Politiskt, religiöst och fackligt oberoende
Alternativet i svensk press
Huvudsidan - Om tidningen - Prenumerera - Annonsera - Länkar - Insänt

Tillbaka till arkivet

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 21, 25 maj 2018

Varför är klimatet Miljöpartiets enda fråga?

Iför valet i höst har Miljö- partiets ledning bestämt att valkampanjerna i första hand ska handla om klimatet. Argu- mentet är att många svenskar känner en stark oro inför vad som händer, men de upplever att de har små möjligheter att på- verka utvecklingen. Miljöpartiet går då in som en av få politiska krafter som tar detta på fullt all- var - och får på så sätt både sym- patier och röster.

Argumenten går lätt att förstå och säkert finns en riktig analys bakom. Men detta sätter också fingret på en problematik som funnits inbyggd ända sedan star- ten, en svaghet som alltid varit en del av partiets själva existens. I klartext: vad har Miljöpartiet att tillföra vårt land utöver miljö- och klimatfrågor?

I många år har ett antal mil- jöpartister argumenterat för att den idémässiga basen måste breddas och att antalet kärn- frågor måste bli betydligt fler. En nation är en sammansatt organism med en lång rad funk- tioner. Ett parti som sedan 1980-talet finns representerat på alla politiska nivåer måste kanske inte ha lösningar på alla myriader av problem, men man måste ha funderat ordentligt över ämnena.

Väljarna kräver svar, men det gör även medlemmarna. Vart strävar Miljöpartiet i socialpo- litiska frågor? Vilka långsik- tiga mål har man när det gäller kultur? Vad vill partiet inom bostadsområdet?

Hur ska skolproblemen åtgär- das - bortsett från alla pratglada påståenden? Och hur bryter vi de negativa spiralerna i utsatta områden? Så diskuterar de som vill utveckla partiet.

I äldre dagar försökte Miljöpar- tiet täcka över luckorna genom utspel, inte sällan populistiska utspel där mindre profilfrågor lyftes fram. Alltihop följdes av ett politiskt ryande, vilket skapa- de illusionen av ett flerfrågeparti med en viss bredd.

De populistiska utspelen har inte upphört: vi minns Gustav Fridolin med sina kolbitar i partiledardebatterna i TV inför valet 2014. Men under det sträva regeringsarbetet har de blivit klart färre. Utåt sett förmedlar detta intrycket av att partiet minskat sina ambitioner, vilket förmodligen inte stämmer, men det går att dra de slutsatserna.

Inom bostadspolitiken fram- träder partiets inbyggda svag- heter mycket tydligt. Bostads- sektorn domineras av den eko- nomiskt starka byggbranschen, uppbackad av industrin och finanssektorn, men också av allmännyttan där socialdemokra- terna kopplat ett kraftigt grepp. En minister från ett litet parti, som de grönas, Peter Eriksson, har därför ingen lätt uppgift. Ett likartat motstånd mötte även den tidigare bostadsministern Stefan Attefall från Kristdemokraterna. Men att uppgiften är besvärlig kan inte försvara Miljöpartiets brist på klarsyn och brist på nytänkande.

Ett vanligt argument brukar vara att partiets uppgift är att verka för en grön omställning. I detta sammanhang betyder det nära-noll-energihus, sol-en- ergi, byggmaterial, stadsodlingar och elbussar.

Här ligger de grönas existens- berättigande och man ska inte försöka tränga sig på ett område som redan är så hårt cementerat. Problemet är att utvecklingen rusar på och om inte de gröna formulerar svar kommer andra att göra det.

Eftersom Miljöpartiet positio- nerat sig som mittenparti har man inte velat ta ställning på en vänster-höger-skala. Konse- kvensen har blivit att den gröne bostadsministern varken stött hyresrätten, den kooperativa hyresrätten, bostadsrätten eller äganderätten. Detta skapar en frustration hos väljarna, som inte vet var partiet står, men också

hos de stora institutionerna inom sektorn. Naturligtvis går det att bygga de billiga bostäder som behövs. Men det krävs åtgärder, lagstiftning och föränd- ringar av praxis.

Ett sätt kan vara att kommu- nerna inte säljer tomter för dyra pengar utan i stället upplåter dem med tomträtt. Ett annat kan vara att de allmännyttiga fastighetsbolagen på förhand bestämmer den maximikostnad en byggare får ta ut. Ett tredje kan vara allmännyttiga bygg- bolag som kan pressa ner nivåer- na. Men varken från regeringens eller kommunernas sida har vi sett någon uttalad förändrings- vilja här.

Nu är bostadssektorn en viktig del av hela landets ekonomi. Vad vi i stället ser kan vara början på en nedgång som ingen vet hur kraftig den blir.

Sverige har byggt dyra lägenhe- ter i massor, men i dag finns inte tillräckligt många hyresgäster som förmår betala kostnaderna och inte tillräckligt många kö- pare till bostadsrätterna. Och en lågkonjunktur kommer, kanske i höst eller nästa år. Redan nu finns tecken på att konjunk- turen försvagas, i Sverige och övriga Europa, liksom i USA och Kina.

Situationen är allvarlig: just så såg det ut i Spanien innan finanskraschen 2008-2009. Re- sultatet blev tio års ekonomisk kris. På detta följde massut- vandring, en demokrati med påtagliga andningssvårigheter och regioner som försöker bryta sig loss.

Kommer Miljöpartiet att få skulden om den svenska bo- stadssektorn rasar? Inte omöjligt. Miljöpartiet har beskyllts för många saker genom åren. Varför inte kasta skulden på de gröna även för detta - om det blir så?

Samtidigt dröjer sig en trist slutsats kvar. Partiet har faktiskt inte till fullo utnyttjat de möj- ligheter som en ministerpost ger. Under de här fyra åren borde Miljöpartiet ha ställt för- slag, dragit igång nödvändiga utredningar, påbörjat förändrin- gar och drivit utvecklingen i en önskad riktning.

Naturligtvis har det varit en minoritetsregering med alla begränsningar det innebär. Men har det verkligen funnits en vilja att ta itu med problemen inom bostadssektorn?

Vi är tillbaka vid utgångspunk- ten. Det övergripande för Miljö- partiet är klimatet. Övriga om- råden har partiet inte utvecklat tillräckligt väl. Det kommer att straffa sig

  Share

Kontakt: Miljömagasinet, Skånegatan 93 - Box 11 203, 100 61 Stockholm
Tel 08-640 82 80 - Fax 08-640 40 67 - e-post: redaktionen@miljomagasinet.se