Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 9, 1 mars 2013 Hur Vattenfall blev Vattengate P
olitik är att vilja. Vilja vad? Ta ansvar? Men det vill ingen i vare sig den nuvarande eller den gamla regeringen. Jag syftar till Vattenfall-Nuon-affären, eller Vattengate som Svenska Dagbladet kallar den. Men Nuon-affären börjar inte i februari 2009, den började långt innan dess. Den började på 1980-talet när den socialdemokratiska regeringen gav Vattenfall nya ägardirektiv. Vattenfall säger att man bara följer dessa ägardirektiv som innebar att Vattenfall fick lov att föröka sig utomlands. Det är här Nuon-affären egentligen börjar. Skandalös girighet har utmärkt företaget och dess ledare sedan dess. I Tyskland flyttas hela byar för att kunna bryta den smutsiga brunkolen, deras två kärnkraftverk stoppades 2007 på grund av bränder i transformatorerna. Direktörerna har skamligt höga fallskärmar, och nu senast vill man utreda om vi ska ha mer kärnkraft i Sverige för åtskilliga skattekronor, trots att riksdagen beslutat att kärnkraften ska bära sina egna kostnader. En ny reaktor kostar minst fem miljarder mer om året jämfört med förnybar energi. Därtill kommer minst sex öre per kilowattimme för att ta hand om avfallet. Skulle försäkringsbeloppet ökas till att omfatta alla skador som en katastrof medför så är det bara att avveckla, för det har ingen reaktorägare råd med. Inte ens Vattenfall. Varför är det då så svårt för politikerna att ta ansvaret? Jo därför att det visar, helt naket, den makt som de politiskt ansvariga besitter över våra tillgångar. Makten att slösa bort miljarder och åter miljarder på dåliga affärer. Det gäller köp av kolkraft i Polen och Tyskland, kärnkraft i Tyskland, och det gäller den just nu pågående Nuon-afären. Om politikerna medger att de har ansvar så måste de ta konsekvenserna och rätta till felen eller avgå. Undra på att politkerna beter sig som ungar i en sandlåda: Alla skyller på alla och säger att det inte är mitt fel = det är inte mitt ansvar. Vattenfall ska vara en mjölkkossa som bara levererar pengar till statskassan. Då kan det ju gå lite snett ibland. Men om det inte är regeringens ansvar. Vems är det då? Det finns emellertid några som glatt sig åt Nuon-affären. Först och främst säljarna och så några storbanker: Rotschild, NIBC och Royal Bank of Scotland (RBS) samt advokatbyrån Linklaters. Huvudbanken var RBS. De fick tillsammans 442 miljoner kronor. Först 15 miljarder för en dålig affär, sedan nästan en halv miljard till bankerna. Hur många anställda skulle det ge i skola, vård och omsorg? Hade inte det varit bättre att satsa på? |