Mitt starkaste minne av Tord Björk är mötet på gatan en dag på 80-talet. ”Gitta, Gitta, jag vet hur vi kan rädda världen; genom att främja folkrörelsesamarbetet över hela vårt klot.” BirGitta Tornérhielm, som här intervjuar Tord Björk många år senare.

Första gången jag mötte dig var 1976 när Framtiden i Våra Händer bildades. Vi ville ha ett Råd och unge Tord Björk kände till en rad namn från olika samhällsområden. Var hade du fått dessa tidiga kunskaper?

Genom min vilja att förändra och engagera mig praktiskt i rörelser.
På Gärdetfestivalen i Stockholm 1971 spred vi propaganda för alternativa aktiviteter i samband med FN-konferensen om miljö som skulle hållas i Stockholm året därpå. Samtidigt plockade vi skräp för att göra en praktisk insats för miljön.
Diskussionsklubben där jag var med var inspirerad av teosofi med rötter i Indien och antikolonial kamp. Där fanns det engagemang sedan tio år tillbaka för miljön och pacifismen.

Jag fortsatte vara engagerad i breda miljöinitiativ och var med och bildade Sveriges första tvärpolitiska kampanj mot atomkraften, Aktion Stoppa Kärnkraften 1974. Samtidigt engagerade jag mig lokalt i Naturskyddsföreningen.
Mina föräldrar hade varit med i den vegetariska rörelsen och särskilt min far gjorde uppror mot sin tids auktoriteter tjugo år före 1968.
Med den bakgrunden förblev jag öppen för samarbete med alla och fick många kontakter.


Miljöförbundet Jordens vänner har varit den förening där du främst haft ditt hjärta. När kom du med där?

Mitt hjärta tillhör främst rörelsen och inte organisationer. Det är saken som är viktig och de människor som här och nu är beredda att göra en gemensam insats. Men för att kunna göra sådana insatser är ofta organisationer viktiga inte minst för uthålligheten. Därför har jag satsat mycket på organisering och främst varit aktiv i Miljöförbundet Jordens Vänner.
Jag var med när de samarbetssinnade miljögrupperna tog strid i Miljögruppernas Riksförbund med den maktfullkomlige Björn Gillberg. Det blev upptakten till Miljöförbundet.


Folkrörelsesamarbetet är väl ditt starkaste engagemang. Hur har du lyckats få andra med dig?

Det undrar jag också. När jag var på Kvarnby Folkhögskola inför EU-toppmötet i Göteborg i år så var jag starkt kritisk mot i det närmaste alla organisationer och riktningar inom folkrörelserna.
Samtidigt samarbetade jag mer än de flesta med att visa på styrkan hos olika grupper. Det hade många svårt att förstå. Kritik är en förutsättning för att stödja varandra så att varje person och grupp kan göra något för den gemensamma saken.
Det är också viktigt att poängtera att folkrörelsesamarbete inte är ett självändamål. Det behövs bara när det är någon särskilt viktig fråga eller situationen kräver massmobilisering.


Misslyckanden finns det väl också, antar jag. Eller motstånd och stora svårigheter. Hur har du kunnat ta dig igenom dem med en sådan styrka?

Ibland känns det som i en scen i serien Asterix där alla frivilliga för uppdraget beordras ta ett steg framåt, varpå en blir stående framför alla andra när resten tagit ett steg bakåt.
Det krävs väl en viss oförmåga att snegla åt sidorna för att hamna i denna situation, men visst kan det skapa bekymmer. Som när jag kritiserade tyske professorn Weiszäcker för att han enbart la vikt vid teknikeffektivisering som lösning på miljöproblemen vid en stor debatt på ett folkrörelsemöte om klimat i Berlin 1995. I en tid när de rika bedrev klasskamp mot de fattiga menade jag att en socialt neutral lösning på de stora miljöproblemen inte förde saken framåt. Trots allt var det just kritiken av övertron på tekniska lösningar som bar fram miljörörelsen när den växte sig stark på 1970-talet.

