Politiskt, religiöst och fackligt oberoende
Alternativet i svensk press
Huvudsidan - Om tidningen - Prenumerera - Annonsera - Länkar - Insänt

Tillbaka till arkivet

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 31, 3 augusti 2018

I folkmordets kölvatten

Crazy Horse-familjemedlemmarna Floyd Clown och Doug War Eagle besökte tillsammans med författaren William Matson Etnografiska museet i Stockholm för att diskutera sin bok Crazy Horse: The Lakota Warrior's Life and Legacy. Rikard Rehnbergh lyssnade och upptäckte likheter med samernas historia.


Doug War Eagle.

- Detta är en väckarklocka för vårt folk, för våra nationer att skriva ner vår historia, att fastställa blodsbanden och inte förlora identiteten, säger Doug War Eagle inför ett fullsatt auditorium på Etnografiska museet i Stockholm, där uramerikanerna fortfarande kallas "indianer" i den permanenta utställningen. Han flankeras av yngre brodern Floyd Clown och svenskättlingen William Matson. Anledningen till besöket är att berätta om Siouxfolkens historia under och efter kolonisationen. Särskilt för dem som barnbarn till Oglalastammens store hövding och för alla urfolk så betydelsefulle motståndsmannen Crazy Horse.

En tillbakablick: Lakotafolket under hövding Red Clouds besegrade de vita kolonisatörerna i kriget 1866-68. Nu krävdes uramerikanernas tillstånd för att vistas på deras land. Ett avtal som den unga staten också försökte följa ett tag.

Så kom 1874. Nordstatsgeneralen George Armstrong Custer rekognoscerade i dagens Wyoming och fann guldfyndigheter i Black Hills, uramerikanernas heliga berg som tronar likt en urtidsmur i västra South Dakota. Vita guldletare och bosättare började nu strömma in i området. Armén försökte efterleva fredsavtalet men förlorade snart kontrollen.

- Farmoder jord hyser allt levande, allt växande; det tenderar vi tvåbenta jordmänniskor att glömma, fortsätter Doug War Eagle och syftar på de vitas besatthet att exploatera jorden i sin jakt på profit, oavsett om det är mineraler eller fossila bränslen, virke eller djur.

Guldruschen gick inte att stoppa. Inte heller Custer (vilket kan ses i den hollywoodifierade men ändå tämligen opartiska serien Den våldsamma vilda västern från 2016 som går på SVT just nu). Presidentplaner, storhetsvansinne och otålighet bidrog till att han med ett par hundra man sökte besegra flera tusen uramerikaner - däribland "troféerna" som skulle leda honom raka vägen till Vita huset: Sitting Bull och Crazy Horse - i slaget vid Little Bighorn den 25 juni 1876.

Segern var total men följderna katastrofala. Pressen framställde det som om "modiga vita män" slaktats av "barbariska rödskinn". Nu blev det skottpengar på uramerikaner. De var emellertid långt för listiga och smidiga för att låta sig fångas av soldater och prisjägare. Staten bytte taktik och engagerade den än mer hänsynslöse generalen William Tecumseh Sherman för den "slutgiltiga lösningen": att svälta ut dem. Under ett decennium slaktades miljontals fritt strövande bisonoxar - uramerikanernas huvudföda, som renarna för samer - på de nordamerikanska stäpperna.

Och Crazy Horse tvangs ge upp motståndskampen för att rädda livet på de runt tusen Lakotamedlemmar som följde honom. De begav sig till reservatet i Fort Robinson. Väl där blev de lurade av militären som inte glömt nederlaget vid Little Bighorn.

- Farfar blev avrättad bakifrån av en soldats bajonett vid Owl Rock den 5 september 1877, säger Floyd Clown.

Hans död påstods ha inträffat under ett flyktförsök. Nu tvingades ättlingarna under jorden och i 124 år förneka sitt ursprung av rädsla för repressalier. Varför skulle de lita på den vita kolonisatören som lurat dem, annekterat och skövlat deras mark, till och med dödat deras familjer bara för att det blivit 1900-tal?


Floyd Clown, Doug War Eagle och William Matson på Etnografiska museet i Stockholm.

Bröderna exemplifierar med deras farbror som fastän han stred på ententens sida i Frankrike under första världskriget blev avrättad vid hemkomsten till USA då han berättat att han var Crazy Horses lillebror.

