Efter endast ett år på Dagens Nyheter sparkar Bonniers kulturchefen Ingrid Elam, som efterträdde den sparkade Arne Ruth. Även om kulturcheferna avgick självmant, var bordet dukat så att de inte kunde stanna kvar. Den antiintellektuella grabbkulturen i tidningsledningen hade inte plats för en självständig kulturredaktion under en egen chefredaktör.

Ingrid Elam accepterade i januari 1999 att efterträda Arne Ruth utan att få titeln ”chefredaktör”. Hon gick med på det då ägarna berättade att målsättningen var att bara ha en chefredaktör och inte tre. Även ledaravdelningen har nämligen en chefredaktör. Problemet uppstod nu när en ny chef för ledaravdelningen får titeln chefredaktör utan att kulturen ges samma självständiga ställning. Elam hade inget annat att göra än att avgå. Bråket i sig kan tyckas ointressant. Men det handlar en hel del om den mediekultur som växer fram i Sverige, om ton och inställning, om valörer och känsla. Och Dagens Nyheter sätter ofta riktlinjen, trenden eller smaken i det lilla Sveriges medievärld. I europeiskt perspektiv är ju Sverige ett Hjo. Ett tämligen litet pastorat.

När Bonniers på detta sätt sparkar, styr och ställer med en förvånad uppsyn när reaktioner uppstår, så säger det en hel del om vilken förändring DN genomgått under efterkrigstiden. Med sin tid har DN alltid varit på gott och ont. I Dagens Läge, som tidningen kanske borde heta, är DN en produkt av 80-talets casinoekonomi och 90-talets ekonomism. Direktörerna har makten och även de återstående chefredaktörerna är inte i samma maktposition som förr. Problemet med direktörsstyrda medier är att företagskulturen blir snäv och grabbig. Och i ett land som Sverige, där varje teatersalong, varje konsert, varje operabesök och varje biblioteksrunda vittnar om att kvinnorna bär kulturen i dettsa land medan männen högtidligt inskränker sitt kulturarbete till idrottsläktarna, där sitter ”mjukdata” löst.

Man kan fråga sig varför i himmelens namn DN, ovanpå andra omställningsproblem i en ny tid, kan kosta på sig att tvinga bort lysande pennor från tidningen och tumma på den integritet kulturredaktionen haft. Misstanken finns att man kallt räknar med att ingen bryr sig, i alla fall inte så att det kortsiktigt påverkar inkomstsidan. Grabbarna kanske t o m gissar att deras tuffhet ger mer annonsintäkter från andra grabbars företag, där man ser kulturfolk som pest och plåga. På sikt, i och med internationaliseringen, kan detta vara en felsyn av format. Ett litet lands stora tidning kan snabbt drunkna i en ocean av likriktning och avsaknad av profil. Och dra andra med sig i fallet. Unga människor dras till bättre produkter ute i världen via Internet och upplever i en jämförelse att det inhemska slätas ut och består av trötta repriser av lovsång till senaste trenden.

Men värst av allt är att Bonniers, kulturens Wallenbergare i Sverige, förstärker de antiintellektuella krafterna just nu genom att indirekt tvinga bort chefen för kulturen och degradera den redaktionen. Sådant smittar i tider som dessa. Gerhard Bonnier måste vrida sig i sin grav. Han som var DN:s och kulturens skyddshelgon. En bildad man.

Bo B Melander