Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 17, 26 april 2013
En miljöaktivist på indisk odyssé
Miljömagasinets medarbetare Rikard Rehnbergh for till Indien över vintern för ett klimatprojekt, och passade samtidigt på att resa runt i det stora landet i öst. Han låter oss här ta del av sina intryck kring klimat, kultur, politik och historia, i ett resereportage om fyra delar.
Norden, Stockholm, Ekensberg, den 11 december: Bore håller Sverige, och övriga Europa, i ett fast grepp. Gröndal är en vit dal. Vargavintern kom i år, liksom i fjol, lika tidigt som jag minns det från min barndoms 70-tal. Klimatkrisen, tycks de flesta tro, är en avlägsen angelägenhet, som i exempelvis Asien, Indien:
Bharata, Hindustan, Mumbai International Airport, den 12 december: klockan är fem på morgonen, ankomsthallen är kvav som ett växthus. Den till synes oändliga kön till immigrationen ringlar sig sakta mot den barska tjänstekvinnan. Slutligen framme. Hon frågar efter mitt ärende i Indien. Svarar sannskyldigt: "Environmental issues!" Det känns både bakvänt och motstridigt att hänvisa till miljöskäl.
Att flyga är inte bara det klimatvidrigaste utan även det brutalaste färdsättet, i så mån att du inte får följa topografins och temperaturens gradvisa naturliga skifte från norr till söder. I bland är det dock ett måste ont. Den ursprungliga planen var att ta mig från Berlin till Istanbul i min vän Inge Oskarssons husbil; därifrån färja över Svarta havet; sedermera buss, tåg, lift via Iran och Pakistan ned till indiska gränsen - den gamla "hippierutten" i något modifierad form. Olika omständigheter tillintetgjorde den planen.
Flygturen sker under natten; men returen äger rum dagtid; då ser jag den planerade rutten över de snöklädda, i fågelperspektiv till synes ogenomträngliga bergstrakterna: Siahan, Zagros, Taurus. Kanske lika gott det, som det här resereportaget om fyra delar kommer att visa: många långa resor längs lands- och järnvägen kommer det inte att lida direkt brist på. Vid hemkomsten tre och en halv månad senare kommer det att kännas i både kropp, knopp och själ. Indien kräver sin resenär!
Resan får en trist inramning. Ett par dagar efter min ankomst gruppvåldtas en 23-årig student, som sedermera avlider på ett sjukhus i Singapore, synnerligen brutalt i en falsk studentbuss i New Delhi. Några dagar före min avresa, runt tre månader senare, blir en schweizisk kvinna på cykeltur med sin make gruppvåldtagen i ett skogsparti där de slagit läger i Madhya Pradesh. I i skrivande stund har en femårig flicka rövats bort och våldtagits, återigen i Delhi; och polisen gör långt ifrån tillräckligt. En snedvriden kvinnosyn råder i alltför stor utsträckning i Indien.
Horder av turister
Efter en hektisk vecka i Mumbai, och en uppfriskande helg i skogen vid ett sanctuary för djur och natur, på något så exotiskt som "gamsafari", där jag blir frälst ornitolog - flyr jag metropolens myller och buller/larm och kakofoni för en vederkvickande vecka på playan. Nattbussen - tåget har cirka 1000 personer på väntelistan - kränger som en båt på öppet hav. Sleepern, britsen om en gånger två meter känns mera som en sarkofag än en säng.
Goa: Smaka på platsen, låter den 'go'? Det är åtminstone vad de flesta indier, och utlänningar, tycker, ty här finner du horder av turister. De flesta på en weekend- eller veckocharter. Fastän Goa är Indiens klart minsta delstat är den fortfarande vidsträckt, från Morjim i norr till Palolim i söder tar det runt två timmar med buss eller båt.
Jämte Mumbai och i viss mån Kerala utgör Goa den västenklav, Malabarkusten, som portugiserna koloniserade i och med Vasco da Gamas ankomst i maj 1498 - alltså sex år efter att Cristoforo Colombo navigerat fel och trott sig ha kommit till Indien. Portugisernas annektering av och regering i Goa sägs ha varit särdeles grym. Trots det heter Goas största stad, än i dag, Vasco da Gama.
