Att lämna familj, vänner, tillhörigheter, ja hela sitt liv för att leva i fattigdom med Gud ter sig svårfattbart för de flesta. Men det finns människor som väljer bort det liv som andra kallar vanligt liv. Syster Ida valde att gå i kloster efter att hon fått sin kallelse under ett operabesök.
Vackert beläget på en kulle med utsikt över vatten, mitt bland de pampiga villorna i Djursholm, ligger Birgittasystrarnas kloster. Där bor Syster Ida sedan 1985 tillsammans med sina tolv medsystrar. Före 1985 bodde hon på Kungsholmen i Stockholm och levde ett helt vanligt liv. Då hade hon planer på att aktivt jobba inom Svenska kyrkan, men när det inte gick blev det kloster i stället.
– Jag ville jobba inom kyrkan men jag kände mig lite utestängd. Det var svårt eftersom de inte hade tagit tillvara lekmannarollen då. Hade det varit lättare hade jag kanske stannat inom Svenska kyrkan och gjort något där. Sen råkade jag gå på operan och se föreställningen Karmelitsystrarna, som handlar om några nunnor under franska revolutionen som får huvudena avhuggna. Jag gick inte på den operan för att jag funderade på att gå i kloster utan för att jag hade hört föreställningen på radion flera gånger och var nyfiken på hur den skulle se ut på scen. Men redan innan slutscenen hade en kallelse växt fram hos mig och jag började fundera på att gå i kloster.
Syster Ida har en intensiv blick som inte viker av. Vi sitter i en stor konferenssal avsedd för klostrets gäster. I en bokhylla ligger Illustrerad Vetenskap och National Geographics.
Hur går det till när man går i kloster?
– Man får vara rätt så aktiv själv. När jag började fundera på det här så visste jag inte vad jag skulle göra, men jag hade blivit rekommenderad att gå till en katolsk bokhandel. Jag läste en del böcker och hittade till slut en bok som det stod Moder Elisabeth på. En svensk nunna i Rom – det verkade intressant, dessutom var boken billig, säger hon och skrattar. Jag läste boken och blev oerhört fascinerad. Då förstod jag att det måste nog finnas Birgittasystrar i Sverige trots allt och tittade i telefonkatalogen efter deras telefonnummer. Men innan jag hann ringa var jag på varuhuset PUB och där står plötsligt två Birgittasystrar. Det såg jag som ett bönesvar att ”här får du hjälp”. Så på det viset kom jag ut hit.
Vad händer om man vill gå tillbaka till sitt tidigare liv?
– Man har ju lång betänketid innan man avger några löften. Ibland kommer det hit ganska unga människor och då är det bra att det finns en betänketid. Du tror att du vet vad du vill, men så är det inte. Om du blir välkomnad så måste du skaka av dig ditt gamla liv; du ska vara så fri att du i princip kan kliva in i det nya livet. Den första tiden blir man aspirant. När man har varit det en tid blir man postulant. Då börjar man läsa bland annat konstitutionerna. Efter att du har varit postulant blir det aktuellt att ikläda sig dräkten och bli novis. Under novisåret får man sin egentliga utbildning och sitt systernamn. När den tiden är slut får man göra sina första löften och förbinder sig att stanna året ut. Dessa ettåriga löften brukar förnyas under fem år. Sen får man göra de eviga löftena och det är då du förbinder dig för livet och får ringen som ett tecken på att du är trolovad med Gud. Det går att lämna klostret även efter det, men det är svårt och tar lite tid.
Har du ångrat ditt val?
– Nej, inte så att jag skulle vilja lämna klostret. Funderat har jag väl gjort på vad det är jag gör, men det gör ju alla människor. Alla människor har olika svårigheter. Det du uppfattar som svårt kanske inte jag anser vara svårt. Lidelse är alltid svårt att mäta, säger hon och rättar till sin gråa dräkt.
Finns det något som du saknar från ditt gamla liv?
– Nej, det finns inget som jag saknar så mycket så att jag skulle vilja lämna klostert.
Syster Ida visar runt, men bara i gästhemmet. Systrarnas privata avdelning är stängd för utomstående. Vi går genom sällskapsrum med TV och piano, bibliotek och matsal. Det är rent, lugnt och tyst. Några indiska nunnor smyger omkring, en drar en svart säck med tvätt och en annan dukar till lunch för gästerna. Alla ler vänligt.
Hur lever ni här?
– Gästerna tar ganska mycket tid, men vi ber också mycket. Vi börjar kvart över sex i kapellet och ber tidegärden. Vi samlas också i kapellet efter lunch, på eftermiddagen och på kvällen. Förutom böner läser vi också olika konstitutioner och om Moder Elisabeth. Det är också bra om man kan komma ner privat i kapellet någon gång. Sedan tar vi hand om gästerna. Alla systrar hjälper till med allt: städning, tvättning, matlagning och andra saker.