Men nu rådde andra tider och alltför skarp kritik av Weiszäcker var inte populärt. Han var både ledande expert för Jordens Vänners europeiska rättvise-miljöutrymmesprojekt och kandidat till miljöministerposten i Tyskland.
Det tog några år men sedan växte kritiken inte minst från tredje världens miljörörelse mot det socialt neutrala miljöbudskapet. Nu är kritiken starkare igen mot storföretagen samtidigt som samarbete med den globala småbrukarrörelsen står i centrum för strategin och inte tilltro till teknikeffektivisering.

Kontakten med tredje världen har alltid varit en tillgång för mig.
Det är inte bara hårt arbete för att främja goda krafters samarbete som gäller för dig utan även den privata livsstilen.
Så har det alltid varit. Praktiserat det har jag gjort genom att leva enkelt i kollektiv och genom att ta upp hur vårt sätt att vara på en arbetsplats eller i rörelsen påverkar våra mål. Detta engagemang för att livsstilen är viktig för samhällsförändring gjorde att jag stämplades som borgerlig av vissa på 1970-talet. Men jag tror fortfarande att kultur och sätt att leva är mycket centrala för folkrörelser som vill förändra samhället. Däremot är jag motståndare till överdriven tilltro till konsumentmakt och detaljerade regler för hur vi ska leva.
Livsstilsförändring kommer inte först och kollektiv samhällsförändring sedan, utan de sker parallellt och förhoppningsvis på ett sådant sätt att de förstärker varandra utan att ställa för stora krav på individen eller kollektivet.


Folkrörelser – vi har också de stora, idrottsrörelsen t ex. Jag vet att du har en del kritiska synpunkter på dagens idrottsrörelse.

Jag har både positiva och negativa synpunkter. Den positiva är att kampen inom idrottsrörelsen mot ombildning till aktiebolag visar på idrottsrörelsens vitalitet och betydelse för demokratin i Sverige. Om vi ska kunna bibehålla demokratin krävs att inte alla sociala relationer underordnas kapitalismens konkurrenslagar. Då är det av vikt att det ideella engagemanget är styrande och inte vinstintresset.
Om idrottandet ombildas till en allt starkare disciplinering där en del av befolkningen är passiv åskådare och ett fåtal en utövande elit innebär det allvarliga problem.

Idag idrottar vi allt mindre i takt med att idrotten mer och mer organiseras. Barn- och ungdomar skiktas inte bara i ålderskategorier utan också efter vad de har råd med. I smala kategorier under vuxen ledning hetsas eller lockas de att delta i en utsortering och konkurrenskamp långt ner i åldrarna. Leken som övergår till idrottande i kvarteret försvinner. Möjlighet till självorganisering förloras.
Det är i längden förödande, inte bara för våra kroppar och förmåga att spontant organisera lösningar på problem utan också för miljön. Ingen tycks gilla det, men föräldrar och barn tvingas till ständiga resor som tär på naturen, ett miljöproblem som jag frågat alla möjliga om hur vi ska lösa de senaste 15 åren och aldrig fått något svar på.


För mig var händelserna i Göteborg ett svårt uppvaknande, en vändpunkt. Var det så för dig?

”Aldrig mer” skrev jag som rubrik för en kommentar efteråt.
Den mest vidriga händelsen jag var med om i Göteborg var på presskonferensen inne på EU-toppmötet när jag med polischefen skulle berätta om läget inför Göteborgsaktionens demonstration. Många frågor om skadade poliser men inte en enda fråga om den person som svävade mellan liv och död efter att han skjutits av polis. Humanismen var helt borta och ett helt annat Sverige framträdde än det jag trodde att jag levde i. Ett avhumaniserat land där ett människoliv var mindre värt än krossade skyltfönster.

