Politiskt, religiöst och fackligt oberoende
Alternativet i svensk press
Huvudsidan - Om tidningen - Prenumerera - Annonsera - Länkar - Insänt

Tillbaka till arkivet

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 18, 4 maj 2018

Hur ska EU förnyas?

Ett tecken på oron inom EU är de förslag till förnyelse som svävar runt i korridorerna i Bryssel. Svävar runt är en bra beteckning: en del förslag har aldrig nuddat marken eller är djupt orealistiska. De finns där eftersom EU har ett uppenbart behov av nytänkande, men de styrande grupperna kan inte riktigt föreställa sig hur en positiv förändring kan se ut.

Frankrikes president Emanuel Macron har lanserat ett förslag om transkontinentala listor i valet till Europaparlamentet. Listorna skulle innehålla politiker med samma värdebakgrund men från olika länder. Förslaget känns ointressant både för de nordiska länderna och för små och halvstora länder i östra Europa, vilka knappast skulle få in någon på valbar plats.

Det strider också mot grundtanken i den representativa demokratin. Alltså att varje nation, region eller landsdel ska kunna välja representanter som värnar det egna området.

En annan tanke är att ge Europaparlamentet egen rätt att beskatta, och den har vandrat runt ett tag. Parlamentets budget uppgick 2015 till omkring 1 400 miljarder kronor. Ändå vill olika krafter ha mer pengar. Såväl Frankrike som Tyskland har redan gjort anspråk på att bli "finansministrar" i ett sådant sammanhang. Vår regering är måttligt intresserad.

Emanuel Macron har nog goda intentioner, men hans idévärld rör sig i en snäv linje mellan Paris och Bryssel. I de alltmer auktoritära Visegradeländerna - Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien - morras det irriterat om "ännu mer centralstyre". Alla förnyelseprojekt måste ha en djup respekt för Europas totalitet, annars bidrar de bara till en fördjupad splittring.

Ett allvarligt problem inom europapolitiken är de två konservativa partigruppernas mycket långa maktinnehav. Den kristdemokratiska gruppen EPP, där moderaterna ingår, tillhörde en av de tre ursprungliga partigrupperingarna redan 1953, innan unionen fanns. I stort har denna grupp bitit sig fast vid rodret sedan dess.

Varje demokratiskt system mår bra av att nya krafter får styra. Plötsligt rusar en energisk grupp in med visioner och andra sätt att hantera problem. Ett sådant skifte har egentligen aldrig inträffat i EU-politiken, vilket är ett skäl till att unionen segar sig fram. Därför går högerpopulistiska och högerreaktionära krafter framåt.

Unionen måste sätta upp tydliga mål inför framtiden, annars kan grunden skaka till ordentligt. Grupper inom de två konservativa partigrupperna inser behovet av förnyelse - åtminstone i teorin. Samtidigt finns en djup rädsla över att förlora någon form av kontroll över beslutsgångarna och att mista mångåriga privilegier.

Bryssel talar nu om utvidgning: att visa handlingskraft genom förhandlingar om medlemskap för Makedonien och Albanien. Makedonien är en skakig stat där varningsflaggorna redan är hissade. Inget fel i att erbjuda hjälp och stöd, men förnyelse innebär det inte.

  Share

Kontakt: Miljömagasinet, Skånegatan 93 - Box 11 203, 100 61 Stockholm
Tel 08-640 82 80 - Fax 08-640 40 67 - e-post: redaktionen@miljomagasinet.se