7 april 2000
En
författare besatt av språkets möjligheter skriver om en
flicka som ser ord som hot. Motsägelsen i detta ter sig helt naturlig
ett stycke in i Mirja Unges bok Järnnätter. Unge berättar
om hur Bente kämpar sig fram i tillvaron, hur hon har sitt främsta
försvar i att vara ordknapp. I
början av Järnnätter bor och arbetar Bente på sin
styvpappas gård. Mamma Mikaela är på väg att få
ett psykiskt sammanbrott och söker bekräftelse hos både
Tomas och Bente. Tomas försöker, på sitt handfallna sätt,
att ge henne trygghet, men Bente skjuter Mikaela ifrån sig. Hon
vill inte bli berörd. Den ende som rör henne är Leo, bilmekanikern.
Hos honom söker Bente fysisk närhet, som blir en ersättning
för den riktiga kontakten hon inte vågar uppsöka. Han
försöker lösa upp hennes skyddsmurar och når längre
än någon annan, men ändå utan att få ur henne
ett enda ord om hur hon känner. När
Mikaela försöker ta livet av sig och tas in på behandlingshem
dras även Tomas nedåt och Bente får ensam ansvaret för
gården. Hon sköter korna, fixar allt praktiskt och arbetar
på som i trans. Hon är stark rent fysiskt och skjuter med en
skrämmande effektivitet bort de tankar som skulle kunna få
henne på knä. Det är först när Leo sviker henne
som hon faller. Men inte ens då erkänner hon med ord att det
som hänt berör henne. Det är bara handlingarna som vittnar
om hennes förtvivlan. Bentes
fruktan för ord som sårar och som får igång tankar
och känslor tvingar henne att ständigt vara på vakt. Hon
avbryter andras meningar när hon misstänker att de kan ge upphov
till känslor, hon avvisar dem som försöker komma nära
och hon sätter stopp för egna tankar som dyker upp. Åsa Forsman |
||