Utanför den gamla funkisbiografen City i Gubbängen i Stockholm är det fullt med ungdomar denna tisdag förmiddag, en av terminens sista veckor. De ska snart se pjäsen ”Jag och min skugga” och väntar otåligt under högljudda samtal och knuffar och snodda kepsar.
Det är högstadieelever från en av Stockholms förorter som har kommit till Teater Cirkus Tigerbrand för lära om rasism.

I dag är det också flera vuxna i publiken.
– Det är alltid någon lärare med men jag önskar att de vore fler. Kanske ser de i stället en chans att kunna göra något annat när eleverna är på teater, säger Danny Eriksson som spelar pjäsens karaktär Andreas och dessutom driver teatern tillsammans med Irene Hededal.
Deras önskan är att teaterbesöket och diskussionen efteråt ska leda vidare till arbeten som kan göras inom skolans ramar.
När eleverna äntligen får välla in i salongen möts de av cool hiphopmusik och killarna diggar självmedvetet medan tjejerna småpratar. Musiken tystnar och ”tonårskillen” Andreas tar plats på scenen. Under den följande timmen riktas allas intensiva uppmärksamhet på en rasist som berättar sin historia.
Andreas barndom är ljus tills pappan förlorar sitt jobb till en invandrare. De måste lämna det fina villaområdet och livet rasar samman. Faderns sadistiska drag kommer fram och han slår sin son med en livrem. När Andreas upptäcker att före detta flickvännen misshandlas av sin utländske pojkvän drar han slutsatsen att invandrarna utgör roten till allt ont.

Kommunikationen med ”skuggan” följer Andreas genom pjäsen. Den vill tala honom till rätta, ge honom alternativa sätt att se. När han slutligen söker upp den rasistiska gemenskapen tystnar skuggan och han känner sig hel för en stund, accepterad precis som han är, hans åsikter blir hörda och erkända som riktiga.
Publiken skrattar generat när Andreas riktar sin ilska mot människor med utländskt påbrå och till exempel liknar dem vid apor. Ungdomarna skruvar på sig i bänkarna, tittar på varandra för att söka en accepterad reaktion. En kille med utländskt utseende ser sammanbiten ut.
Det kan tyckas fel att ge utrymme åt rasistiska tankar överhuvudtaget. Mestadels har pjäsen mött positiva reaktioner men den har också upplevts som provocerande. Börje Lindström som skrev texten tycker att det är värt att ta risken:
– Författaren har sin viktigaste funktion i att stå mitt i sin tid och föra en djup dialog med sin publik. Ju starkare känslor teatern kan framkalla desto intensivare och nyttigare blir den efterföljande debatten, säger han.
Och pjäsen måste följas av en diskussion för att få spelas, det är ett krav från författaren.
– Nu har Andreas sagt sitt. Nu ska andra röster få höras, era röster, säger Danny Eriksson som efter kraftiga applåder bytt tröja för att markera att Andreas lämnat scenen.

Han frågar vilka känslor pjäsen väckt och någon svarar hat.
– Kände du hat eller menar du att Andreas kände hat?
Det visar sig vara svårt för eleverna att tala om sina egna känslor inför de rasistiska åsikterna, de beskriver hellre Andreas och historien som utspelat sig. Samtalet stapplar lite. Delvis beror det säkert på gruppens storlek men sannolikt också på ovanan att relatera utifrån dem själva. I skolan handlar det till stor del om att beskriva verkligheten i stället för att fundera på vad man upplever inom sig i sin relation till omgivningen. Och ”bra” åsikter serveras som självklarheter i stället för att förankras.
– Ibland verkar det som de säger sådant de vet att man ska säga. I samtalet försöker jag komma förbi det politiskt korrekta men det är inte så enkelt. Syftet är att de bilder de bär inom sig ska visa sig så att dessa kan möta andras tankar, säger Danny Eriksson.
Han menar att det är viktigt att vi blir sedda för de känslor vi har och inte tillsagda hur vi får känna.
Eleverna fyller också i ett skriftligt anonymt formulär med frågor kring vilka känslor föreställningen väckte och i fall Andreas har rätt eller fel. De tillfrågas om idéer på hur vi ska bygga vårt mångkulturella samhälle i Sverige. Frågorna besvaras omsorgsfullt och påståenden som ”man ska inte dra alla över en kam”, ”alla är lika mycket värda” och ”undvik segregation” återkommer men i formulären dyker det också upp en del rasistiska åsikter.

