I Afrika hittar man lerbyggetekniken direkt utanför grindarna, i Sverige måste vi gå två eller tre generationer tillbaka för att hitta samma självklarhet, säger Sten Nilsson från Hjörnered i Laholm.

Enligt telefonkatalogen är han trähantverkare, men han kan allt om gamla byggtekniker. Sedan 1970-talet har han hållit på lägga halmtak, göra spån och lägga spåntak, bygga och renovera korsvikeshus, timmerstugor, lerhus och mycket mer. Fast han protesterar mot att han skulle kunna allting.
– Man träffar jämt och ständigt på nya utmaningar som man inte har haft någon aning om innan man satt igång, säger han och skrattar.
Just resan till Benin, en stat vid den västafrikanska kusten med lite mindre yta än Portugal och 5 miljoner invånare började med en sådan utmaning. Sten deltog för ett par år sedan i ett byggnadsvårdsläger i Motala. Där gällde det att lägga om taket till en gammal verkstadsbyggnad. Papptaket var från 1829. Inte förrän de var på plats förstod deltagarna efter ingående analys hur takbeläggningen var utförd och lyckades sedan härma tillverkningen med falsade lumppappersark som tätades och gjordes hållbara med påstruken trätjära.
På lägret som var ett svensk-afrikanskt museiprojekt (SAMP) deltog också museifolk från Benin. Arrangören, Östergötlandsmuseum i Linköping har nämligen ett vänortsmuseum i Benin, i Abomey, inhyst i flera kungapalats som hör till den förkoloniala kungastaden Abomey. Staden ligger 10 mil från Atlantkusten norrut. Efter kursen i Motala blev Sten Nilsson inbjuden dit.

Han åkte på en treveckors byggnadsvårdskurs tillsammans med ytterligare fyra svenska representanter. Det skulle mest handla om restaureringsarbeten av lerbyggda palats och gravplatser. Kungastaden finns på en 44 hektar stor areal där varje kung från tidigt 1600 till slutet av 1800-talet byggde sig ett eget palats och gravplats. Kungen begravdes samtidigt med sina drottningar, fruarna. Meningen var väl att kvinnorna skulle följa med sin kung för att hålla honom sällskap även i dödsriket.
Mycket hotar förfalla i Abomey, men sedan kungastaden blev utsedd till världskulturarv 1985, har det blivit mer fart på restaureringen. Det har funnits grupper från andra länder på plats som hjälpt till, mest från sådana länder som haft slavhandel med Afrika en gång i tiden, Danmark, Portugal och Frankrike. Ouidah (franskt sedan 1704) och Porto Novo (portugisiskt 1752), städer som ligger vid kusten i dagens Benin var exporthamnar för stora afrikanska slavtransporter.
– När vi 26 eller 29 deltagare kom fram fick vi flytta in i små moderna halmtäckta och luftkonditionerade hotellstugor, mycket komfortabelt! Sedan satte vi omedelbart igång med arbetet. Det vill säga efter en storstilad välkomstceremoni! Alla hälsade och tackade alla, mycket formellt. Förmodligen som i Frankrike som Benin tillhörde som koloni till 1960, funderar Sten. Men sång och dansuppvisning hörde också till.
– Vi arbetade enbart med en kungagrav från 1700-talet som var täckt med plåttak, helt stilvidrigt och med delvis nerslitna väggar.

Kungarna hedras långt efter sin död. Fortfarande många generationer senare bjuder ättlingar sin döde kung på mat.
– Vi fick själva delta i en sådan mycket speciell ceremoni. Det gjorde stort intryck på oss, minns Sten.
Är det skillnad på lerteknik här hemma och i Afrika?
– Nej, egentligen inte. Leran tog vi direkt ur marken, den var just där tillräckligt sandblandad.
Sedan finns det ingen eldriven lerkvarn utan vi trampade lera och vatten mjuk med våra fötter. Vi tillverkade inga soltorkade tegelväggar utan använde cobtekniken utan former, det vill säga man bygger upp väggen av lerslam, precis som här också. Efter 60 cm tar man en paus och låter det färdiga avsnittet torka, det måste sätta sig. I Afrika tar det några timmar, hos oss flera dagar, det är skillnaden!
Deltagare i gruppen var lokala hantverkare, anställda från olika museer och kulturförvaltningar. Även två professionella taktäckare var med. Det arbetades flitigt från klockan 8 till klockan 19 med tre timmers rast. En timme gick åt till maten och två till att hålla siesta i hängmattan. – Den tätt handvävda mattan hänger nu hemma på gården mellan två björkar istället för mangoträd. Det är ingen kulturchock att gunga här eller där i hängmattan, menar Sten med ett leende. Man behöver bara blunda, runt omkring är det samma ljud av kacklande höns, skällande hundar och ropande barn.
Under kursens gång gavs Sten tillfälle att berätta om sitt arbete i Sverige, på engelska.
– Det jag sa översattes till franska och sedan till ytterligare tre av landets fem huvudspråk. Men till vardags klarade jag mig också utmärkt med sydhalländska, menar han glatt.
Vid utvärderingen på slutet kom det fram att svenskarna var starkt fascinerade av de afrikanska deltagarnas arbetsvilja. Å andra sidan var afrikanerna helt överraskade av att västerlän-ningarna kunde arbeta.
– De tyckte att vi hade kunskaperna och när man är fullärd behöver man bara titta på. Det är otroligt hur djupt fördomarna sitter på båda sidor! Just därför är det så lärorikt att göra någonting tillsammans, menar Sten.

Susanne Gerstenberg

Fakta: VŠrldskulturarv
Till vŠrldskulturarv rŠknas byggnadsminnen som Šr av universell karaktŠr, Šr unika pŒ jorden och visar hur mŠnskligheten har utvecklats. Listan šver vŠrldskulturarv fšrnyas stŠndig genom UNESCOs fšrsorg. UNESCOs vŠrldskulturarvskommittŽ sammantrŠder en gŒng om Œret och fšrnyar listan enligt inkomna fšrslag. RegeringarÊfrŒn FN-lŠnder har rŠtt till en representant i vŠrldskulturarvskommittŽn. Det Šr regeringar som lŠmnar in nya fšrslag till byggnadsminnen som ska blir vŠrldskulturarv. Ett vŠrldskulturarv ska bidra till internationell fšrstŒelse fšr varandra och ška turism.

"Ett lerhus håller i tvåhundra år"