- Hur kunde uramerikanerna slåss på USA:s sida när de inte ens erkändes som dess medborgare och tillhörde andra nationer? frågar sig Doug War Eagle och svarar själv:

- Staten kringgick det genom att tilldela oss Social Security Numbers.

Det motsvarar de fyra sista siffrorna i Sverige. Och på dagens id-kort anges hur mycket "indian" en individ är. "Fullblod" betecknas med 4/4, "halvblod" med 2/4 och så vidare. Det liknar rasbiologi.

- Det är så här vi måste identifiera och legitimera oss själva, säger Floyd Clown med tårar i ögonen och pekar på den runt 300-sidiga boken Crazy Horse: Lakota Warrior?s Life and Legacy som ligger i högar på skrivbordet framför trion.

I den berättas förutom den 124 år långa historien också om slaget vid Little Bighorn - vem som dödade Custer, hur han dödades och att Crazy Horse ville skona hans liv - och dess mörka eftermäle. Som en cynisk påminnelse om statens makt över de kuvade urfolken stred brödernas far i 7:e kavalleriet (samma som Custer) under andra världskriget.

- Den federala staten kan ljuga, stjäla och bedra i enlighet med den konstlade ("man-made") lagen som landet efterföljer, men det är inte vår lag.

Efter slaget vid Little Bighorn förbjöds uramerikanerna att praktisera sin naturnära filosofi och andliga tro, i likhet med samerna. Först över hundra år senare, 1978, gav den dåvarande presidenten, demokraten Jimmie Carter, dem lagbunden rätt att fritt utöva sin tro. Kulturell appropriering är i dag ett hett ämne i USA. NHL-laget Chicago Black Hawks, bilmärket Pontiac, attackhelikoptern Apache är några exempel. Ett annat är ölet Crazy Horse.

- 1999 drog vi bryggeriet inför rätta för utnyttjande av vår farfars namn - och vi vann.

Det var i och med rättssaken som ättlingarna tvangs fastslå sina blodsband för att stämningen skulle bli legitim.

År 2001 var ett betydelsefullt år för uramerikanerna. De samlades just vid Little Bighorn för ett omfattande landsmöte. Det fick bröderna att reagera och börja agera. Att efter segern över bryggeriet gå vidare med att fastslå sitt släktskap i rakt nedstigande led med Crazy Horse. Nu fanns också Internet tillgängligt för envar, vilket underlättade sökandet efter släktingar.

Fast det är först på senare år de börjat dokumentera den. William Matson, som skrivit boken och gjort dokumentärer om Sitting Bull och Crazy Horse, kom som sänd från ovan.

- Farfar sände Bill för att dokumentera vår historia. Och vi såg i Bills hjärta att han var en god människa och den rätte att göra det, säger Floyd Clown och fortsätter något fatalistiskt: När väl sanningen finns i tryck kan den aldrig ändras.

Staten lovade Lakotafolket "evig tillgång" till Black Hills, men med liknande löften berövades de successivt sin heliga mark. I dag är området kring Black Hills en osmaklig plats med Vegasliknande kasinon, falsk Vilda västern-romantik och det Mount Rushmore-monumentet där fyra vita presidenter utmejslade i klippan ser närmast hånfullt ner på det annekterade området. Två av dem var slavägare och de andra två i allra högsta grad ansvariga för folkmordet på uramerikanerna. USA:s kanske populäraste turistattraktion påminner ständigt om slakten på ursprungsbefolkningen och stölden av deras land - utan minsta försök till urskuld.

Sent ska syndaren vakna. Inte långt därifrån - återigen cyniskt, i Custer County - håller Crazy Horse Memorial på att ta form. En staty av Crazy Horse huggs ut i berget. Om monumentet någonsin färdigställs blir det inte bara större än Mount Rushmore utan även världens största - 195 meter bred och 172 hög. En plats för uramerikaner att vallfärda till och hedra rebellen.

Betecknande nog bor Clown och War Eagle i dag i ett reservat (Cheyenne River Reservation i Dupree, South Dakota) på deras egen hävdvunna mark. I dessa reservat frodas armodet: alkoholism, arbetslöshet, fysisk och psykisk ohälsa är vardagsmat.

- Vi skrev boken för våra ungdomars skull, så de vet varifrån de kommer och för att få vår ursprungligen orala historia på pränt, avslutar Floyd Clown.

  Share

Kontakt: Miljömagasinet, Skånegatan 93 - Box 11 203, 100 61 Stockholm
Tel 08-640 82 80 - Fax 08-640 40 67 - e-post: redaktionen@miljomagasinet.se