24 jan 2003

Vår världsbild påverkar skapelsen

Elisabet Hermodsson har skrivit en mycket personlig, djupt engagerande och egensinnig essäsamling om sitt förhållande till vår mekanistiska världsbild – ett arv från Newton och Galilei – och vad som händer med oss människor, när vi avsakraliserar naturen.
En bärande tes genom Där världen blir till är det faktum att den världsbild som vi bekänner oss till inte är likgiltig för kosmos och att vi som människor påverkar den verklighet som vi gör oss en bild av.
Författaren raljerar över att många i dag, särskilt vetenskapsmän, tror att människans förnuft är livets högsta utvecklingsform. Istället menar hon att vårt sätt att leva har avlägsnat helhetstänkandet och därmed förutsättningen för helighet. Utan detta förhållningssätt förlorar vi möjligheten att skydda det levande.
Efter renässansens inträde gick religionen och vetenskapen skilda vägar och därmed försvann den etiska dimensionen hos naturvetenskapen. Och med den så också förmågan att använda ett poetiskt känsloladdat språk när man talade om naturen.
Elisabet Hermodsson återkommer hela tiden till övertron på tekniken och avmytologiseringen av naturen.
– När naturen reduceras till kvanta och fråntas sina osäkra, onyttiga kvalitativa egenskaper (helighet, skönhet, egenvärde) utarmas naturen och i takt därmed också människan, menar hon.
Eftersom makten i det moderna samhället finns där forskning, militär, industri och politik samverkar, menar författaren att man kan vänta sig motstånd mot alla slags förändringar i riktning mot alternativ teknik, forskning och samhällsbildningar.

Elisabet Hermodssons vetenskapskritik kommer från egna filosofistudier på 50-talet då den analytiska filosofin dominerade.
Utmärkande för den filosofin var att den hade naturvetenskapen som modell och såg sig som exakt vetenskap. Klassiska frågor av existentiell natur fördes till känslornas och skönlitteraturens område.
Teknifieringen av filosofin fick Elisabet Hermodsson att lägga den på hyllan för att i stället bli konstnär.
Under rubriken Språk och Världsbild diskuterar författaren tendensen hos en del forskare att jämföra Gud med en uppfinnare och skapelsen med en uppfinning. Men eftersom människan inte på samma sätt som en maskin kan plockas i sär och sättas i hop igen utan att förlora sitt liv, menar hon att skapelsen är en helhet som är mer än summan av sina delar. Författaren varnar också för vetenskapsmännens tendens att ta över religionens och konstens språkbruk och därmed utmanövrera dessa dimensioner från människans världsbild.
Elisabet Hermodsson kritiserar teorin om Big Bang och ser den som vår teknokratiska tids lämpligaste skapelsemyt. Hon menar att vi påtvingas en världsbild som endast hålls samman av ett antal teorier underhållna av jättelika kärnfysikaliska laboratorier, teleskop, acceleratorer, datorer och så vidare.

Tidigare styrdes vi av tanken på det stationära tillståndet och i denna teori finns det plats för begrepp som evighet och oändlighet.
Big Bangteorin däremot är ett fullföljande av den matematisering och det förtingligande som inleddes med Galilei, anser författaren.
Hon varnar för att vår civilisation som funnits så pass kort tid håller på att förstöra livsbetingelserna på jorden:
– Och som försvar inför kommande generationer som då inte har någon jordisk framtid, dukar man upp framtidsbilder med erövringar av rymden, invasioner av andra himlakroppar.
I avsnittet Frihet från etik diskuteras forskningens och forskarnas ansvar. Författaren anser att ansvarsfrågan måste bli en av de stora och komplicerade framtidsfrågorna, där forskare och allmänhet tillsammans måste ta ställning för eller emot den forskning som kan bedömas som riskfylld och som nu till cirka 80 procent styrs av militära och kommersiella intressen.
I ett intressant stycke uppmärksammas skillnaden mellan en mystikers sanning och en fysikers. För mystikern är det personliga ansvaret ständigt närvarande medan en kärnfysiker till exempel lärt sig att just frånvaron av ett personligt ansvar utgör grunden för opartiskhet och en ”vetenskaplig sanning”.

I den avslutande delen av boken handlar det om människa – natur i ett kvinnotillvänt perspektiv. Att utvecklingen gått så snett, enligt författarens sätt att se, beror till stor del på framväxten av patriarkatet och dess låsta positioner gentemot naturens och kvinnans roll.
I ett underbart kapitel – om litenhet – tillönskas mannen en inandning av ”litenhet och vemod”. Hon förklarar att man utifrån en utsatt position som till exempel litenhet kan få tillgång till kunskap på ett annat sätt. Genom att vara medlevande och inifrån deltagande nås en helt annan kunskapsväg än den auktoritära vetenskapen.
Det manliga tolkningsföreträdet har givit mannen rätten att skapa en världsbild efter sitt perspektiv – den världsbild som är spridd över världen i dag – och har på så sätt makten över verkligheten.
Vilken verklighet vill vi ha? undrar författaren. Människor har i årtusenden skapat poetiska och magiska bilder av världen. Dessa bilder har inte setts som en exakt avbildning av världen utan som bilder för livsvärden, bilder som bär tron, framtidshoppet och kärleken vidare för människorna från generation till generation.
Bilden av världen påverkar världen och därför har människan ett ofrånkomligt ansvar för utformningen av världsbilden.
Författaren avslutar med dikten Riten kring Livets träd och en önskan om att det åter ska bli tillåtet att se naturen som helig.
Du som kramar ett träd för att rädda det undan processorernas kalröjning gör inte bara en miljövärnande handling utan utför också en skyddande rit som hjälper oss alla att bevara vårt inre mot kalröjningen, mot processo-rernas och övertalarnas rationella våld, en helig rit som betyder att vars och ens samband med sitt dubbeljag, sin VÅRD, sin egen naturs känsla för sambandet med moder jord bevaras, får ett uttryck och synliggörs. Det är den heliga riten kring livets träd.

Gunilla Winberg