Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 11, 15 mars 2013
Fallet med de fem kubanerna
Några män från Kuba har på oklara grunder suttit i fängelse i USA i 15 år. Fallet har blivit världsbekant som "The case of the cuban five" och det godtyckliga fängslandet har kritiserats av till exempel FN och Amnesty. Gabor Tiroler besökte ett möte i Holguin där frågan lyftes.
Under de fem dagarna som mötet pågick på ett mässområde i Holguin, Kuba, framförde hundratals skolbarn och ungdomar danser, sånger och uppläsningar. (Större bild.)
Fem kubaner har suttit i fängelse i USA i 15 år, en av dem är dömd till dubbelt livstidsstraff (vad det innebär i praktiken har domstolen inte definierat). För vad? En del hävdar att de förberedde ett angrepp på USA, men enligt kritikerna till fängslandet försökte de ta reda på kubafientliga gruppers planer att utföra bombdåd och sabotage mot den karibiska ön. Det handlar om Antonio Guerrero, Fernando González, Gerardo Hernández, Ramón Labañino och René González (släpptes efter 13 år 2011).
De arresterades i Miami 1998 och anklagades för spioneri. I själva verket hade de lyckats nästla sig in i organisationer som planerade attacker på Kuba och hade bett FBI om hjälp att hindra aktionerna som skulle skrämma befolkningen och turisterna. Två år efter att rättegången inletts lade USA till en anklagelsepunkt mot Gerardo, nämligen att han 1996 skulle ha medverkat till nedskjutningen av två flygplan som enligt USA befann sig på internationellt territorium men i själva verket störtade strax utanför Havanna. En kanadensisk haverikommission fick tillgång till Kubas bevismaterial medan USA har vägrat att lämna ut de bevis som de påstår sig ha. Gerardo hade uppenbarligen inget med händelsen att göra.
Intensiv presskampanj
Rättegången föregicks av en intensiv presskampanj mot de fem, och en del av skriverierna gick ut på att det var de fem som förberedde ett kubanskt, militärt angrepp på USA. Senare har det blivit belagt att flera av journalisterna fick stora arvoden från USA:s utrikesdepartement för att skriva just detta. De fem var dock ändå dömda på förhand eftersom rättegången hölls i en hatisk omgivning just där sabotagedåden planerades och finansierades, i Miami.
Fallet har blivit världsbekant som "The Case of the Cuban Five". Så heter också den stora rapport som Amnesty International 2010 tillsände USA:s regering. I rapporten instämmer Amnesty i utlåtandet som gjordes redan 2005 av FN:s arbetsgrupp för undersökning av godtyckliga fängslanden. Rättegången i Miami stämplades som orättvis ("unfair"). Amnesty uppmanar USA:s regering att släppa de fem, och att tillåta deras anhöriga att besöka dem. Två av dem har nämligen inte ens fått träffa fru och barn.
Krav på frigivning
Fjorton nobelpristagare, bland dem Nelson Mandela, Adolfo Pérez Esquivel, Wole Soyinka, Harold Pinter, Desmond Tutu, Nadine Gordimer, Dario Fo, Günter Grass och Gabriel García Márquez - har krävt att de fem ska friges, eller som ett minimum få en anständig rätte-gång. Parlamentet i Skottland har uppmärksammat fallet och ett stort antal parlamentariker i Tyskland och Storbritannien har protesterat till USA:s president. Det har också flera kongressledamöter gjort.
Jag var med på ett internationellt möte i staden Holguin i november-december. Där var ett fyrtiotal länder representerade och totalt 380 deltagare. De flesta från Kuba, men också delegationer från Kanada, Italien, Venezuela, USA, Frankrike och två svenskar. Man utbytte erfarenheter från kampanjer och aktioner runt om i världen för att få de fem kubanerna som hålls fångna i USA frigivna. I en film som vi fick se syntes såväl Västerås som Sergels torg. Även på fotoutställningen fanns en skärm med fem-sex fina bilder från aktiviteterna i Sverige.
Musik, teater och konst
Under alla fem dagar som mötet pågick på ett mässområde i Holguin, framförde hundratals skolbarn och ungdomar danser, baletter, sketcher, sånger och uppläsningar. De hade gjort en enorm banderoll där de tryckt sina små händer med färg under rubriken "Obama, give me 5!". Vi fick uppleva teaterföreställningar och konstutställningar. En kanadensisk skådespelare, Brian Gordon Sinclair, framförde en enmansteater och föreställde Hemingway. Det var fenomenalt, och under några sekunder var det som om författaren själv återvänt till livet.
Den internationella solidariteten visades på flera sätt. En cykeltävling med såväl amatörer, bland dem artikelskribenten, som riktiga tävlingscyklister gav en festlig upptakt. I själva organisationskommittén ingick en palestinier boende i Kuba och det blev jubel i församlingen när nyheten kom att FN med överväldigande majoritet hade givit Palestina erkännande och att landet fått status som observatörsnation. En stor delegation från Venezuela var med och de följde spänt rapporteringen om president Chavez sjukdom och operation i Havanna.
De fems historia
Vi gjorde utflykter till områden som drabbats av den senaste orkanen och där återuppbyggnaden var i full gång. En skola hade skapat ett museum över de fem, och varje klass hade adopterat någon av de fem. De dokumenterade var sin historia, visade fångarnas liv och ställde ut föremål som tillhörde de fångna. Barnen framförde egna dikter och det var imponerande.
På avslutningsdagen kom jag att sitta på andra raden precis bakom fångarnas anhöriga: mödrar till ett par, hustrur till ett par och några av barnen. Det kändes högtidligt, särskilt som jag fått läsa dikter som fångarna skrivit där deras kärlek och längtan uttrycks till barnen som växer upp utan att de får träffas och till de andra närstående.
Den svenska kommittén ger mera information på frigedefem.blogspot.com.