Inom MST, Latinamerikas största sociala rörelse som engagerar runt 4 miljoner människor, är klyftan mellan teori och verklighet i bland fortfarande stor när det gäller miljöarbete. Men klyftan minskar så sakteliga.

Meter efter meter tar vi oss fram längs den gropiga grusvägen. På båda sidor av vägen är marken kolsvart, osande och svedd. Alla träd, som för några veckor sedan skyddade marken från den starka solen här i nordöstra Brasiliens torra inland, har huggits ner och slyn och markväxterna bränts bort.
Jag är på väg till ett nytt MST-assentamento – en bosättning – tillsammans med Rahilda, en ung agronomstudent som arbetat länge inom rörelsen.
– Och sedan undrar de varför det inte regnar här längre, suckar hon när hon tittar ut över de brända markerna.

Förverkligar jordreformen
MST står för Movimento dos trabalhadores rurais Sem Terra, de jordlösa lantarbetarnas rörelse, och bildades för 18 år sedan i södra Brasilien.
Rörelsen föddes ur ett behov att ta till praktiska åtgärder för att implementera den lag om jordreform som stiftades redan för snart 40 år sedan, år 1964. I Brasilien äger en procent av alla jordägare nära hälften av all den odlingsbara jorden. Storgodsägarnas marker är ofta ofattbart stora. Ofta odlar man inte hela de enorma arealer som man äger; ibland lönar det sig inte ekonomiskt, ibland behövs det helt enkelt inte. I Brasilien är jord lika med makt. De stora jordägarna har traditionellt också varit de familjer som haft störst inflytande i samhället och tillhört den sociala och politiska eliten. Eftersom det är de som skulle förlora på en jordreform som har makten att genomföra den, stannar marken i händerna på några få storgodsägare och jordfördelningen ser fortfarande ut ungefär som den gjorde när jordreformslagen stiftades för snart 40 år sedan.
MST arbetar för att genomföra jordreformen med en taktik som är enkel och framgångsrik. Tillsammans med jordlösa på landsbygden och i storstädernas slumkvarter, ockuperas improduktiv mark som ägs av storbönder. Därefter tvingar man staten att – i enlighet med jordreformslagen – expropriera marken och låta jordlösa bruka den för att försörja sig och sina familjer. Under knappt 20 år har cirka en miljon människor kämpat till sig en bit jord att bruka, med hjälp av MST.
På längre sikt är målet inom MST att skapa ett lånsiktigt hållbart jordbruk med organisk, småskalig produktion, främst för den lokala marknaden.

Nyliberalistisk anda
I nyliberalistisk anda har det brasilianska jordbruket fram tills nu styrts av monokulturproducenter, inriktade på export till transnationella storföretag. Intresset och kunskaperna om organisk odling, både bland producenter och konsumenter, har dött ut i takt med att företagens propaganda för kemiska bekämpningsmedel och gödningsmedel når den Brasilianska landsbygden.
På ett nationellt plan driver också MST en kampanj mot transgénicos, genmodifierade grödor och frön, tillsammans med andra sociala rörelser i landet.
I bland finns det dock ett glapp mellan mål och verklighet. Området, som assentamentot vi är på väg till ligger i, ockuperades för bara några veckor sedan. Ett ivrigt arbete pågår när familj efter familj bygger de baracker av lera, trä och svart plast, som ska tjäna som deras bostäder för en lång tid framöver, medan marken värderas och statliga organ förhandlar med storgodsägaren om priset för godset.
Changria har arbetat inom MST i fem år och var den som organiserade ockupationen av marken. Han visar oss stolt runt i området och när vi frågar om de svedda jordarna, förklarar han att det inte finns något annat sätt att starta upp jordbruket på, och blir det ingen produktion kommer människorna i lägret snart att svälta.

Skogsreservat
Visst är det lätt att förstå varför bönderna här gör som de gör. Många har stora familjer, många munnar att mätta och det är omöjligt att komma med gröna pekpinnar om ekologiskt jordbruk när man står öga mot öga med människorna här och förstår att det faktiskt är liv eller död det handlar om. Changria pekar bort mot några skogsbevuxna kullar lite längre bort och berättar att inom varje område som brukas av MST-bönder, sätts 20 procent av marken av till skogsreservat där inte ett träd får fällas. I vissa fall har familjer som brutit mot dessa regler fått lämna assentamentot.
Problemet är dock, precis som min reskamrat Rahilda sa, att det, trots skogsreservaten, slutat regna i regionen. Detta är andra året i rad som torkan gjort så att många, många förlorat sina skördar och boskap och satt sig i skulder som de kanske aldrig kommer att kunna betala av.
Hon beskriver arbetet för ett mer hållbart jordbruk i MST:s assentamenton som ett långsamt arbete och en strid mot gamla traditioner och vanor.
Dessutom i strid mot de brasilianska bankerna, som premierar storproducenter med lägre räntor. I de lån som bönder som ska starta upp sin produktion kan ta, måste ofta särskilda poster gå till inköp av kemikalier; bekämpningsmedel och konstgödsel.
– Vi trixar lite och köper oftast in kalk för en del av pengarna, för att kunna visa upp kvitton, förklarar Eliene, en redan utbildad agronom som arbetar som teknisk rådgivare inom MST.
Hon reser just nu runt i olika assentamenton och ger kurser i allt från biodling till get- och fåruppfödning. På många ställen här är traditionen att föda upp mjölkkor mycket stark och många har svårt att se att de skulle kunna arbeta med något annat. Men nöden har ingen lag.
– Med de senaste årens torka har korna magrat och slutat ge mjölk. En get ger avkomma flera gånger om året, kräver mindre mat, och dricker bara cirka 4 liter om dagen jämfört med en kos över 50 liter per dag, berättar Eliene.

