Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 12, 22 mars 2013
Att förneka planetens gränser
Bankrupting Nature
Anders Wijkman &
Johan Rockström
Routledge
Anders Wijkman och Johan Rockström har skrivit Bankrupting Nature som en rapport till Romklubben, där Wijkman är vice ordförande. Underrubriken är Denying our planetary boundaries. Bägge beskriver i början i varsitt kapitel sina besvikelser, den ene i den politiska sfären, den andre i den vetenskapliga.
Vetenskapen har kanske inte förnekat, enigheten är stor, men har kompromissat och skrivit ner farorna för att få med politikerna. Så är målet om högst två graders temperaturökning en politisk produkt, inte en vetenskaplig. Det målet är ingalunda någon säker gräns för att inte uppleva en klimatkollaps. Att ha det målet har mest varit munväder, eftersom ingen varit tillräckligt oroad för att själv göra något. I konferens efter konferens har man hela tiden försökt få någon annan att ta ansvar för klimatet. Men jorden klarar inte längre att absorbera hälften av koldioxidutsläppen, och om 50 år är hela Arktis isfritt på sommaren.
Men klimatet är bara ett av hoten. Andra är förlusten av mångfald, kväveövergödning och resursuttömning. En liter olja ger lika mycket energi som en människa kan prestera under en arbetsvecka. Energiutbytet av oljeutvinning går mot att man för varje insatt del energi får ut fem delar energi. Det är inte nog för att upprätthålla dagens samhälle.
Som i duons tidigare böcker är även denna rik på fakta. Men fakta tycks inte räcka för att leda till handling. Kanske beror det på att vi inte är beredda än att slakta den heliga tillväxtens ko. Eller tron på att den ger oss välstånd.
Författarna visar med många exempel hur vi trots materiell tillväxt blir allt fattigare, hur jordens resurser föröds, och att vi borde slopa BNP för andra välfärdsmått. Men de är inte beredda att gå så långt som att kräva nerväxt av ekonomin för att undvika ett uttag av mer än vad som är hållbart.
Om vi rycker undan grunden för dagens ekonomiska system kanske det kraschar? Så hellre får naturen krascha. Motkrafterna är starka eftersom alltför många tjänar kortsiktigt på nuvarande förhållanden. De har pengar och använder dem för motpropaganda genom att så tvivel om vetenskapsmännen, som av professionen alltid är beredda att ompröva och tala om sannolikheter, medan klimatförnekarna kan blåsa upp rena felaktigheter och bisaker till "absolut sanning". Media bistår de senare, i sin vilja att vara opartiska, och förmedlar det som lika viktigt som vad seriös forskning funnit. Allmänheten blir förvirrad, och politikerna kan ta det till intäkt för att inget göra.
Boken har flera kapitel om förenekelseindustrin och dess ofta motstridiga argument.
Författarna anser att vi måste ge naturkapitalet ett värde, det som ekonomin betraktar som fri nyttighet, höja skatten på resurser och sänka den på arbetskraft. Det skulle minska trycket på naturen och ge oss fler arbeten.
Jord- och skogsbruk drabbas mest av klimatförändringen men bidrar också mest till den, med en tredjedel. Matproduktionen behöver öka 70 procent till 2050, men skördarna i tropikerna riskerar att minska 25-50 procent. Jordbruket står även för 90 procent av vattenförbrukningen, men detta går att minska kraftigt.
Jag vill sätta frågetecken för påståendet att konstgödsel måste användas för att öka mullhalten i varma länder, eftersom de inte har samma möjlighet till växtrotation, att kompostera eller att binda dynga till mull, och att vi måste vara öppna för modern bioteknologi. Det låter som mer av den "gröna revolutionen" som redan har misslyckats. Plöjningsfritt jordbruk är nog bra för att binda koldioxid, men det får inte leda till användning av växttgifter. Det finns fler sätt att binda koldioxid som författarna inte tar upp; planerat bete för att inte få överbete, de stora hjordarna av betande djur skapade en gång mångmetertjocka mullager. Den svarta jord som indianerna för ett halvt årtusende sedan skapade i Amazonas av kolad växtmassa är fortfarande näringsrik.
I övrigt är Bankrupting Nature en välorienterad och givande bok. Jag hoppas att författarnas förtvivlan över tillståndet inte fortsatt ska mötas av en axelryckning eller av uppgivenheten för att det är för sent. Det är det inte, även om klockan är fem i tolv.