Monchegorsk: Ett ekologiskt katastrofområde

Nickelfabrikerna i Monchegorsk har dödat all skog inom flera mils radie från staden. Inne i centrum bränner svavelröken i lungorna. Det skulle gå att rena fabrikerna, men ingen säger sig ha råd.
Vinden har sänt rökplymen från fabriken tvärs över infartsvägen till stan. Då den gula dimman lättar är det andaktsfullt tyst i bussen. Alla passagerare tittar mot skorstenarna i stadens utkant där de vräker ut svavelrök i den nyss uppstigna förmiddagssolen.

Monchegorsk fick sitt namn efter det samiska ordet för vacker – Monce. Monchegorsk betyder ”den vackra dalen”. Dalen är inte längre lika vacker som när den fick sitt namn. 65 år av utsläpp från nickel- och kopparsmältverken har förstört landskapet fullständigt. I en radie på flera mil runt staden är skogen död eller döende på grund av svaveldioxidutsläpp från smältverken. Skadade träd finns så långt som sex mil från fabrikerna. När man närmar sig staden tränger sig fler och fler döda träd in bland de levande, sedan kommer trädgränsen. Bortom den upphör skogen helt och en ödslig svavelöken tar vid. Myndigheterna i Monchegorsk har låtit hugga ner och bränna bort den skadade skogen i ett försök att få landskapet att se mer tilltalande ut. Och på vintern lägger sig snön döljande över den sandiga jorden. Enstaka stubbar sticker upp ur snötäcket.

Monchegorsk grundades 1937 efter att man funnit nickelmalm. Vid infarten välkomnas man av en staty som föreställer en gruvarbetare med hackan i handen. Huvudgatan heter Prospekt Metallurgov. Stadens lyxhotell heter Hotell Metallurg. Hela staden Monchegorsk genomsyras av kulten kring metallindustrin.
Nickelframställningen har pågått sedan 1939. Länge användes malm från gruvorna i området, men på 70-talet bytte man till mer höghaltig nickelmalm från Sibirien och därmed mångdubblades utsläppen.
I början av 90-talet hade Monchegorsk den högsta förekomsten av lung- och hudsjukdomar bland barn i före detta Sovjetunionen1. I mätningar har man funnit höga halter av nickel och andra tungmetaller i kropparna hos gravida kvinnor, något som antas ligga bakom den höga andelen barn som föds med missbildningar i staden2. Samtidigt är staden beroende av nickelfabriken och har därför stöd bland många invånare.

Ett liknande smältverk finns i Petsjenga vid norska gränsen. De båda verken står för över 40 procent av Rysslands nickelproduktion. Nickel ingår som en huvudkomponent i de allra flesta stålsorter; inte minst krigsindustrin är beroende av nickelråvara. Smältverken i Monchegorsk och Petsjenga privatiserades under 90-talet och ingår båda i Norilsk nickelkoncern. Norilsk Nikel ingår i den stora finansindustriella gruppen Interros som styrs av Putanin, en av de ryska oligarkerna, det vill säga en av Rysslands ekonomiskt mäktigaste personer. Så sent som i april i år köpte Norilsk Nikel det amerikanska företaget Stilwater mining i en rekordstor affär.
Petsjengaverket ligger bara tio kilometer från norska gränsen och skadorna på skogen syns tydligt på den norska sidan. År 1992 släppte verken i Monchegorsk och Petsjenga ut sammanlagt sju gånger så mycket svaveldioxid som Norges samlade industri, enligt uträkningar som norska Natur og ungdom gjort. Att reducera utsläppen är möjligt men dyrt. Norilsk Nikel säger sig inte ha råd på egen hand, medan elaka tungor säger att de väntar på norska biståndspengar.
Och norrmännens tålamod är slut, åtminstone vad gäller Petsjengaverken vid norska gränsen. I december 2001 skrev man på ett avtal där Norilsk Nikel, Norska miljödepartementet och Nordiska investeringsbanken betalar 30 miljoner dollar vardera för att rusta upp anläggningarna vid Petsjenga. Även Sverige bidrar med tre miljoner dollar. Målet är enligt norska miljödepartementet att minska utsläppen med 90 procent fram till år 2006. Några motsvarande planer för nickelverket i Monchegorsk finns inte.

På museet i Monchegorsk visas en film som firar att staden fyller 65 år i år. Filmen för tankarna till en sovjetisk propagandafilm till produktionens ära. Kameran sveper utmed de grönskande lövträden i stadens centrum. Myndigheterna har låtit plantera lövträd i hela staden, de klarar sig nämligen bättre än barrträden mot föroreningarna eftersom de fäller löven varje år. När kamerasvepet når stadens slut upphör det en aning för plötsligt. En entusiastisk speakerröst berättar hur man fann det livgivande nicklet som ledde till stadens grundande. Avslutningsscenen är filmad uppifrån ett flygplan ner mot en fallskärmshoppare vars skärm vecklas ut och avtecknar den ryska flaggan ovanför staden. Speakerns röst närmar sig extas: ”Monchegorsk! Vår stad! Vår stad! VÅR STAD!”.

Emil Schön

1 Berlin 1992:21
2 Undersökningar genomförda 1997 – 1998 av det Kirovskbaserade ”Vetenskapliga forskningslaboratoriet över komplicerade hälsoproblem” som sorterar under ryska hälsoministeriet.

Tillbaka