När 28 personer från 22 olika länder i tredje världen samlas under en månad i Karlstad för att gå kurs i Agenda 21-arbete skapas ett unikt miljönätverk. Idén till Life Acadamy fick grundaren Lars Hallén under den stora miljökonferensen i Rio de Janeiro 1992.
Det
sjuder av liv i lokalen, från rummen surrar engelska med olika accenter.
Grupparbete pågår på Life Academy.
Michelle A Grant smiter ifrån sin grupp ett tag. Hon har på
sig en tjock mohairtröja och yllebyxor. För en jamaicanska är
25 grader ingen riktig värme, fast kylan spelar ingen roll, hon skiner
nöjt när hon berättar om kursen.
– Mest intressant för mig var besöket i Tuggelite, ekobyn.
Boendefrågor hör till mina hjärtefrågor. På
Jamaica byggs det många hus men det tas sällan hänsyn
till miljöaspekter, berättar Michelle.
Hon
arbetar på Jamaicas motsvarighet till Naturvårdsverket. Dels
inspekterar hon och ger tillstånd till byggen, dels tar hon emot
och handlägger brott mot miljöskyddslagen.
– När vi ger tillstånd krävs det ibland miljökonsekvensbeskrivningar
- där kommer jag ha stor nytta av det jag såg i ekobyn. Överlag
har det varit stimulerande att få se exempel på hur ekologiska
kretslopp sluts, det är ni väldigt bra på här i Sverige.
Michelle är en av de lyckligt utvalda till kursen, det är bara
var tionde som söker som tas in.
– Vi väljer ut människor, som vi vet kan påverka
och fatta beslut på plats när de kommer hem. Fast ibland får
en professor ge plats åt någon från en fristående
organisation (NGO), det gäller att få den rätta mixen
på gruppen. Det är lika viktigt att de får ta del av
varandra, som att de får ta del av det svenska agenda-arbetet, säger
Lars Hallén, kursansvarig.
Lars
Hallén fick idén till Life Academy under den stora miljökonferensen
i Rio de Janeiro 1992. Hans tankar gick direkt
till tredje världen, där han själv arbetat i ett trettiotal
länder. Hur skulle u-länderna kunna införa den lokala miljöagendan?
Så han beslöt sig för att arrangera kurser för människor
som arbetar med miljö i tredje världen och är nu inne på
sjätte året. Life Academys kursverksamhet drivs mestadels med
biståndspengar från SIDA; respektive land får betala
deltagarnas avgifter allt efter förmåga.
Kursdeltagarna åker runt på studiebesök, till exempel
for de till Trollhättan där de tittat på bussarna som
drivs med biogas. Dagarna fylls också med föreläsningar
och nu mot slutet av kursen får de enskild rådgivning om det
egna projektet. Alla deltagare ska planera ett projekt som de ska genomföra
när de kommer tillbaka hem.
På
nätet finns en virtuell akademi där medlemmarna kan gå
in och
diskutera med varandra sedan de har återvänt hem till vardagen.
Alla som varit med på kurs blir medlemmar i Life Academy, vilket
ger ett unikt nätverk världen över.
I till exempel Kina sitter numera före detta kursdeltagare i beslutsposition
och Life Academy har fått uppdraget att utbilda tjänstemän
på hög nationell nivå.
Lars Hallén betonar vikten av samarbete, att inte bistånd
enbart ska handla om att exportera kunnande eller teknik.
– I Kina finns det en miljard hjärnor, i Sverige nio miljoner.
Hjärnan är hårdvara idag, det är viktigt att ha bra
relationer med nationer som har många hjärnor.
Asiens
alla Life Academy-medlemmar ska träffas i höst på ön
Java i Indonesien:
– Det ska bli kul att få berätta om alla goda exempel
som jag har sett här och ge lite energikickar till mina kollegor,
säger kursdeltagaren Bandung E. Suseno. Han är chef på
Environmental Education Center, som står värd för höstens
möte.
Environmental Education Center är en oberoende miljöorganisation,
som för att klara sin ekonomi bland annat hyr ut bungalows till besökare.
– Hos oss bor du vägg i vägg med regnskogen, säger
Bandung E. Suseno, med ett leende. Våra bungalows har inga riktiga
väggar, bara skynken, små vallgravar skärmar av dem från
varandra så du somnar till grodornas kväkanden.
Environmental Education Center kämpar mot avverkning av regnskogen.
Indonesien hade förr världens tredje största regnskog,
men under de senaste 10 åren har 120 hektar skövlats.
Environmental
Education Center arbetar med utbildning och
opinionsbildning och Bandung utformar bland annat det pedagogiska materialet.
Bandung E. Suseno tycker att han fått ut mycket av kursen i Karlstad.
– Nu ska jag ändra på vårt sätt att arbeta.
När vi har workshops i mitt land har vi ofta allt för få
praktiska exempel. Här har det varit så inspirerande med
alla goda praktiska exempel. Den lilla teori vi läst har även
den grundat sig på praktiska exempel.
I Indonesien är det svårt att ändra på människors
attityder, tycker Bandung, till exempel att det går att odla utan
bekämpningsmedel.
– Ni svenskar är duktiga på att få människor
att delta i Agenda 21-arbetet, tycker Romein van Staden från De
Aar i Sydafrika.
Han
arbetar för kommunen och ska starta de tredje Agenda-21-kontoret
i Sydafrika. Han har imponerats av att för första gången
se kretsloppsarbete i praktiken, något han tidigare bara läst
om i teorin:
– Ni har lyckats få fram så många dimensioner av
hållbar utveckling, säger Romein, som verkar vara specialintresserad
av källsortering och har tillbringat helgerna med att åka ut
och kolla återvinningsstationer i Karlstadstrakten.
Han har redan vänner i Karlstad då De Aar och Karlstad är
så kallade vänorter; personal från Karlstads kommun har
varit i De Aar på ett kunskapsutbyte.
Vad har vi i Sverige att lära av Sydafrika?
Romein van Staden dröjer med svaret.
– Hm... Det är nog så att ni har haft så
lite att slåss för i Sverige så ni kan behöva lära
er lite om kampgnista av oss, säger han.
Michelle
A Grant tycker att Sverige kan ta efter Jamaica, där musiken är
ett sätt att nå folk.
– Musik är ett sätt att få ut budskap, även
miljöbudskap. Hos oss hörs musik i vartenda gathörn.
Musik och fotboll är viktiga delar av den starka jamaicanska kulturen.
Vårt fotbollslag Reggae Boys förenar människorna otroligt
bra. Jag tycker det är viktigt att ta hänsyn till kultur och
tradition när man arbetar med miljöfrågor.
Kursen går mot sitt slut och alla tre enas om hur viktigt det är
att fortsätta hålla kontakten:
– Vi har ju inte bara pratat miljöfrågor här, vi
har ju även den sociala och ekonomiska biten gemensam, tycker Michelle
A Grant.
– Vi har varit som en stor familj, anser Bandung E. Suseno.
Alla tre är unga: Romein är 23 år, Michelle är 27
och Bandung 32 år.
– Vi är en ung grupp och det är skönt, för
alla tror vi fortfarande att vi kan påverka och förändra,
säger Romein van Staden.
Text och
foto: Anna Norberg