Patrik Franke som regisserat pjäsen ville få både de som arbetat med pjäsen och publiken att hitta fördomarna och de mörka sidorna inom dem själva:
– Vi tvingas då att konfrontera vår egen rasism, vår egen rädsla och vårt behov av att generalisera och skapa ”varumärken” av människor.
Men detta är förstås en komplicerad process och Danny Eriksson är medveten om det motsägelsefulla i att man i slutändan ändå presenterar ”den rätta” åsikten för eleverna. Han avslutar också diskussionen med att understryka att vad som helst faktiskt inte får sägas eftersom det är förbjudet enligt lag att kränka varandra.
Koncentrationen har nu nått sin gräns. En del elever vrider sig i bänkarna, några småpratar och två killar retas med varandra så mycket att läraren får ingripa. På given signal flyr de salongen. Men förhoppningsvis fortsätter diskussionen och formandet av egna moraliska ståndpunkter även efter pjäsen och önskvärt är förstås att vuxna är med och uppmuntrar processen.

Benita Eklund

Jag och min skugga spelas minst till och med vårterminen 2004, på turné över hela landet och på den egna scenen i Gubbängen. För mer information och bokning: 08-665 80 18.

Bortträngda fördomar påverkar ännu mer
Ny forskning visar hur inre omedvetna bilder styr våra liv

Om vi blir tillsagda att glömma fördomar om människor från andra kulturer så minns vi dem ännu bättre.
Det visar experiment i en ny avhandling av Tadesse Arayas från psykologiska institutionen vid Uppsala universitet. Han tydliggör att vi alla bär på stereotypa bilder och att de ofta aktiveras automatiskt utan att vi är medvetna om processen.

En slutsats Arayas drar av sin forskning är att våra inre bilder kan ge falska minnen som till exempel kan innebära att människor som tillhör minoriteter blir felaktigt dömda i domstolar. Men avhandlingen visar också att det finns sätt att minska inflytandet.
Varje dag möter vi oändligt mycket mer information än vi har kapacitet att ta hand om. För att inte drabbas av mental kollaps så använder vi oss av tekniker som gör verkligheten enklare att hantera. En strategi är att kategorisera och skapa stereotyper kring till exempel ras, ålder eller kön. En kortsiktigt effektiv metod som i förlängningen ger ett orättvist och snävt samhällsklimat.
En stor mängd forskning visar att de stereotyper vi bär på leder till en diskriminerande bedömning av människor som inte tillhör vår egen grupp. Dessutom vet man att vår benägenhet att använda stereotyper ökar när vi är stressade eller av olika skäl mindre rustade för en viss situation. Studier visar också att bilderna aktiveras helt automatiskt oberoende av personligheten eller social bakgrund.
Arayas avhandling undersöker om den negativa effekten av stereotyper kan minimeras eller kontrolleras.

Arayas gjorde bland annat experiment kring vad som händer när vi blir tillsagda att glömma information som stämmer med stereotypa bilder. Det visade sig att vi då minns ännu bättre. Att intellektuellt ”stänga av” uppfattningar som vi ”vet” är fel kan alltså leda till motsatt effekt; att de påverkar oss ännu mer.
Att uttryckligen förvarna om risken för att påverkas av stereotypa bilder minskade endast risken något.
Ett effektivare sätt att minska stereotypernas inflytande är i stället självrannsakande processer. Att konfronteras med motbilder, att medvetet arbeta med fördomar och förmågan att lösa konflikter, och att möta nya sociala sammanhang kan enligt Arayas forskning ge positiva resultat. Om effekterna av detta är långvariga eller inte behövs ytterligare forskning för att avgöra.
Om inget görs menar Arayas att risken är stor att stereotyperna fortsätter att dominera. Så som samhället ser ut i dag stärks vår tendens att lagra information som stämmer med våra förutfattade meningar.

Benita Eklund