| Recension,
Litteratur: Titel: Järnnätter Av: Mirja Unge (Anamma böcker) |
|
|
En
författare besatt av språkets möjligheter skriver om en
flicka som ser ord som hot. Motsägelsen i detta ter sig helt naturlig
ett stycke in i Mirja Unges bok Järnnätter. Unge berättar
om hur Bente kämpar sig fram i tillvaron, hur hon har sitt främsta
försvar i att vara ordknapp.
Det är Bente själv som står för orden. Tankarna når
aldrig fram till analys utan stannar vid konstateranden. Om känslor
talar Bente inte, hon tänker dem inte ens utan känner dem utan
vidare kommentarer. Bente tar avstånd från de människor
som söker kontakt med henne på ett känslomässigt
plan. Hon vill ha sitt huvud ifred, för all närhet har hittills
gjort henne besviken. Hon litar inte på människor, litar inte
på deras ombytlighet.
I
början av Järnnätter bor och arbetar Bente på sin
styvpappas gård. Mamma Mikaela är på väg att få
ett psykiskt sammanbrott och söker bekräftelse hos både
Tomas och Bente. Tomas försöker, på sitt handfallna sätt,
att ge henne trygghet, men Bente skjuter Mikaela ifrån sig. Hon
vill inte bli berörd. Den ende som rör henne är Leo, bilmekanikern.
Hos honom söker Bente fysisk närhet, som blir en ersättning
för den riktiga kontakten hon inte vågar uppsöka. Han
försöker lösa upp hennes skyddsmurar och når längre
än någon annan, men ändå utan att få ur henne
ett enda ord om hur hon känner.
När
Mikaela försöker ta livet av sig och tas in på behandlingshem
dras även Tomas nedåt och Bente får ensam ansvaret för
gården. Hon sköter korna, fixar allt praktiskt och arbetar
på som i trans. Hon är stark rent fysiskt och skjuter med en
skrämmande effektivitet bort de tankar som skulle kunna få
henne på knä. Det är först när Leo sviker henne
som hon faller. Men inte ens då erkänner hon med ord att det
som hänt berör henne. Det är bara handlingarna som vittnar
om hennes förtvivlan.
Bentes
fruktan för ord som sårar och som får igång tankar
och känslor tvingar henne att ständigt vara på vakt. Hon
avbryter andras meningar när hon misstänker att de kan ge upphov
till känslor, hon avvisar dem som försöker komma nära
och hon sätter stopp för egna tankar som dyker upp.
Mirja Unges skildring av Bentes oförmåga till ord griper tag
och håller fast. Bente lever vidare när boken har tagit slut.
Järnnätter öppnar för läsaren att själv
tolka Bente, för ingenting serveras, ingenting förklaras. Mirja
Unges språk ger en inblick i det karga liv som är Bentes och
genom frånvaron av analyser blir läsaren tvungen att själv
försöka förstå denna ordknappa flicka. Bentes styrka
som finns någonstans bortom vanmakten fängslar. Det är
en roman där du som läsare känner dig nödvändig,
för Bente skapas lika mycket genom Mirja Unges ord som genom dina
tankar.
Åsa Forsman