Portugal var sist av kolonialmakterna att lämna tillbaka de en gång ockuperade territorierna - i Afrika överlämnades de fem forna kolonierna så sent som 1974-75, det vill säga först efter den portugisiska revolutionen. I Goa skedde det 1961. Det finns dock de som stridslystet hävdar att Goa aldrig varit fritt, att kolonialisterna bara bytt språk, ansikte och flagga: portugiser, britter, indier, turister - sak samma! De eftersträvar och förespråkar en autonomitet och suveränitet likt Östtimors.
Goanationalismens fader
Tristão de Braganįa Cunha delar, ironiskt nog, namn med sjöfararen, kolonialisten och portugisiska Indiens först proklamerade vicekung, Tristão da Cunha; den förre var i själva verket den mest framstående anti-kolonialisten och ofta benämnd Goanationalismens "fader". Såsom upphovsman till den första självständighetsrörelsen fick han emellertid aldrig se sitt hemland fritt från portugisiskt styre. Han dog 1958, tre år före det att Portugal lämnade och Indien äntrade Goa. En del "portugoaner" märkte varthän det barkade och flydde sjövägen till Afrika, främst Mozambique.
En plats historia återspeglar sig också i dess etymologi: Mumbai hette tidigare Bombay, en omskrivning för och anglifiering av portugisiskans bom bahía, "bra bukt". 1996 drev det hindunationalistiska partiet Shiv Sena på för en namnändring, som för att tvätta bort kolonialismen från dess smutsiga stränder. Dagens namn härrör från den över staden allestädes, sägs det, vakande gudinnan Mumbadevi.
Govarashtra, som Goa benämns i hinduismens urkund, eposet Mahabharatha, betyder "koherdarnas land" på sanskrit. Fast här talas konkani och var ursprungligen bebott av Gavde-folket. Men en plats historia återspeglar sig i dess genealogi: överallt namnskyltar på mestadels doktorer och kirurger, läkare och tandläkare med namn som Sousa, Ferreira, Roa Bastos, etceteros. Fastän jag söker med ljus och lykta efter portugisspråkiga goaner kammar jag noll.
Kvardröjande portugisiska
En av alla dessa Bastos, på vilkens läkarmottagning jag stegar upp en som vanligt vacker dag, berättar för mig, mellan två patienter, att språket i stort dog ut i Goa. Fast han vill ändå minnas att hans farmor ibland slungade ur sig portugiska affirmationer/exklamationer som "não é", "opa", "boa"! Där ser du, replikerar jag, du kan ju språket. Doktorn skrattar. Faktum kvarstår att portugisiska ord återfinns i många indiska språk, främst marathi och hindi, faktiskt, och inte konkani och malaylam, vilket skulle ligga närmare till hands. Ord som ke (que, "vad"), pav (pão, "bröd"), tu ("du") och Mai ("mor").
I småstäderna ståtar företrädesvis vitkalkade, lateritgrundade iberiska barockkyrkor i stället för moskéer, pagoder och tempel. Än med en Maria-, än en Kristusstaty på gården och alltid med ett överdimensionerat krucifix, helst i neon. Just när jag är där, under julen, går de på högvarv, mässorna alltså; de avlöser varandra och klockorna klämtar, ständigt känns det som, över strand och land. En katolsk, muslimsk eller hinduisk mässa och bönestund skiljer sig inte så nämnvärt, om den är förrättad i Indien. De delar ofta en förbryllande samstämmighet.
Julen innebär även högsäsong för charterturismen. I dag har portugisernas impopularitet övertagits av ryssarna. Seleceus - se där, ännu en kristen koppling - föreståndaren till The Love Shack (sic.), strandrestaurangen med tre vidhängande bungalower varav jag huserar i den ena, förklarar varför:
- De tjafsar om minsta lilla rupie, även om du har helt rätt, och säger emot, kan de ändå börja hota med Organizatsyija, ryska maffian.
