Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 33, 20 augusti 2010
Gröna recept för trygghet
Levnadsgaranti - Recept för en grön vänster
Angela Aylward & Christina Aylward Alvelin
Federa
Angela Aylward och Christina Aylward Alvelin har gemensamt skrivit en bok om hur man kan säkerställa försörjning för dem som annars riskerar att hamna utanför. Angela Aylward, aktiv i den gröna tankesmedjan Cogito, är huvudförfattare och torde ha skrivit de mer ideologiska delarna medan Christina Aylward Alvelin, som är socionom, står för det mer praktiskt konkreta.
Grunden i sitt resonemang hämtar författarna från John Rawl, en amerikansk vänsterliberal filosof, som skrivit En teori om rättvisa, samt lite klassanalys från Karl Marx.
Författarna hävdar eftertryckligt att det är möjligt för idealister att kasta om de ekonomiska maktförhållandena och spränga rådande tankenormer, att förändra praxis. De vill se en grön praxis där tanke och handling är ömsesidigt beroende av varandra. De vill se ett mer solidariskt samhälle, som inte bygger på tillväxt.
I år kommer 50 000 människor att utförsäkras från Försäkringskassan på grund av regelverket från Alliansen för att driva igenom dess så kallade arbetslinjen, byggd på tron att arbetslöshet beror på lättja.
Ingen vet hur många som inte har rätt till arbetslöshetskassa eller som inte har sjukpenninggrundande inkomst och alltså har behov av försörjningsstöd, socialbidrag. De som äger sin bostad eller bor ihop med någon som har inkomst har inte rätt till det. Många torde hamna bland de 200 000 som i dag står utanför trygghetssystemen. År 2008 var det 215 000 hushåll som hade försörjningsstöd och det kostade kommunerna 9,5 miljard kronor. En summa som inte minskat sedan dess.
I januari var 438 000 människor arbetslösa. Av dem var två femtedelar ungdomar, eller 29 procent av dem mellan 15 och 29 år. Av dessa deltog 50 000 i jobbgarantin för ungdomar och 67 000 i jobb- och utvecklingsgarantin. Som arbetslösa räknas bara de som söker arbete på Arbetsförmedlingen. Förra året var det 850 000 som fick ersättning från förtidspension, socialbidrag, sjuk- eller A-kassa.
I stället för skyldighet till arbete borde vi tala om rätt till det. I alltför stor utsträckning kommer företag och myndigheter ifrån kravet att ordna en rehabiliteringsprocess för dem med nedsatt arbetsförmåga. Den enskilde hamnar mellan stolarna därför att samarbetet mellan arbetsgivare, sjukvård, försäkringskassa, arbetsförmedling och socialtjänst inte fungerar. Boken tar inte upp hur lätt det blivit för företagen att smita undan genom att säga upp sina sjukskrivna anställda.
Den enskilde känner inte till sina rättigheter och har oftast inte kraft att driva dem. Försäkringskassan har lagkrav på att samordna. För att göra det krävs ett sjukintyg som anger arbetsförmågan, men man upplyser inte läkarna om saken. Dessa skriver ofta inte ut sjukintyg, eftersom de menar att patienten ändå inte får sjukkassa.
Det är inte värdigt ett solidariskt samhälle att ställa så många i utanförskap. För att lösa knuten föreslår författarna att ansvaret för rehabilitering och försörjning överförs till staten genom att alla tillförsäkras en statligt garanterad ersättning som de kallar för levnadsgaranti.
Den skulle utformas så att sjuka utan rätt till sjukpenning får 320 kronor per dag eller 6 400 kronor i månaden, samma som den icke fackföreningsanslutna arbetslöshetskassan, Alfakassan ger.
Påpekas bör att detta bara är tre fjärdelar av socialbidragsnorm plus hyra för ensamstående i landsorten. Men detta skulle i alla fall stärka den enskildes ställning mot läkare och Försäkringskassan och det skulle skapa ett tryck hos staten att ordna så att alla som vill kan delta i arbetslivet.
Författarna värjer sig mot att detta skulle vara en förtäckt medborgarlön. Det ställs krav också. Men en mer öppen debatt också i denna infekterade fråga kunde skapas av förslaget. Ingen uppskattning av kostnaderna har gjorts i boken.
Levnadsgarantin innebär att det kommunerna nu betalar överförs på staten, och att socialtjänstens administration torde kunna minskas. Fördelarna är uppenbara. Demokratin stärks genom att individen stärks, och genom det blir det ett tryck att skapa ett samhälle där alla får vara med.