Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 11, 15 mars 2013
Angeläget och välkomponerat
Brf Ensamheten
Linda Spåman
Kolik Förlag
Man kan ibland glömma bort att de flesta svenskar faktiskt bor någon annanstans än i de tättbefolkade områdena i och kring Stockholm, Malmö och Göteborg (åtminstone om man, i likhet med mig, själv bor där).
I dessa trakter har dock detta "boende" en helt annan innebörd än "det där nödvändiga onda man måste skaffa för att få tak över huvudet"."Man gör boendekarriär", heter det, om man har råd att belåna sig på upp till sex- eller sjusiffriga summor och satsa motsvarande mängd planering och ork.
Det går till så att man inhandlar ett nytt "objekt" vilket pyntas och piffas till i takt med att den urbana bostadsbristen (och därmed objektets värde) ökat så pass att det kan säljas med vinst, vilken kommer att utgöra den erforderliga mellanskillnad som täcker priset för ett mer åtråvärt objekt. Värdeökningen är en minst lika stark drivkraft som hemtrevnaden till den där tillpiffningen. Boendekarriäristens mål är det egna huset, eller åtminstone det större objektet närmare centrum. Avståndet till de som på grund av svag ekonomi måste stå utanför denna karusell är milsvitt, eller, rättare, avgrundsdjupt. Det kommer att öka ytterligare. Ty bostadspolitiken har under många år alltmer gynnat bostadsrättsinnehav, medan hyresrätter blir allt dyrare att bo i. Och byggherrarna skrattar hela vägen till banken, där skrattsalvorna redan ekar mellan marmorväggarna.
Och i denna värld, där det som Nina Björk för fem år sedan så träffande kallade "skitdrömmar" alltså upphöjts till norm, utspelar sig konstnären Linda Spåmans serieroman Brf Ensamheten. Husen som allt handlar om gestaltar sig som ogästvänliga, karga kokonger, fritt svävande i ett tröstlöst vakuum, blödande, pyrande av oförlöst ångest. Då och då tar husen mark, varvid miljöerna kommer att likna Högsbo-Frölunda, bortsett från frånvaron av hundar - verkets enda hund Armani dyker upp i en brutal minnesbild på de första sidorna.
Människorna som infekterar dessa kokonger är skirt tecknade, groteska varelser, vars ängslan för sina ägodelars välbefinnande och misstro mot alla verkliga och inbillade hot målar tjocka tuschlinjer under deras ögon. Varumärken, veckotidningsfloskler och mäklarprosa har ätit sig in i det språk de använder när de möts, umgås, drömmer och älskar.
Svennig vulgärkonsumism framställs elakare än hos Lena Ackebo, men Spåman målar upp en sunkigare verklighet med mörkare palett och en penna som inte väjer för några som helst avarter av mänsklig samvaro. Surrealistiska grepp hanteras återhållsamt och effektfullt, och ett retsamt "carpe diem" penslas över de mest fastkörda familjebildningsförsöken.
Ett angeläget och välkomponerat, om än inte alldeles lättsmält, verk om vad ägandet gör med människor.