorsele AB, gick i konkurs och idag inte kan betala kostnaderna för efterbehandling av det miljöfarliga gruvavfallet. Efter en dyr rättsprocess återstår inga andra alternativ än att sanering betalas med skattemedel. Och det handlar om många miljoner.

Lokalbefolkningar, ungdoms- och sameorganisationer, turismföretag, natur- och friluftsföreningar har på allvar börjat ifrågasätta om några tillfälliga arbetstillfällen (för det är just det gruvor handlar om) är värt priset av förstörda livsförutsättningar för generationer framöver?

Nej skallar ropen genom landet och världen över. Istället kräver folk marken, vattnet, bergen och skogarna tillbaka.

Ur Ojnareskogens mylla växte gräsrötterna starka häromåret. Den rikstäckande föreningen Urbergsgruppen föddes och redan består den av flera aktiva lokalgrupper som kämpar mot företagens övergrepp på människor och miljö. Det var längesen människor gick samman och organiserade sig så brett som nu, med folk från alla regioner, klasser, åldrar och ursprung. Den 20 april demonstrerades det i landets alla hörn och fler protester är att vänta. Den här kampen har bara börjat.

Vid Storsjön i Gästrikland har vi gått samman och bildat en lokal urbergsgrupp. Vi tänker inte sitta och se på när Wiking Mineral ödelägger vår chans till en hållbar utveckling. Vi tänker inte ge upp kampen för våra barns framtid, någonsin. Det är inte i bakåtsträvande gruvprojekt som vi ser framtidens ljus. Istället ser vi alternativen i lokal matproduktion, naturvård, frilufts- och ekoturism. Om vi ska tala om ökad sysselsättning.

För en sak vet vi: gruvboomen hotar alla och är del av en global jakt på jordens sista natur. Även stadsbor kommer drabbas, förr eller senare, när vattnet är otjänligt och luften obrukbar. Så tänk er in i våra kläder. Och välkomna att sluta upp med oss - det är aldrig för sent att organisera sig.

Kampen har bara börjat!

Nette Enström
Urbergsgruppen Gävleborg

Share