Techno-trance eller tekopp
Granne till "Kärleksrucklet" kommer dessvärre bli en jättehangar, ett stålskelett medolika arbetslag - det är fascinerande att se hur de knegar, klättrar, svetsar och hamrar i bara flipflops, gabardinbyxor och färglada 70-talsskjortor längs den förvisso robusta bambuställningen; hjälm, glöm det! Byggnadsombuden skulle bli kallsvettiga i sina badbrallor om de bevittnade det hela - arbetslagen jobbar dag som natt för att hinna i tid till julaftonen, öppningskvällen då en rysk trance-dj ska vända vinyl till soluppgången.
Jag känner mig emellertid föga motiverad, trance-techno är inte min kopp te, där jag stilla sitter på pyolen med en god bok i ena handen och just en kopp te i andra. I restaurangen nedanför mig på verandan håller ett gäng britter på att rigga ett annat, mindre ljudsystem och snart ljuder soft, "mellow", melankolisk acid house ā la London över "vår" del av stranden. Det var ett annat te det, och det blir till slut en minst sagt alternativ julafton: Anarchy in the U.K.!
Resan fortsätter söderöver och jag landar så småningom i Ernakulam, provinshuvudstad i distriktet med samma namn, en 200 mil från Goa. På andra sidan vattnet, Vembanad, Indiens längsta sjö, ligger i Kochi eller Fort Cochin som det hette då, det var landets viktigaste hamn och själva navet i den dåtida handeln med te, textilier och framför allt kryddor. Hit kom folk från när och fjärran, mest araber och kineser, och Kochi lär ha varit en livaktig och korskulturell smältdegel och knytpunkt.
Brokig historia
Ursprungligen huvudstad i furstendömet under Cheral-dynastin/Sangam-perioden (cirka 300 före vår ideräkning - 1279), sedermera Kochi-kungariket (cirka 1100-1947) blev det på 1400-talet annekterat av Osmanska riket, som skar av handelsvägarna mellan Europa och Indien. Detta kunde inte européerna tåla. Och Vasco da Gama landsteg i Calicut i maj 1498, efter att ha annekterat delar av den afrikanska västkusten. Efter det började portugiserna anlända i stora massor till regionen med specifika mål: att ta över handelsstationen, sätta upp en koloni och en skans.
Så da Gama anlade ett faktori 1502 och Afonso de Albuquerque byggde ett fort 1503. Även här visade kolonisatörerna stor grymhet, inte bara mot den judiska utan även den syrisk-kristna minoriteten, som stod utanför den latinska gemenskapen i den romersk-katolska kyrkan, vilket portugiserna naturligtvis hade svårt att smälta.
Än i dag står flera av dessa historiska byggnader kvar och just i dessa pågår Indiens första konstbiennal någonsin när jag är där. Efter att ha besökt ett par moderna muséer i Mumbai är jag en smula luttrad och skeptisk. Döm då om min förvåning när jag får en av mina största konstupplevelser till dels: blandningen av inhemsk och utländsk konst är lagom avvägd, unga lovande och äldre etablerade konstnärer, såväl europeiska, amerikanska, australiska som asiatiska, delar på utrymmet i huvudsakligen det gamla faktoriet, lagret och magasinet. Temat för biennalen är platsens historia: Bildkonst, arkeologi och antropologi i skön förening, kan det bli intressantare för en resenär?
Kommunistiska Kerala
Kerala är en av Indiens kanske viktigaste, rikaste och samtidigt, något otippat, mest kommunistiska delstater. Många blir glada och faktiskt stolta, trots att de kommer från en annan stat, när jag reser runt och nämner att jag varit här. De säger ungefär: I Kerala är det så rent på gatorna, där finns ingen kastindelning längre, knappt någon brottslighet, kvinnor och män är jämlika och löneskillnaderna är minimala.