På kvällen var jag med om mitt livs mest positiva politiska händelse. Uppåt tusen kravallpoliser omringade 500 fredliga demonstranter som protesterade mot polisvåld. Jag tog initiativ till medling och fick komma in till de innestängda tillsammans med Hans Abrahamsson från Attac. Fredssångerna avlöste politiska tal varvat med ständiga försök att föra en dialog med de stumma poliserna. Stämningen blev allt bättre bland de kvarvarande. Efter fem timmar bröt plötsligt alla kravallpoliser upp och de kvarvarande demonstranterna jublade över något vi inte trott vara möjligt men ändå hela tiden arbetat för.
Så jag pendlar mellan avståndstagande till mycket av det jag fick se i Göteborg från många håll till glädje över alla dessa fantastiska händelser framburna av tusentals och åter tusentals engagerade människor.

Alla demonstrationer och aktiviteter som Göteborgsaktionen genomförde gick helt fredligt tillväga och alla ingående grupper höll sig till sina löften om icke-våld. Här lyckades vår modell väl. Men vi blev helt tagna på sängen av polisstormningen mot Hvitfeldtska gymnasiet. Det har blivit en amerikansk preventiv polistaktik efter Seattle att polisen stormar in i någon större lokal där demonstranter befinner sig innan demonstrationerna börjar. Polisen påstår att det finns någon form av bomber eller andra farliga vapen på platsen vilket senare visar sig vara lögn. Med denna lögn som argument sker stormningen och många grips. Den svenska polisen var uppenbarligen beredd att vara mer långtgående än någon annan polis dittills varit.

En diskussion som bara handlar om våld eller icke-våld är ingen lösning. Den för bort från problemen orsaker och leder inte ensam till en strategi som för rörelsen framåt.
Det behövs allra mest en hård kritik mot överbetoning av den egna viljans makt. Den finns inte bara hos dem som ibland kan försvara stenkastande som politisk metod utan också hos dem som ser lösningen på varje problem i den goda viljans lobbyism.


Till sist, Tord. Ge inte upp! Berätta om framtidsplanerna.

Göteborg har gjort det klart att vi måste betona betydelsen av hela samhället mer och bygga en långsiktig strategi för miljö- och solidaritetsfrågorna genom en tvärpolitisk mobilisering. De som överbetonar den egna gruppen aktionsvilja eller ett civilt samhälle som ska påverka stat och näingsliv genom lobbying har ingen strategi som fungerar.

Den kanske mest centrala i Europa och globalt är jordbruket. Här måste miljörörelsen bygga en allians med bonderörelsen, vilket Jordens vänner internationellt redan gjort med småbrukarrörelsen Via Campesina. Ett enande krav är ”WTO ut ur jordbruket och nej till patent på liv.” Basbehoven ska hållas utanför WTO-avtalet. Lokalsamhällen och nationalstater ska kunna föra en egen politik för att skydda jordbruk och den offentliga sektorns utbildning och sjukvård. Här finns gemensamma intressen med fackföreningsrörelsen.
I Göteborg togs många kontakter mellan Via Campesina Jordens Vänner och Attac där WTO-frågan och kritiken av privatisering på storföretagens villkor ställdes i centrum.

I Genua sammanträdde Fria fackföreningsinternationalens styrelse och beslutade också att göra kampen om WTO-politiken till en central fråga. En lokal aktionsdag i samband med WTO mötet i Qatar utlystes. Massrörelser i tredje världen och organisationer som YaBasta i Europa har också utlyst en lokal aktionsdag samma tid riktad mot privatisering.
I Sverige har vi särskilda möjligheter när Nordamerikanska och EU-intressen träffas i Stockholm i oktober i en dialog med storföretagen om hur den ekonomiska politiken bör utformas. Men viktigast är att nu bygga samarbeten och klassallianser lokalt och genomföra decentraliserade aktioner och folkbildning med WTO och privatise-ringspolitiken i brännpunkten.
Det gemensamma samhället och inte det privata måste åter komma i centrum för politiken.

BirGitta Tornérhielm intervjuade