18 jul 2003

"Ett lerhus håller i tvåhundra år"


Lera är världens bästa byggmaterial, det är billigt och miljövänligt. Än idag bor kanske en fjärdedel av mänskligheten i lerhus. Här i Sverige har vi fullständigt kommit ifrån detta material. Ändå bor säkerligen 10 000 människor i Skåne och Sydhalland i lerhus, många utan att de är medvetna om det.

– Ett lerhus som är murat av endast torkade men inte brända lerstenar kan hålla i 200 år eller mer. Det behöver inte rivas, det bara återgår till naturen. Det säger Sten Nilsson när han hälsar välkommen till drygt fyrtio gäster hemma på gården. Alla är medlemmar i föreningen Halländska Hus och Gårdar. Det är Sten som har dragit igång föreningen för femton år sedan och var dess ordförande under de första fem åren. Föreningen som internt kallar sig kärleksfullt för "ruckelklubben" har träffats den här dagen för att fira sitt jubileum med en prova-på-dag i lerbygge och med samvaro och mat naturligtvis.
Föreningen bildades efter skånsk förebild, föreningen Skånska Gårdar.
– Vi har från början valt att vara praktiskt inriktade. Idag är det flera av oss som har samlat på oss gamla tegel, stockar och fönster etcetera som vi kan hjälpa varandra med, säger Sten.
Den praktiska inriktningen hänger ihop med Stens egen bakgrund. Han har alltid varit intresserad av hantverk, arbetat som båtbyggare och åkt runt mycket för att studera gamla hus. Gång på gång har han blivit imponerad av gamla byggtekniker genom åren.
– Vilken mångfald av tekniska lösningar som finns!

Senare började han renovera gamla hus utifrån deras egen historik, med naturliga material, trä och lera. Många av de närvarande har haft Sten hemma i sina hus, oftast som rådgivare när problem dykt upp. Sedan har de blivit medlemmar i föreningen för att träffa andra likasinnade.
– Naturligtvis vill vi inte leva som på sjuttonhundratalet. Det gäller att kombinera det bästa av det gamla och det nya. Varför är vi inte kapabla till det? Varför behöver det installeras invecklade fläktsystem i moderna hus som både måste rensa ut den med giftämnen belastade innemiljön och filtrera luften utifrån innan den kan släppas in? Ett skräckexempel är Moderna Museet och det nya Arkitekturmuseet i Stockholm, ett mångmiljonbygge, som efter några få år är fullt av mögel. Man har gett sitt skrå ett mycket dåligt betyg med en sådan sjuk konstruktion.
Sten Nilsson står med gästerna mitt på gården mellan sitt eget bostadshus, ett traditionellt rygg-åshus med "en äng" på den låga mittenstugan istället för halmtak, och de två andra inte färdigställda husen som är byggda i den ursprungliga tekniken där material kommer från rivningshus, till exempel gamla stationshus eller från Nedre Möllan i Vessigebro, en kvarn från 1840-talet. Alla var de belägna i Halland en gång i tiden. De är täckta med halmtak som Sten också är specialist på. Bo- och arbetsplatsen ligger mitt i fädernas skog vid de uppdämda Hjörneredssjöarna.

– Vårt samhälle har fel inställning till mänskligt arbete, resonerar Sten, alltid gynnas maskinen! Bara man kan ersätta en människa med maskin tycks det vara bra. Inte bara alla tunga och monotona arbeten tas bort utan även de kreativa. Varje maskin som ersätter en människas arbetskraft borde betala social avgift. Då skulle det räcka med tio till femton timmars förvärvsarbete i veckan per människa. Det är väldigt generella påståenden, avbryter sig Sten och skrattar, men ingen protesterar.
– Hur lång tid tar det att bygga ett lerhus med halmtak, undrar en ruckelklubbare.
Sten svarar på sitt lugna sätt och med ett leende:
– Det borde heta "hur mycket tid ger det". Tiden går i vilket fall som helst. Det som ger tid är när man fyller den med roliga, kreativa och positiva saker. Sedan menar han att vissa tekniker går ganska fort, tio till femton kvadratmeter halmtak hinner man per dag. Ett inarbetat lerbyggargäng, ett klinegille, hinner med en hel vägg på en dag.
På det senaste bygget, en korsvirkeskonstruktion, är ute- och även innerväggarna uppbyggda i lera kring ett flätat tränät som sitter som kärna imitten. Leran blandas med upp till två tredjedelar sand, beroende på lerans renhet, och olika sorters halm samt vatten.
– Så mycket eller så lite att smeten får den rätta konsistensen, förklarar Sten.

Leran vispas i en professionell blandare innan den förs över till en jättestor balja varifrån dagens klinegille hämtar sin lerblandning hinkvis. Som sista handling borstas väggen slät.
– Rinner inte husen bort vid ösregn? Nej, det gör de inte. Leran suger åt sig mycket fukt och torkar sedan ut igen. Kanske vart femtonde år ska man lägga på en ny ytterklädsel. I Skåne där husen är mer utsatta för regn och storm har man kalkat ytterväg-garna som skydd åtminstone de sista tvåhundra åren. Det behöver förnyas oftare.
På många håll i världen murar man upp väggar med soltorkat lertegel som tillverkas i träformar. Även i Sverige har det varit så. "Murbruket" består av lerbruk. Själv sätter Sten lerstensväggar av isoleringsskäl på en- eller två handsbredds avstånd framför ytterväggarna på insidan av huset. Det tomma utrymmet fylls inte med isoleringsmaterial utan luften stängs in. Instängd luft isolerar!
När de flitiga gästerna har trängt sig ihop under taket till den ljuvliga plockmaten finns inga lerbesudlade händer kvar, inte ens stänk på ansikten eller kläder.
– Till skillnad från cement, som är så farligt när man får det i ögonen behöver man inte rengöra lerverktyg, ingenting fastnar, det räcker med lite vatten, menar Sten förtjust.
Snart bär det av till nya mål i föreningen. Till hösten är en resa till Skåne planerad för de drygt 160 medlemmarna. Första uppehållet är ett rekonstruerat bronsåldershus i Båstadstrakten, ett lerhus med vass- och torvtak. Det förvånar inte att Sten Nilsson har varit inblandad även där. 

Susanne Gerstenberg

Kurs i lerhusbygge i Afrika