Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 16, 19 april 2013
Nytt snurr på propellern
Karlsson på taket
Musik: Thomas Lindahl
Text: Mathias Clason
Kungliga Operan, Stockholm
Det här med barnopera är ingen "världslig sak". Hur göra så att barn från, säg, fyraårsåldern ids sitta någotsånär still i en timme eller så? Med talteater är det enklare i den mån att det som sägs är tydligare och skådespelarna något friare på scenen, medan operan har den ledsagande musiken som skänker ro och illustration. Och på vilken nivå lägga musiken - dess komplexitet, kromatik och tonalitet till exempel - så att den passar såväl stora som små?
Karlsson på taket, en "familjeopera" i en timslång akt, är ett rätt lyckat och lagom - detta übersvenska fenomen fullt av kompromiss men även kompromettering och konfliktsrädsla - exempel på ovan. Urpremiären ägde rum i Malmö i december 2011, där den gavs vid 20 tillfällen; 14 i Stockholm, dubbelföreställning de flesta gångerna. Och på den sista föreställningen var det gott om folk, nästintill fullsatt, och så har det varit under i stort sett hela speltiden. Succé, med ett ord.
Till operan har tonsättaren Thomas Lindahl valt ett musikalbetonat, direkt rytmiskt, rentav jazzigt och därför tidstypiskt tonspråk som verkar gå hem hos stora och små. Fastän det är lättlyssnat blir det inte banalt. Jag tyckte mig ofta höra de stora ryssarnas (en Sjostakovitj, en Prokofiev, en Stravinskij) coola jazzflirtar från 1930 till 1950-talen.
För Lindahl är tiden bekant, han föddes själv 1953.
Varför barnopera?
- Jag känner mig mer fri när jag komponerar för barn än för vuxna, och det ger energi. Vuxenlivet har så många regler.
Störst triumf i ensemblen firar sångaren Samuel Jarrick som Karlssson. Som en korsning mellan Robert Gustavsson och Loa Falkman lockar han inte bara Lillebror utan mången i publiken till skratt. Jarricks breda register som skådespelare är nog en än större tillgång än hans Wixellvarma och lyriska baryton. Att övertygande kunna spela dödsdömd livstidsfånge (i Jake Heggies Dead man walking) och något år senare Världens bästa Karlsson indikerar just det.
Regissören Sally Palmquist-Procopé:
- Vi visste att rollen som Karlsson krävde något speciellt, men när Samuel Jarrick klev fram, tänkte jag bara: Här är Karlsson!"
Även Lillebror (Conny Thimander) klarar sig bra. Det är inte helt lätt att som vuxen man sjunga en sjuårings roll utan att det blir larvigt och överspelat/-sjunget. Det gäller också övrig ensemble och orkestern under David Björkman.
Dessvärre slarvas det med dekor och scenografi en del. Scenrummet i Astrid Lindgrens två Karlssonböcker är platsbestämt, vi befinner oss i Vasastan, där hon också bodde, punkt. Trots det är flera bilder/vyer - som liksom är i jättefokus under föreställningen, så det går inte att bortse från dem - från andra delar av stan.
Och när det väl är en vy över Vasastan så upptas bilden av en "lååång", ny bilparkering framför de vackra sekelskifteshusen. Så mycket för 1950-tal. Astrid skulle ha vänt sig i graven.
Detta till trots, låt oss här och nu slå fast: fram för mera barnopera!