Bin och läkeväxter
Bina är också en framtida utväg. De ger förutom honung, vax och propolis som kan industrialiseras.
Propolis är ett brunt kitt som bina producerar för att täta springor och hål i bikuporna och stänga ute kyla, inkräktare och bakterier. Propolisextrakt fungerar utmärkt som naturligt läkemedel mot förkylningar och infektioner.
Traditionen av naturmediciner är ett annat område som man sakta men säkert försöker återupprätta inom MST. Ofta finns både en uppskö av läkeväxter mot alla sorters krämpor och en stor kunskap om hur de ska användas bland byarnas äldre. Men tyvärr finns också en väldig övertro på läkare och mediciner, vilket gör att kunskapen som finns undervärderas och inte kommer till användning. Istället köper man dyra läkemedel tillverkade av transnationella företag som suger ut Brasiliens inhemska växter och kunskaper ur landet för att dyrt sälja tillbaka det i etikettförsedd flaska.
Sophanteringen är också problematisk i många av MST-bosättningarna. I bästa fall samlas allt skräp ihop några gånger i veckan för att brännas. Det är få som separerar organiskt material för kompostering och när jag berättar att fruktskal, löv och aska blir näringsrik jord igen om man bara låter de ligga mörkt i en kompost och rör om då och då, möts jag oftast av otrolig förvåning, ibland nästan misstänksamhet.
Det är lätt att bli disillusionerad när man ser hur dåligt verkligheten i assentamenton rimmar med de vackra orden om miljöhänsyn i MSTs målsättning som presenteras i olika publikationer. Men som Elimar från MSTs nationella ledning påpekade;
”Det är svårt att prata om ekologiskt jordbruk med människor som sliter för att hålla svälten utanför dörren.” Verkligheten ser också mycket olika ut i olika delar av landet. I södra Brasilien är klimatet svalare, produktionen, och därför också en diskussion om miljötänkande, lättare.

Genusarbete
Och visst görs det framsteg här i norr också. Till exempel har Rahilda tillsammans med en grupp kvinnor i ett annat assentamento anlagt en annanasodling.
Projektet är en del i MSTs genusarbete för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Idén är i första hand att skapa en producerande kvinnogrupp i byn.
När kvinnorna själva tjänar pengar, minskar beroendet av mannen och förhoppningsvis ökar självförtroendet. Under möten och medan man arbetar ges utrymme att studera olika teman, till exempel könsroller, barnuppfostran och politik.
– Vi planterade 5000 plantor, berättar Lucia, som är ansvarig för kvinnogruppen, stolt för mig. När ananasen är mogen ska vi göra godis och likör på frukten och sälja den.
Produktionen är helt organisk. Kourin och avkok på bark av det inhemska trädet Baba de timão används som gödningsmedel, avkok på vitlök, peppar eller en vätska utpressad ur den inhemska rotväxten Mandioc, används för att förhindra till exempel myrangrepp.
Vid sidan om ananasplantagen står tre små trädplantor fortfarande bara några decimeter höga och ännu skyddas den klena stammen från pickande hönors attacker av en tät ring av träpinnar. Jag frågar Lucia om namnet och hon berättar att det är ett konstig träd som Rahilda tog dit. Neem tror hon det heter. Ännu har inte neemträdets kvaliteter som organiskt bekämpningsmedel nått ut till hela assentamentot, men medan träden står där och växer kommer också intresset och kunskapen om ett produktivt jordbruk utan kemikalier att växa.
Det diversifierade och småskaliga uthålliga jordbruket missgynnas starkt av inhemska banker till förmån för en ”fri” handelsmarknad, som till exempel innebär att enorma arealer i Brasilien upptas av sojaodling som sedan exporteras till Europa för att bli kraftfodet till våra köttdjur. Samtidigt uppskattas det att mer än 50 miljoner brasilianare inte har möjlighet att äta sig mätta var dag.
Inom MST, Latinamerikas största sociala rörelse som engagerar runt 4 miljoner människor, är klyftan mellan teori och verklighet i bland fortfarande stor när det gäller miljöarbete. Men klyftan minskar så sakteliga, mycket tack vare eldsjälars enträgna vardagsarbete för att tillvarata gamla traditioner och förstärka omtanken om miljön i MSTs läger och bosättningar.

Anna Bernstad