Spurten inför det amerikanska valet har tagit fart på allvar. I veckan utsåg både Bush och Gore sina kandidater till vice- presidentposten. Men i denna valspurt har man varit uppseendeväckande tyst om sin utrikespolitik, en taktik som båda lägren kritiseras för av amerikanska media.

Nu är det klart för den hårda slutfasen i det amerikanska presidentvalet och redan har debatten börjat i de stora amerikanska dagstidningarna om USA:s framtida roll i världen. I och med att republikanen Bush valde förre försvarsministern Cheney till vicepresidentkandidat och att demokraten Al Gore utsåg senatorn Lieberman till sin vicepresidentkandidat är det även dukat för mer världspolitik i valrörelsen. I alla fall debatt mellan två tunga politiker som båda aspirerar på att blir vicepresidenter.
New York Times skrev i en ledare i tisdags att USA har svårare än under det kalla kriget att definiera sin roll i världen: ”Föroreningarna av världshaven och luften och den ekonomiska krisen i Asien hotar USA:s intressen lika mycket som en eskader ryska bombare. Det fria flödet av information över nationsgränserna kan bli en kraftfullare faktor för spridandet av demokrati än att föra in hangarfartyg i främmande hav.”
Washington Post beskriver den nya Hollywoodmodellen för världens företag, där globalekonomins och teknikens snabba förändringar skapar en global arbetsmarknad, flexibel nog att hela tiden anpassa sig till nya produkter, gång på gång i snabbt tempo – som när produktionsbolag i filmens värld hela tiden förändras för varje film som skapas.

Viktiga punkter
I Los Angeles Times skriver den erfarne amerikanske Pariskolumnisten William Pfaff om USA:s utrikespolitik och kraven på omfattande förändringar. Han citerar Rand-Corporations senaste analys av läget. Detta oberoende forskningsföretag har pekat ut en rad för USA viktiga punkter i vår tid: NATO måste omkonstrueras och rikta in uppmärksamhet även söderut på klotet. Dessutom bör NATO engagera sig i att få med länderna i öst. På Balkan måste man finna nya strukturer som kan skapa lag och ordning.
Samarbete mellan Polen och Ukraina måste uppmuntras. Den kaspiska oljan bör föras via pipeline över Ukraina och Polen.
Rand menar också att USA måste satsa mer på att hålla Kina i tyglarna och samtidigt engagera sig mera i Kinas utveckling. Det gäller också att minska spänningen mellan Indien och Kina.
Dessutom menar Rand att USA har att slå ut Saddam Husseins säkerhetsstyrkor.

Vad Ryssland beträffar menar Rand att USA måste engagera sig i att bygga ut hälsovården i Ryssland, där nöden bara växer. Och så uppmanar man till insatser för att hejda befolkningsexplosionen i världen.
Pfaff menar att Randanalysen är tämligen representativ för hur tankarna går i USA:s ”Think tanks” just nu. Och kritiska röster avfärdas med tystnad. Pfaff är själv en av kritikerna som menar att USA bör underordna sig ett globalt samarbete mer än att eftersträva hege- monilösningar. Han talar om maktpluralism i världen.
USA får med en sådan annorlunda doktrin möjligheten att ödmjuka sig mer än att arrogant diktera, samarbeta mer än att tala om samarbete. På den vägen är det också orimligt med dagens massiva uppbyggnad av det militära. Men ”supertankern” USA kommer att ta tid att vända menar Pfaff. Och om den vänder så gör den det på grund av att allmänheten ser nya behov och andra perspektiv.
”För detta krävs en ny debatt”, skriver Pfaff.

Bush en hök
I den amerikanska valkampen ser man klara tendenser till att den republikanske presidentkandidaten Bush profilerar sig som upprustare, men i sak är han inte främmande för nedrustning. Även om det i valretoriken ser ut som om Bush är en hök i gammal mening, så finns det i praktiken människor omkring honom som vill se en modern utrikespolitik, bortom Kissinger och de ”gamla kalla krigarna”. Idag vet man inte vilken utrikespolitik Bush egentligen vill föra.
Om demokraten och vicepresidenten Al Gore vet man mer vad gäller utrikespolitiken. Tecken tyder på att han vill ha en kontinuitet och fortsätta på Clintons väg i stora drag. Möjligen har han lärt av USA:s misslyckade Rysslandspolitik som ledde fram till konfrontationerna om Balkan. Och sannolikt inser han behovet av stora förändringar i USA:s uppträdande i världen, inte minst på grund av konsekvenserna av Asien-krisen i globalekonomin.
Men båda presidentkandidaterna har i sin tystnad om utrikespolitiken hållit öppet för både en hegemoniväg och en ödmjukare förändringsprocess. Den fortsatta valkampen kan ge en antydan om färdriktningen och skillnaderna mellan kandidaternas visioner och målsättningar. I dag är skillnaderna i grunden inte stora.

Oengagerade väljare
Bush håller öppet för färre kärnvapen (som inte behövs). Gore vill satsa mer på miljöarbetet i USA och världen. Men väljarna måste få veta mer, menar New York Times. De måste få veta hur USA:s enorma makt skall användas i världen. Och tidningen framhåller med emfas att USA fortsättningsvis måste finna vägar att sprida demokratin över världen.
Förhoppningsvis lyckas världens mäktigaste nation att locka fler väljare till valurnorna. Sjunker antalet väljare i relation till antalet röstberättigade även denna gång, från bottennoteringar tidigare, blir den amerikanska demokratimissionen knappast en succé i det globala pastoratet.
För Bush och Gore gäller det nu inte bara att vinna – utan att engagera. Deras valmaskiner har fram till nu helt misslyckats med den uppgiften.

Bo B Melander