– Jag kanske ser helt annorlunda ut i huvudet än alla andra

Mirja Unges språk sätter inlärda läsrutiner ur balans

1998 fick Mirja Unge Katapultpriset för bästa debut, Det var ur munnarna orden kom. I dagarna kommer hennes andra roman, Järnnätter, ut.

Att läsa Mirja Unges böcker fungerar inte som att läsa andra romaner. Rytmen är annorlunda. Och orden och ordföljden. Allt jag lärt mig i skolan om svenska språket har jag ingen användning för, känns det som. Hjärnan och ögonen sliter och slinter omvart annat de första sidorna. Det krävs en hel del målmedvetenhet för att ta sig vidare, det är som att nyss ha lärt sig läsa. Jag stakar mig och får ta om meningarna flera gånger.
Två av varandra helt oberoende vänner, vilka också läst Mirja Unges böcker, nickar instämmande vid beskrivningen av den lite märkliga läsupplevelsen.
Men, så kommer jag in i det – språket – och långsamt övergår frustrationen till fascination och beundran inför en ung och ovanlig stilist.
Mirja Unge menar att hon alltid skrivit på samma sätt och att det är först de senaste åren hon förstått att hennes skrivstil är speciell.
– Läskigt. Jag kanske ser helt annorlunda ut i huvudet än alla andra.
– Det blir så här när jag skriver skönlitterärt och även när jag skriver dagbok. En orsak till att jag känner mig så fri i språket kan vara att jag inte har blivit inplacerad i grammatiken. Jag har haft väldigt lite grammatik i de waldorfskolor jag har gått i.

Under skolåren flyttade Mirja Unges familj från Hälsingland till Lund och senare vidare till Järna. Ett kriterium för val av bostadsort var att det fanns waldorfskola.
– Det viktigaste är att det jag vill säga kommer fram. Att hålla sig till grammatiken får inte gå före.
– Jag gillar att läsa författare som har ett speciellt språk, t.ex Birgitta Trotzig. Jag tycker också mycket om den finska författaren, Väinö Linna. Han skriver fantastiska, mörka berättelser, i talspråksstil.
I Mirja Unges andra bok Järnnätter (Anamma), som kommer ut denna vecka, beskriver hon en 19-årig tystlåten, men uppkäftig kvinna, Bente, som arbetar på sin styvfars bondgård. Mellan människorna på gården finns inte mycket till kontakt. När Bentes mamma säger något handlar det oftast om att skuldbelägga. Styvpappan gör vad han tror är rätt om uppfostran. Det han vill säga till Bente, som inte handlar om korna och gården, utan mer om känslomässiga saker, skriver han på lappar och lägger här och där. Bente ogillar detta sätt att kommunicera. ”Det gick ju inte att veta riktigt vad dom betydde när dom var skrivna heller för jag visste inte tonfallet eller ansiktsuttrycket jag visste ingenting och då gick det ju inte att göra nåt åt dom, därför satte dom sig sådär så det inte gick att andas helt ner.” beskriver Bente.
– Oftast är det lättare för människor att inte säga saker direkt, utan på omvägar, menar Mirja Unge, men jag känner inte som Bente, jag tycker mycket om att skriva.

Kontaktlösheten, som även är tydlig i den första boken, Det var ur munnarna orden kom, har hon svårt att förklara ursprunget till.
– Jag vet inte var det kommer ifrån. Det är något jag tycker är intressant med det, när det ligger så mycket under ytan som människor aldrig pratar om, men som finns hela tiden i luften.
I den mindre orten där Bente bor, några mil norr om Stockholm, finns inte mycket att göra på kvällarna. Ungdomarna och en och annan äldre alkoholist hänger på byns pizzeria. Slagsmål och sex på fyllan hör till. Stämningen är både varm och hotfull.
Hennes beskrivningar av denna relativt vanliga svenska bonnmiljö är detaljrika och vittnar om egna erfarenheter.
– Det är ju sådär på landet. Standardstrukturen för ett litet samhälle ser ut så, även i Delsbo, där jag växte upp. En huvudgata, en kiosk. Det är där saker händer. Det finns ingen annanstans att ta vägen i den åldern. Jag kan inte säga att det var så jättestimulerande miljöer, men samtidigt skulle jag inte velat vara utan dom erfarenheterna nu.

Ända sedan tioårsåldern har Mirja Unge velat bli författare.
– Jag har aldrig tvivlat. Men nu tvivlar jag. När man har nått ett mål är det ganska tomt. När jag var liten var det ett yrke som lät spännande, att man skulle få sitta och fantisera och göra vad man ville. Och det är klart att det stämmer till viss del, men det är så mycket runt omkring skrivandet som är tungt...som att sitta så här och svara på frågor till exempel, det är inte precis någon favoritsyssla. Men visst, jag kan inte tänka mig någonting annat än att vara författare.
Mirja Unge hör till den kategori författare som inte har anammat datorn som verktyg. Hon skriver för hand, på kollegieblock, sittandes i sängen.
– För mig är det viktigt att språket ligger nära berättelsen, att det är ett symbiosförhållande mellan språket och det som händer. Om en scen till exempel är väldigt rörig vill jag att språket också ska börja snubbla och falla sönder i strukturen. Det är ingenting jag tänker på medan jag skriver.
– Jag skriver korta stycken i taget. Det kanske blir ett par handskrivna sidor om dagen, det går långsamt, men jag arbetar sällan om saker efteråt.
– Att skriva för hand är säkert en vanesak, men jag tycker att det blir för långt avstånd mellan orden och mig om jag sitter vid en dator. Jag får blackout. Jag vill forma orden med handen.

Mirja Unge gick ut den tvååriga författarutbildningen Litterär gestaltning i Göteborg 1998. Hon var en av tolv i den första kullen elever.
– Det stärkte mig i min roll som skrivande människa. Jag hittade mig själv i ett skrivande sammanhang.
Det är svårt att komma in på utbildningen. Det krävs att man antingen redan gett ut böcker eller är i färd med att debutera den närmsta tiden.
– De som kommer in har en talang. Den kan man inte jobba sig till där. Jag upplevde det som att man fick hjälp att hantera sin talang, sitt språk och det det man ville säga. Jag tror att jag i dag är en mycket bättre läsare av text, både andras och mina egna. Jag har fått en bättre blick.

För tillfället läser hon filosofi på Södertörns högskola, delvis för att ”hitta meningen”.
– Just nu är det mycket tvivel för min del, jag ifrågasätter vad det är för mening med att skriva böcker, vad man ska skriva när allt är skrivet redan. Det är nog ett stadium jag befinner mig i – nu har jag gett ut två böcker och jag har inte förändrat världen ändå, förstår du, ingenting har hänt. När jag skrivit tio böcker, har det hänt nåt då?
– Det är när jag inte funderar så mycket som jag tror på det jag gör. Det finns ett bra citat för det där. ”Lycklig är man när man har annat i tankarna”. Fantastiskt citat!

Jenny Svenberg

Recension av Järnnätter