Folk här heter både Ivan och Lenin i förnamn; här vajar hammaren och skäran i hart när vart gatuhörn; mellan moskéen och templet hänger en affisch med bokstavskombinationen DYFI, Democratic Youth Federation of India. Och överallt siluettporträttet av den alltid lika fotogeniska Ernesto Guevara de la Serna, vid ett tillfälle till och med felaktigt av Benicio del Toro, alltså skådisen som så förtjänstfullt spelade Che i Steven Soderberghs diptyk från 2009.
Till saken hör att Kerala så sent som på 1930-talet var ett maharajdöme med den förmodligen strängaste kastindelningen i Indien. Exempelvis förbjöds icke-brahmaner att besöka tempel och helgedomar, inte helt ovanligt i dåtidens Indien, men de fick inte ens beträda gatan i dess närhet. Och ett mindre antal zamindar (typ patron, storgodsägare) ägde enorma arealer land varpå folket inte bara tvangs arbeta under slavliknande förhållanden utan även betala saftiga skatter!
"Guds eget land"
Noterbart är att den västra kustremsan redan var väl förtrogen med kommunismen - i dess ursprungliga, rätta bemärkelse efter portugisiskans comunidades och latinets communitas, samhällsförening eller samfällighet byggd på egendomsgemenskap. I inlandet, en bit från kusten, finns en urgammal, tusenårig socio-agro-ekonomisk institution som upprättades av de ursprungliga invånarna och som heter gaunkary, mest frekvent i Goa.
Rent tekniskt, byggnadsmässigt är det ett fördämnings- och bevattningssystem, bestående av vallar och kanaler, som liknar "the backwaters". Mark och ansvarsområden är uppdelade i "gaunkars", samfälligheter som samarbetar i ett egalitärt, ekologiskt, solidariskt system som såväl rajor, zamindars och kolonialister sökt krossa med sitt egocentriska, hierarkiska, kapitalistiska system. I dag har deras roll tagits över av den indiska staten.
Paradoxalt nog - politiskt vill säga, inte topografiskt - kallas Kerala för "God's own Country" på oräkneliga reklamskyltar som pepprar den lilla delstaten med det stora besökarantalet. Kanske syftar de på de välkända "backwaters", ett långt vindlande floddelta förbundet med Arabiska sjön, ett kanalsystem där husbåtar, ibland rena palats, i sakta mak glider fram över den smala ytan. Mäkta populärt bland både inhemska och utländska turister, sönderstressade, framför allt juletid. Månglarna månglar och ockrarna ockrar: Priser stiger med 3-500 procent, tusentals kronor per natt. Husbåt är bara att slå ur hågen, men en tur på inlandsvattnet vore inte så dumt ändå.
Tack för turen!
Jag tar en buss från Ernakulam till Kottayam - för att söka reda på en flodtaxi. Väl där ännu en buss till båtplatsen. Bara det tar ett par timmar och när jag äntligen anlöper hamnen säger folket där att eftermiddagsturen är inställd. Misströstan börjar ta överhanden; under en kopp tröstte ger emellertid chaiwallan mig ett hett tips på en annan "hållplats". Jag hoppar in i en rikshaw och beger mig dit.
Luften liksom vibrerar, kvavt, solen skiner obönhörligt, vattnet vilar kavt, under en bädd av växter, igenvuxet, övergött; där ligger den förtöjd ändå, den 15 meter långa båten som ska ta mig den långa vägen tillbaka till hostellet. Men, oroväckande nog, ingen rörelse varken på däck eller kaj. Jag går ombord. Däckspersonalen sover siesta på bänkarna, de vaknar till liv vid min bullriga ankomst.
Vi avgår en timme senare; båtkonduktörern kommer med sin kupongmatare: Han frågar efter min destination? "End of the line", svarar jag. Jag frågar hur lång tid det tar; han svarar en två tre timmar sisådär och räcker mig biljetten: 7 rupies, cirka en krona för en tur genom sköna vindlande åkerlandskap och skogspartier. Tack för den turen, ye merry gentlemen!