Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 18, 3 maj 2013 Religionshistoriker Jan Hjärpe: "Det pågår en revolution inom islam" Förutom krav på sekulära stater i den arabiska våren finns det även en yngre generation muslimer som ifrågasätter de traditionella tolkningarna av Koranen. Det finns stöd för jämställdhet och demokrati i texterna menar de. Kvinnornas kamp är en del av en kamp för hela samhällets frigörelse och rätt till mat, skola och sjukvård. Jan Hjärpe tar i anförandet sin utgångspunkt i några bilder från Tunisien 2012, bilder på unga kvinnor med plakat i händerna, på vilka det står kravfyllda slagord såsom "Jag är inte bristfällig, jag deltog i revolutionen", "Jämlikhet, jämlikhet, jämlikhet!" "Vi vill ha en rättsstat inte en fatwa-stat". Han uttrycker att det var "flickornas revolution" och att modern kommunikationsteknik tydligt tillhörde verktygen i frigörelsekampen. "Kvinnorna i den arabiska våren" är ämnet när Jan Hjärpe föreläser i kulturhuset Kajutan i Henån, den 11 april anordnat av föreningen Fredsrörelsen på Orust med stöd av Orust kommun och studieförbundet SENSUS. Ojämn balansgång Jan Hjärpe är religionshistoriker och professor i islamologi vid Lunds universitet och ger också ett nödvändigt makroperspektiv för en djupare förståelse av den komplexa väv och alla de fenomen och faktorer, som utgör den arabiska revolutionen. Kvinnornas plats i detta sammanhang är avhängig den ojämna balansgången mellan religion, sekulära statsskick eller total brist på statsskick, samhällets teknikutveckling, globaliseringen samt inte minst ekonomiska och politiska krafter i omvärlden. Samhällena är dessutom mycket skiktade, och den på sina håll progressiva lagstiftningen tillämpas inte eller kan vara okänd i många regioner och byar. Ickevåld och humor Jan Hjärpe berättar att icke-våldsprincipen tillämpades i flera av de länder, som var involverade i den arabiska våren. Inspiratören är ytterst Indiens Mahatma Gandhi och flera rörelser kun-gjorde sin icke-våldstillhörighet, till exempel den egyptiska "6:e aprilrörelsen". - Till icke-våldsattityden hör en intelligent och kvalitativ humor. Ett utmärkt fredligt vapen i kampen mot misär, orättvisor och diktatur, poängterar han. Han nämner en bild på en ung student som står med ett plakat höjt i luften, där det står skrivet: "Avgå Mubarak, jag blir så trött i armen!" En annan bild, med anledning av att regimen stängde av mobiltelefonnäten, visar ett plakat på en mobiltelefon och texten "Jag vill ringa min mamma!" Global kommunikation På centret för Mellanösternstudier i Lund fanns 2011 en egyptisk gästprofessor, som återvände till Egypten på grund av händelserna i revolutionens början. Hon kunde sedan berätta om händelserna på Tahrirtorget och ge sin analys av dem. - För oss var revolutionen ingen överraskning, säger Jan Hjärpe. Varför kom den snarare inte tidigare? Vid demonstrationerna på Tahrirtorget i Kairo 2011 var många plakattexter skrivna på engelska, medvetet avsedda för omvärlden. Jan Hjärpe påpekar betydelsen av den nya, globala situationen, pådriven av de tekniska kommunikationsmedlen. - En följd är till exempel att "revolutionära" ungdomar över hela världen lätt kan få kontakt med varandra, i Iran, USA, Jordanien, et cetera. De finner på detta sätt en gemenskap, som de inte kan etablera med äldregenerationen inom de egna ländernas gränser. Demokrati med hög status Ungdomar utgör majoriteten i arabländerna, eftersom folkökningen är enorm, men samtidigt råder en gerontokrati (äldrevälde) som är korrupt och repressiv. Jan Hjärpe hänvisar till ett gigantiskt globalt forskningsprojekt, "World Value Survey", som pågått i tre decennier. Det gäller människors attityder till religion och politik, demokrati och jämlikhet. En rapport från 2003 omfattade fyra arabländer (Marocko, Algeriet, Egypten, Jordanien) och Iran. - Av detta