Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 13, 28 mars 2013 Hur bromsa klimatförändringen? N
ästan varje dag gör media oss påminda om klimatet och klimatförändringarna. Vad kan vi göra? I lördags den 23 mars var det Earth Hour igen med en timmes ljussläckning, Världsnaturfondens årliga klimataktion. Över 900 företag och närmare 215 svenska kommuner har anslutit sig till uppropet att släcka belysningen. Släcka ner ljuset är en symbolisk sak, anser fem intervjuade personer i Halmstad (HP 22/3), bara den sjätte hade aldrig hört talas om Earth Hour. Kommunens klimat- och energirådgivare ville samtidigt väcka intresset för manifestationen med en utställning på stadsbiblioteket. Klimatförändringen skulle göras åskådlig och tips ges till allmänheten. Bland det viktigaste är att se över transporterna, välja tåg eller cykel i stället för bil eller flyg, menar rådgivaren. Räcker det att göra klimat/miljöanpassning till en personlig beteendeförändring? Kan det vara individens uppgift att bromsa klimatförändringen? Hur går det ihop med att samtidigt produktionen ska ökas och vi ska konsumera till varje pris - i tillväxtens tecken? Vem är det som inte har fattat galoppen? Miljötidningen (1/2013), Jordens Vänners (JV) medlemstidning, ställer sig frågan vad miljörörelsen kan göra för att nå en förändring av klimatförsämringen - för att vinna slaget. 12 personer intervjuas, JV-medlemmar, forskare och politiker (ingen moderat och ingen sverigedemokrat förekommer). Medlemmarna anser att mat- och livsstilsfrågor är avgörande. Anna Zajc förstår dock att politikerna måste påverkas. Precis som JV:s ordförande, Erik Blomqvist, anser hon att opinionsbildning är avgörande, att skapa bredd. - Om jag pratar om klimatförändringarna som om det var det mest självklara i världen så kommer bara de som redan har samma eller liknande åsikt som jag att lyssna, säger Erik Blomqvist. Han ser den pedagogiska utmaningen att nå ut till fler människor, både lokalt och på ett mera övergripande plan. Christian Azar, forskare vid Chalmers, bekräftar att politikerna inte känner av ett tillräckligt starkt opinionstryck. Hur rimmar det med att han själv är tveksam till att avvisa kärnkraft? Håller han fast vid lögnen att den skulle minska koldioxidutsläppen. (Frågor&Svar om kärnkraften...dn.se, 2010-06-01)? Greenpeace-chefen Annika Jacobson intervjuas på samma sida som Azar, och hon talar klarspråk. Sveriges kärnkraftverk bromsar landets energiomställning, fast Sverige är ett av de länder i världen som har bäst förutsättningar till förnybara energisystem, menar hon. Ingen av de intervjuade politikerna ser kopplingen mellan gräsrötter och dem själva, som har makt till förändring genom lagstiftning. Det är som om de spelar i olika divisioner. Bara EU-parlamentarikern Carl Schlyter (MP) ser dynamiken i sin roll som politiker. Han ser det farliga pyramidspelet ekonomin är uppbyggd kring, som leder till den förfärliga bubbelekonomin där "naturresurserna slukas för onödig konsumtion som ej gör oss lyckligare". Botemedlet är minskad arbetstid, inte ökad köpkraft enligt honom. Å andra sidan ser han miljörörelsen som påtryckare, den måste vara blåslampa på politikerna, menar han. Det är väl bara möjligt om politikerna är öppna och låter sig påverkas. Är det fel att drömma om Tysklands stora freds-, antikärnkraft- och anti-GMO demonstrationer där föreningar, befolkningen tillsammans med politikerna (Die Grüne och Die Linke) gör gemensam sak? I Sverige är för få på gräsrotssidan. Den stora pedagogiska utmaningen återstår, enligt Erik Blomqvist. Men tänk om vissa politiska grupper skulle bekänna färg och sätta sig ihop med initiativgrupper och föreningar? Är de för avideologiserade, för hårt inklämda i maktens korridorer? |