Lera är världens bästa byggmaterial, det är billigt
och miljövänligt. Än idag bor kanske en fjärdedel
av mänskligheten i lerhus. Här i Sverige har vi fullständigt
kommit ifrån detta material. Ändå bor säkerligen
10 000 människor i Skåne och Sydhalland i lerhus, många
utan att de är medvetna om det.
– Ett lerhus som är murat av endast torkade men inte brända
lerstenar kan hålla i 200 år eller mer. Det behöver inte
rivas, det bara återgår till naturen. Det säger Sten
Nilsson när han hälsar välkommen till drygt fyrtio gäster
hemma på gården. Alla är medlemmar i föreningen
Halländska Hus och Gårdar. Det är Sten som har dragit
igång föreningen för femton år sedan och var dess
ordförande under de första fem åren. Föreningen som
internt kallar sig kärleksfullt för "ruckelklubben"
har träffats den här dagen för att fira sitt jubileum med
en prova-på-dag i lerbygge och med samvaro och mat naturligtvis.
Föreningen bildades efter skånsk förebild, föreningen
Skånska Gårdar.
– Vi har från början valt att vara praktiskt inriktade.
Idag är det flera av oss som har samlat på oss gamla tegel,
stockar och fönster etcetera som vi kan hjälpa varandra med,
säger Sten.
Den praktiska inriktningen hänger ihop med Stens egen bakgrund. Han
har alltid varit intresserad av hantverk, arbetat som båtbyggare
och åkt runt mycket för att studera gamla hus. Gång på
gång har han blivit imponerad av gamla byggtekniker genom åren.
– Vilken mångfald av tekniska lösningar som finns!
Senare började han renovera gamla hus utifrån deras egen historik,
med naturliga material, trä och lera. Många av de närvarande
har haft Sten hemma i sina hus, oftast som rådgivare när problem
dykt upp. Sedan har de blivit medlemmar i föreningen för att
träffa andra likasinnade.
– Naturligtvis vill vi inte leva som på sjuttonhundratalet.
Det gäller att kombinera det bästa av det gamla och det nya.
Varför är vi inte kapabla till det? Varför behöver
det installeras invecklade fläktsystem i moderna hus som både
måste rensa ut den med giftämnen belastade innemiljön
och filtrera luften utifrån innan den kan släppas in? Ett skräckexempel
är Moderna Museet och det nya Arkitekturmuseet i Stockholm, ett mångmiljonbygge,
som efter några få år är fullt av mögel. Man
har gett sitt skrå ett mycket dåligt betyg med en sådan
sjuk konstruktion.
Sten Nilsson står med gästerna mitt på gården mellan
sitt eget bostadshus, ett traditionellt rygg-åshus med "en
äng" på den låga mittenstugan istället för
halmtak, och de två andra inte färdigställda husen som
är byggda i den ursprungliga tekniken där material kommer från
rivningshus, till exempel gamla stationshus eller från Nedre Möllan
i Vessigebro, en kvarn från 1840-talet. Alla var de belägna
i Halland en gång i tiden. De är täckta med halmtak som
Sten också är specialist på. Bo- och arbetsplatsen ligger
mitt i fädernas skog vid de uppdämda Hjörneredssjöarna.
– Vårt samhälle har fel inställning till mänskligt
arbete, resonerar Sten, alltid gynnas maskinen! Bara man kan ersätta
en människa med maskin tycks det vara bra. Inte bara alla tunga och
monotona arbeten tas bort utan även de kreativa. Varje maskin som
ersätter en människas arbetskraft borde betala social avgift.
Då skulle det räcka med tio till femton timmars förvärvsarbete
i veckan per människa. Det är väldigt generella påståenden,
avbryter sig Sten och skrattar, men ingen protesterar.
– Hur lång tid tar det att bygga ett lerhus med halmtak,
undrar en ruckelklubbare.
Sten svarar på sitt lugna sätt och med ett leende:
– Det borde heta "hur mycket tid ger det". Tiden går
i vilket fall som helst. Det som ger tid är när man fyller den
med roliga, kreativa och positiva saker. Sedan menar han att vissa tekniker
går ganska fort, tio till femton kvadratmeter halmtak hinner man
per dag. Ett inarbetat lerbyggargäng, ett klinegille, hinner med
en hel vägg på en dag.
På det senaste bygget, en korsvirkeskonstruktion, är ute- och
även innerväggarna uppbyggda i lera kring ett flätat tränät
som sitter som kärna imitten. Leran blandas med upp till två
tredjedelar sand, beroende på lerans renhet, och olika sorters halm
samt vatten.
– Så mycket eller så lite att smeten får den
rätta konsistensen, förklarar Sten.
Leran vispas i en professionell blandare innan den förs över
till en jättestor balja varifrån dagens klinegille hämtar
sin lerblandning hinkvis. Som sista handling borstas väggen slät.
– Rinner inte husen bort vid ösregn? Nej, det gör
de inte. Leran suger åt sig mycket fukt och torkar sedan ut igen.
Kanske vart femtonde år ska man lägga på en ny ytterklädsel.
I Skåne där husen är mer utsatta för regn och storm
har man kalkat ytterväg-garna som skydd åtminstone de sista
tvåhundra åren. Det behöver förnyas oftare.
På många håll i världen murar man upp väggar
med soltorkat lertegel som tillverkas i träformar. Även i Sverige
har det varit så. "Murbruket" består av lerbruk.
Själv sätter Sten lerstensväggar av isoleringsskäl
på en- eller två handsbredds avstånd framför ytterväggarna
på insidan av huset. Det tomma utrymmet fylls inte med isoleringsmaterial
utan luften stängs in. Instängd luft isolerar!
När de flitiga gästerna har trängt sig ihop under taket
till den ljuvliga plockmaten finns inga lerbesudlade händer kvar,
inte ens stänk på ansikten eller kläder.
– Till skillnad från cement, som är så farligt
när man får det i ögonen behöver man inte rengöra
lerverktyg, ingenting fastnar, det räcker med lite vatten, menar
Sten förtjust.
Snart bär det av till nya mål i föreningen. Till hösten
är en resa till Skåne planerad för de drygt 160 medlemmarna.
Första uppehållet är ett rekonstruerat bronsåldershus
i Båstadstrakten, ett lerhus med vass- och torvtak. Det förvånar
inte att Sten Nilsson har varit inblandad även där.
Susanne Gerstenberg