Lämnar ni klostret ibland?
– När vi har behov av det, till exempel när vi åker och handlar eller när vi besöker läkare. Vi lever dels ett klosterliv, dels ett utåtriktat liv. Tanken är att hela vår verksamhet ska finnas i huset, men eftersom vi har gäster här är det svårt att stänga av helt och hållet.
– Egentligen ska vi vara tysta jämt, men det är svårt i ett kloster som är öppet. Vi får ideligen påminna oss om tystnaden, för vi måste ju prata med gästerna. Men vi försöker låta bli att prata med varandra. För oss finns det speciella tider som är avsatta för att vi ska prata med varandra.
Läser ni något annat än böner?
– Jag försöker läsa tidningar för att se vad som händer i världen. Ibland läser vi också viss skönlitteratur. Biografier tycker jag kan vara bra att läsa för att se hur människor hanterar sina liv. Vi har tid avsatt för rekreation och då kan man till exempel titta på oskyldiga filmer på video, som till exempel Emil i Lönneberga. De indiska systrarna tittar mycket på indisk film och det kan man ju förstå eftersom de är långt hemifrån. Det står i våra konstitutioner: ”klokt bruk av massmedia”, så man får avgöra själv vad som är klokt och inte. Tiderna förändras och även kloster influeras utifrån. Man bör även här hänga med i vad som händer i världen för det är där man hittar böneämnen. Att be för världen är ett klosters uppgift.
Det slutar regna och vi går ut. Syster Ida visar hemmets trädgård. Hon är upprörd över att rådjuren gnager sönder småtallarna. Äldre damer går omkring med sina rullatorer. Två av gästerna är över 102 år, berättar Syster Ida. Hon tittar på klockan. Sysslorna väntar.
Vad sade dina föräldrar när du skulle bli nunna?
– Jag frågade inte, säger hon och skrattar. Jag var så pass gammal, 30 år, när jag bestämde mig. När jag var tvungen att tala om det blev det lite protester, men de vande sig och såg att jag inte tog någon större skada. Det är inte så att jag inte ser dom mer. Jag kan ta emot besök en gång i månaden, men det blir inte så ofta. Men min bror var här för bara några dagar sedan med alla sina ungar. Jag har också tillåtelse att åka hem vart tredje år i tre veckor.
– När man går i kloster får man en ny familj, en klosterfamilj, som blir den viktigaste familjen. Det är klart att jag inte har valt just den här familjen, men med tanke på hur äktenskapen ser ut i dag kanske det här är bättre ändå. För att gå i kloster krävs en ganska lång prövotid, men att gifta sig kan man göra med en gång, så vi kanske har bättre förutsättningar att klara av att vara en familj.
Träffar du några av dina gamla vänner?
– Ibland stöter jag på någon på stan som säger att de ska komma hit, men det blir sällan av. Det krävs en del arrangemang. Det är inte bara att stå här utanför dörren och säga att man ska hälsa på. Vi har ju ett inrutat liv och mycket att göra.
Har du aldrig velat ha barn?
– Barn är ingenting för klosterfolk. Det har jag valt bort. Man väljer ju bort äktenskapet, det är ett val man gör; man känner kallalsen från Gud att jag ska göra det här i stället. Men det är ju inte säkert att jag skulle vara en bättre människa för det. Fullkomlig är ingen människa på jorden.
Sara Zetterlund-Holfve
Om Birgittasystrarna
Birgittasystrarnas kloster tillhör Birgittinorden, instiftad av Heliga Birgitta på 1300-talet. Systrarna i Djursholm tillhör en gren av denna order, som grundades i början av 1900-talet av Moder Elisabeth Hesselblad. Hon ville återinföra Birgittinorden till Sverige genom att skapa en modernare form av Orden.
Klostret i Djursholm, som grundades 1923, har också ett gästhem där systrarna tar emot grupper och ensklida personer. Nunnorna sköter också en pensionärshem i anslutning till klostret. Klostret drivs som stiftelse och intäkter får man också av pensionärshemmet.
I klostret bor tretton systrar, nio av dem kommer från Indien. Anledningen till detta är att Moder Elisabeth bedrev ett stort missionsarbete i Indien och öppnade flera kloster där.
Systrarna följer Birgittinordens konstitutioner och har avlagt de tre klosterlöfterna: Lydnad, fattigdom och kyskhet. Deras liv är ett liv i bön och tillbedjan; gudstjänster (tidegärder) förrättas på bestämda tider varje dag.