undersökningsmaterial kunde många intressanta slutsatser dras, berättar Jan Hjärpe. Begreppen "demokrati och mänskliga rättigheter" tillmättes mycket hög status, totalt högre än motsvarande resultat från Sverige. Förtroendet för politiker är emellertid noll i dessa länder. Tron på Gud bejakades i Egypten av 98 procent men förtroendet för de religiösa ledarna var bara 75 procent. - Alla dessa omständigheter komplicerar demokratiprocessen i den islamiska världen. Jan Hjärpe fortsätter sin beskrivning av den komplexa revolutionära, demokratisökande "arabiska våren" genom att å ena sidan berätta om de övergripande paradigmerna och de historiska bakgrunderna, språkets betydelse i sociala förändringsprocesser, den ekonomiska världsmaktordningen samt, å andra sidan, den grå vardagens alla viktiga trivialiteter, hur mat, hyra, sjukvård och skola ska klaras av. Denna påfrestande vardag exemplifieras av den fattige studenten Muhammed Bouazizi. Hans helt privat motiverade självbränning i december 2010 omtolkades och inspirerade andra självbränningar i politisk protest, för övrigt helt i strid med religionens bud, alltså ett sekulärt motstånd. Händelserna anses vara startskottet för den så kallade arabiska våren. Språkets betydelse Jan Hjärpe beskriver bland annat förändringen som skett beträffande det religiösa språkets användbarhet för att uttrycka protest men också för att leda, förleda och betvinga människor till lydnad och foglighet. Denna process har naturligtvis samverkat med en förändring beträffande status hos den grupp av maktutövare som haft företräde att tolka Koranen och haditherna (traditionerna om vad Muhammed har sagt och gjort). Jan Hjärpe återger en drastisk anekdot om det "ordinära folkets" relation till Koranen: - En ung flicka berättar att hon med sin pappas hjälp nu äntligen efter tre år läst hela Koranen, hon har bemödat sig mycket och är lycklig, att hon klarat av det. "Fäste Du Dig vid något särskilt ställe?" frågar samtalspartnern." Nej" svarar flickan, "jag förstår ju inte arabiska". Att uttolka Koranen Jan Hjärpe exemplifierar hur det religiösa språket tidigare verkligen kunde förena folket. I upproret mot shahen i Iran, 1978-1979, fanns det en shiitisk begreppsapparat för att uttrycka ett motstånd, en önskan om att avsätta denne diktator. Det religiösa språket var dock nedtonat under demonstrationerna i den Arabiska våren. Där gällde begreppen demokrati, mänskliga rättigheter och en personlig religiös frihet. Männen har under århundraden haft en självklar företrädesrätt att uttolka Koranen. - Nu gör kvinnor anspråk på att deras tolkningstidevarv har kommit. Och de flesta tänkesätt och föreställningar kommer sannolikt att på sikt vändas upp och ner. Till exempel hade det religiösa språket inget begrepp för "jämlik" kvinna. Eva har således ett underläge genom att inte vara självständigt formad av Gud utan, i andra hand, utifrån den av Gud först skapade, Adam (Sura 4:1). De progressiva kvinnorna tar dock upp kampen mot detta synsätt och menar att Koranen här tolkas med hjälp av bibeln. Formuleringen i versen kan få en helt annan uttolkning, till och med den motsatta, att kvinnan kom först. Eller att man och kvinna skapades samtidigt, från det som återges med ordet " själ" - och det har feminint genus. - "Skapelsen" är egentligen könsneutral. Tolkningsförfarandet kräver textanalys i den högre skolan, och är avgörande för kvinnors plats inom den arabiska våren, påpekar Jan Hjärpe. Drottningen av Saba Han berättar att radikala, moderna Koran-uttolkare har funnit hänvisningar till att profeten haft ett demokratiskt synsätt. I ash-Shura (42:a suran i Koranen) lyfts en fundamental princip fram, "samråd mellan profeten och hans rådgivare", som utmärkande i samhällslivet under Mekkaperioden. Profeten lär, efter sina rådslag, också ha följt de råd som han fått. "Rådslag" tolkas då som