Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 15, 12 april 2013
Fröer och konst är guldkorn på mässa
Trädgårdsmässan Rum och trädgård hölls i början på mars i Kista, Stockholm. Med runt 140 utställare erbjuds det en stor bredd av produkter med allt från sättlökar till blommiga trädgårdsförkläden, tomatpesto och doftljus. Men det finns även några guldkorn.
Calle Winblad och Karin André Barowiak delar snart ateljé.
Då detta även är en uttalad inredningsmässa "för uterummet" var utbudet av prydnadssaker möjligen ännu större än det brukar på liknande mässor men på föreläsningsscenen dominerar ändå odlingen i teman som stadsodling, kompostering och ovanliga ätbara växter.
I vimlet fastnar ögonen först på företaget Rara växter, med en lång vägg full med små fröpåsar. Ulla Hedmalm startade familjeföretaget för 26 år sedan, utifrån tanken att fröutbudet i Sverige var väldigt tråkigt.
- Alla hade samma "Luktärtor mix", när man vet att det finns så mycket mer, säger hon.
Passande klimat
När de startade var det mycket grönsaker från Japan och Kanada, med liknande klimat som Sverige och sorter som passar bra även här.
- Nu med de nya EU-reglerna är det en krånglig process för att få fröer godkända och det kostar pengar, säger Ulla Hedmalm.
Beslutet har lobbats fram av GMO-industrin som vill lägga om hela sortimentet, berättar hon. Alla köksväxter som ska säljas som frö till fritidsodlare måste alltså först godkännas.
- Det handlar om makten över maten. Det är mycket pengar som finns där.
Det finns olika argument, men enligt EU är det för att öka mångfalden.
- Men hur ska man kunna göra det genom att ta bort sorter? Det känns väldigt tråkigt. Det är många små företag som ska stå emot de stora bolagen, säger Ulla Hedmalm.
Konsekvensen blir att gamla fina sorter, arvegodssorter kommer att försvinna eftersom det inte finns någon som kan lägga pengar på att få dem godkända. Svenska odlare tvingas istället köpa sorter som tagits fram för mellan- eller sydeuropa. De passar inte lika bra här.
Hon tycker att remissprocessen i Sverige som föregick beslutet bara har varit ett spel för gallerierna. Inget av de små företagen blev tillfrågade.
- Sorterna behöver ju odlas för att bevaras, flikar dottern Frida Hedmalm in.
Kanna för kretslopp
En fin produkt är också Guldkannan Towa. Det är en vattenkanna som även fungerar som potta, med ett väl tilltaget, hjärt- och stjärtformat hål på toppen och medföljande lock. När man kissat fyller man upp med vatten för en lagom dos gödsel för trädgårdslandet.
- Vi har ett helhetstänk, säger Eva Peuravaara, som står i montern. Det är en svensk produkt av återanvändbar och hållbar plast och det är mycket bättre att använda urin än konstgödsel.
Hon säger att det är särskilt bra för barn att bli engagerade och få en förståelse för kretsloppet.
- Det är viktigt att göra folk medvetna om att vi kan ta vara på det vi har. I dag är det lite tabubelagt.
Eva Peuravaara beskriver kollegan och kannans uppfinnare Åsa Lövberg som en eldsjäl och säger att formgivningen är väl genomtänkt. Lock på både topp och pip gör att kannan håller tätt, viktigt för att bevara kvävet och undvika lukt. Det stora handtaget kan vikas undan helt när man sitter, och gör även kannan lätt att hantera.
- Den är utformad för att inte skvalpa och tål 150 kilo. Så den håller även för lite större och äldre personer, säger Eva Peuravaara.
Mor och son presenterar sedan förra året sina konsthantverk tillsammans.
Glas och graffiti
En utställare på inredningssidan som sticker ut är Graffitisthlm i samarbete med Karin André Barowiak. Det är konsthantverk i form av graffitimålade lampor och bord i kombination med vaser i glas och rå betong, och det visar sig att det är mor och son som visar sina respektive alster. De har länge arbetat med konst på olika sätt men det var först förra året som de upptäckte att de kunde göra det tillsammans.
- Vi kommer att dela ateljé nu, berättar Karin André Barowiak. Det är härligt att hitta samspelet och samarbetet.
Hennes son Calle Winblad som har målat graffiti sedan 1990-talet, har nu själv fått barn och vill utöva sin konst lagligt. Han har även hållit i projekt för laglig målning med ungdomar.
- Det är en konstform, ett sätt att måla. Sedan att folk gör det på olagliga ställen är en annan sak. Ateljén är mitt andra hem, säger han.
Lamporna som hänger på mässan är gamla grislampor som han snubblade över av en slump hos en bonde i Halland. Lamporna skulle slängas, men fungerade, och Calle Winblad såg potentialen.
- Det är kul att göra mer möbler, innan har det mest varit tavlor, säger han.
Han tycker att acceptansen för graffiti som konstform har ökat.
- Absolut. Folk är väldigt positiva. Nu tar man in det i sitt hem.