Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 17, 26 april 2013 27 år av tjernobylkatastrof I
dagarna är det 27 år sedan kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl började och ingen vet när och hur den kommer att sluta. Fortfarande vet man inte hur långt ner i marken som kärnsmältan har nått. Vad man vet är att ingen har kontroll över vad cirka 40 procent av det radioaktiva materialet har för sammansättning och hur det rör sig där nere under ruinen. Har det nått grundvattnet? Om det gör det så riskeras hela floden Pripjat och med den stora sötvattenreservoiren som försörjer Ukrainas huvudstad Kiev med färskvatten, att förgiftas. Men det är inte bara själva reaktorn och dess innehåll som är problematiskt. Bränslebassängerna för de bränslestavar som fanns i anslutning till anläggningen har också skadats och en ny bassäng som byggdes på 90-talet håller på att gå sönder. Dessutom finns det bränslestavar från de tre reaktorerna som inte skadades vid olyckan. Dessa ligger också i bassänger som hela tiden måste kylas. Ett annat olöst problem är allt vatten som måste pumpas upp från reaktorn. Dels är det grundvatten, dels är det regnvatten som trängt in genom sprickorna i sarkofagen. Detta vatten hotar också den omliggande bebyggelsen längs floden Pripjat. Just nu byggs en ny "sarkofag", en jättestor hangar av stål. Den byggs en bit från den gamla så att arbetarna inte ska utsättas för så mycket strålning. På betryggande avstånd sägs det. Sedan ska hela bygget rullas på skenor fram till sin slutdestination. Det är 550 miljoner Euro från 28 länder som har garanterats i en så kallad internationell givarkonferens. 4 300 kvadratkilometer åker och skog är obeboeliga. Rädslan för bränder är stor, för mycket av nedfallet från reaktorn finns i skogen och på marken. Brinner det så frigörs denna radioaktivitet och det kan på nytt bli radioaktiva moln som sprider sitt gift över land och vatten. Inget att undra på att så många kärnfysiker nu, efter Tjernobyl och Fukushima tycker att måttet är rågat. Nu måste det bli ett slut på detta vansinne. Om du har dator så lyssna på S.D Freeman när han förklarar varför vi måste eliminera kärnkraften innan den eliminerar oss (Kill Nuclear Power Before It Kills Us). Men trots lärdomarna från Tjernobyl så fortsätter kärnkraften att hota allt levande genom att så många farliga reaktorer är i drift och med dem produceras varje dag stora mängder med radioaktivt avfall som ingen vet vad man ska göra av. Detta avfall transporteras kors och tvärs mellan de olika länderna. En del i form av använt kärnbränsle eller som just nu som MOX-bränsle till Japan (MOX=mixed oxid fuel) som ska användas i Takahamareaktorerna som ligger väster om Tokyo. Dessa reaktorer, liksom alla utom två, står stilla sedan katastrofen i Fukushima. Transporten gick den 18 april från Cherbourg och i ett pressmeddelande säger företaget att rutten går via Goda Hoppsudden till Japan. Med tanke på att bränslestavarna innehåller cirka sju procent plutonium räknas det som en nationell säkerhetsrisk och åtgärder har vidtagits för att säkra transporten, säger företaget. En annan japansk säkerhetsrisk är fortfarande den pågående katastrofen i Fukushima. Den radioaktiva nedsmutsningen av luften, marken och vattnet fortsätter och de hälso- och miljöskadliga konsekvenserna kommer med tiden att bli allt mer synliga och det värsta är att de är oåterkalleliga, säger Kazuhiko Kobayashi, en av många japanska aktivister. Därtill kommer rädslan för en ny jordbävning som skulle få oanade konsekvenser i ett så tätt befolkat land som Japan. Men det är inte enbart i Japan som det finns farliga gamla reaktorer. En av de farligaste i Europa är Fessenheim som ligger i tre-länderhörnet Frankrike, Tyskland och Schweiz. Jean-Louis Basdevant, kärnfysiker och professor vid Ecole Polytechnique, Paris, har i en intervju för den franska organisationen Sortir du Nucléaire krävt att detta kärnkraftverk ska stoppas. Det ligger i en seismisk zon, får sitt kylvatten från en kanal från Rhen. En olycka i Fessenheim skulle förstöra livet för alla människor från Basel till Rotterdam och alla städer, byar, mark och odlingar längs hela Rehndalen och all natur för oöverskådlig framtid. Fessenheim är Frankrikes äldsta kärnkraftverk och är enligt professor Basdevant extra farligt därför att dess bottenplatta bara är en meter tjock, vilket gör att den inte skulle klara av att stoppa en härdsmälta. I ett upprop skriver Jean-Louis Basevant bland annat följande: Kärnkraftskatastrofer är väsentligt vanligare än vad kärnkraftindustrin påstår. Enligt en aktuell sannolikhetskalkyl utförd av Max-Planck-institutet i maj 2012 måste vi räkna med en kärnsmälta vart 10-20 år i någon av de cirka 400 reaktorer som finns runt om i världen. Kärnkraftindustrin är en mäktig motståndare. Den är, trots alla katastrofer, seglivad. Den har genom åren fått massivt stöd från kärnvapenmakterna. Men utbyggnaden har stagnerat och trycket från befolkningarna, inte minst från kärnkraftmotståndarna, har gjort att flera länder har beslutat sig för att avveckla kärnkraften. Endast genom informationskampanjer kan vi stärka och påskynda denna utveckling. Det är viktigt att dessa kampanjer organiseras internationellt, avslutar professor Basdevant sitt upprop. Källor Der Spiegel, Japan Times, Sortir du Nucléaire och Green Boat. |