identiskt med skandinavisk demokrati. - Det är ett axiom att samhällen tolkar sina texter på det sätt man har bästa nyttan av, säger Jan Hjärpe. "Den som söker doktriner hittar de doktriner som han behöver" är ett känt talesätt. Den arabiska vårens företrädare hittar alltså stöd i Koranen och i haditherna för tolkningar i enlighet med det sekulära språket. Kravet är att religionen ska stödja och främja mänskliga rättigheter. Man hävdar att detta är islamiska värden. - Allting finns att hitta i Koranen och i haditherna, profeten har uttryckt sig om det mesta, det gäller blott hur man selekterar, säger Jan Hjärpe. Man måste också ta hänsyn till vem som citerade profeten. Var det någon som var fyra år, då han påstod sig ha hört profeten, eller var det ett trovärdigt vittne? Kvinnligt ledarskap finns i Koranen - Drottningen av Saba (Sura 27). För tolkning av revolutionära begrepp såsom jämställdhet och demokrati har till exempel den så kallade Medina-konstitutionen, utfärdad av Muhammed runt år 622, blivit ett prejudikat. Denna viktiga historiska händelse, att både judarna och de andra stammarna i Medina skrev under konstitutionen innebar en multietnisk och multireligiös situation. Mord blev tabu, och alla skulle behandlas som medborgare och inte utifrån religion. Enligt traditionell sunnitisk islam skulle folkvalda kalifer regera efter profetens död. Ny religiositet Jan Hjärpe ger vidare en beskrivning av ett antal viktiga förändringar, som pågår inom det muslimska brödraskapet i Egypten: Brödraskapet accepterar nu politiska partier och därmed den sekulära staten. Jihadisterna håller på att trängas ut, man accepterar inte att muslimer dödas i deras våldsaktioner. - Man inser lätt vilken "revolution" som egentligen pågår inom islam, säger Jan Hjärpe. Och en utveckling kan i längden aldrig gå bakåt från en redan uppnådd position. Han berättar att ett slags ingenjörsreligiositet håller på att växa fram. Att många med intellektuella yrken och utbildningar, såsom lärare och läkare, har börjat göra egna uttolkningar av Koranen - inte längre blott de skriftlärde, mullorna. Normerna förlorar sin självklarhet. Nu vill man veta vad och varför och vad som egentligen står i Koranen. Egyptens president Muhammad Mursi har dock en svår uppgift framför sig: Som politiker får han automatiskt lågt förtroende bland folket. Mot sig har Mursi också flera av den gamla Mubarakregimens institutioner som rättsväsendet, militären, polis- och säkerhetsstyrkorna. - En annan synnerligen stor utmaning är den svåra ekonomiska situationen med en backande ekonomi och en enorm arbetslöshet. Det är enligt Jan Hjärpe svårt att se en lösning på detta. Splittrad feminism Jan Hjärpe menar också att den islamiska, feministiska rörelsen har vissa problem genom att vara uppdelad i åtminstone fyra olika inriktningar. Den antireligiösa gruppen företräder idén att enda vägen till befrielse är att bekämpa all religion och att inget gott tillkommer kvinnor genom Koranen. Gruppen representeras främst av iranska exilfeminister. De profana feministerna har sin grund i socialismen och menar att en förändrad samhällsstruktur även medför förändring av religiösa normsystem. De bygger på Lenins tanke att religionen är ett epifenomen som återspeglar samhällsstrukturen. En annan grupp vill i stället erövra det religiösa språket för att beskriva kvinnlig frigörelse och jämställdhet, och så finns även islamistisk feminism, islamisk "feministteologi". "Patriarkatet har läst Koranen fel i 1400 år och nu ska vi ta fram den rätta kvinnohistorien" påstår alltså dessa feministiska grupperingar. I den efterföljande diskussionen lyfts bland annat fram att man inte kan se kvinnans frigörelse som skild från hela samhällets frigörelse. Många processer ska samsas på vägen mot ett demokratiskt samhälle. Texten är nedkortad - läs hela på www.fredsrorelsen-pa-orust.se |