Politiskt, religiöst och fackligt oberoende
Alternativet i svensk press
Huvudsidan - Om tidningen - Prenumerera - Annonsera - Länkar - Insänt

Tillbaka till arkivet

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 43, 27 oktober 2017

Om ekonomiska myter


23 saker de inte vill att du ska veta om kapitalism
Ha-Joon Chang
Santérus Förlag


Entreprenörsstaten
Mariana Mazzucato
Karneval Förlag


Global ekonomi
Erik Reinert
Premiss Förlag

Det har väl inte undgått någon att ekonomin i såväl EU som USA går på kryckor, med runt tio procent arbetslösa, skuldsättning för framför allt fastigheter på många gånger BNP och nedskärningar av den sociala välfärden. Samtidigt berikar sig en liten minoritet på någon procent kraftigt. En del länder är värre drabbade än andra, till exempel Grekland eller Lettland; i det senare landet har en femtedel tvingats utvandra. Men riktigt bra går det bara i Östasien.

Det etablerade politiska systemet har inga bra svar. Detta har lett till att politiska lycksökare firar framgångar på att skylla olyckorna på invandrare och minoriteter. Inte heller ekonomerna har några svar: När den brittiska ekonomprofessionen fick frågan från drottningen varför ingen kunde förutse bankkraschen för tio år sedan tvingades de svara att de inte visste - bankkrascher fanns inte i deras teoretiska modell.

Nåja, nästan inga ekonomer. För under förra året kom det ut tre böcker på svenska som försöker tolka den ekonomiska verkligheten utifrån andra modeller än de gängse. Ha-Joon Chang: 23 saker de inte vill att du ska veta om kapitalismen (Santérus förlag) är kanske mest lättläst. I 23 kapitel beskriver han varför föreställningen om en postindustriell tid är en myt, varför det är destruktivt att låta vd:ars lön vara beroende av företagets vinst, varför det inte räcker med jämlika chanser, varför finansmarknader bör vara mindre effektiva än andra marknader, och varför stater aktivt bör gå in och främja och styra vissa företag på bekostnad av andra. Detta utan att på något vis fördöma kapitalism eller marknader i sig.

Mariana Mazzucato: Entreprenörsstaten (Karneval förlag) är mest fokuserad. Hon beskriver med Iphone som exempel hur den så kallade marknaden, eller det privata näringslivet, aldrig någonsin har åstadkommit något teknologiskt genombrott utan kraftig styrning från staten. Så är hela datorindustrin en spin-off från månprogrammet och militären. En ersättning för de fossila bränslena var också på väg, men den satsningen avbröts runt 1980 med motivet att det privata näringslivet skulle klara av det hela så mycket bättre - vilket det förstås inte gjorde. Bara de pragmatista kineserna fortsatte, och så är det också de som dominerar sol- och vindteknologin i dag.

Erik Reinert: Global ekonomi (Premiss förlag) har den bredaste ansatsen och är den enda som försöker förklara varför det gick snett. Enligt Reinert går det en djup klyfta mellan två ekonomiförståelser. En överdrivet abstrakt och matematikorienterad, som ytterst utgår från att alla verksamheter egentligen är kvalitativt likadana och fritt kan bytas mot varandra. Och en som utgår från erfarenheten, som erkänner att det finns kvalitativa skillnader i världen och att allting är konkret och sambandsberoende. Den förra förståelsen brukar kallas neoklassisk; för den andra finns inget riktigt namn, men Reinert föreslår The Other Canon (sökbart på internet).

Det senare betraktelsesättet är egentligen det normala, det som har dominerat sedan medeltiden. Det förra har bara haft övertaget under spekulativa perioder, då det har gått lättare att tjäna pengar på pengar än på att producera. Förutom nu, då efterkrigstidens sanslösa klang- och jubelföreställning fick hela professionen att förlora fotfästet i praktiken och grävde ner sig allt djupare i skolastik.

Kärnan, det som avgör vem som ska bli rik och vem som ska bli fattig, är att vissa verksamheter har stordriftsfördelar och vad Reinert kallar branta lärkurvor - ju mer man jobbar på desto snabbare blir man bättre och desto mer utbyte ger varje ytterligare timme. Medan andra verksamheter så att säga är tvärtom - ju mer man sliter desto mindre ger varje ny arbetad timme. Till den förra typen hör industri samt sådan service som förutsätter industri. Till den andra hör jordbruk och råvaruutvinning, där utökning av verksamheten leder till att man måste ta i anspråk allt fattigare och ofruktbarare resurser.

Länder som domineras av industri blir alltså rika, medan länder som domineras av jordbruk och råvaruutvinning blir fattiga. Detta har man också insett genom hela den moderna tiden - alla länder har försökt dels lägga sig i teknologisk framkant genom att med statlig makt bygga upp en så avancerad industri som de har kunnat, dels prackat det olönsamma jordbruks- och råvaruslitet på andra genom kolonialpolitik. Fram till början av 1900-talet helt öppet men numera i smyg genom globala handelsbestämmelser som förbjuder länder att industrialiera med statligt stöd - vilket främst drabbar de fattiga som behöver stödet bäst.

Men också, enligt Reinert, Europa. För här tar man numera sina skolastiska regler på fullt allvar även internt. Hittills har förbud mot statligt industristöd varit något man föreskrivit för andra. Men nu har man också börjat tillämpa det på sig själv. I första hand på sin periferi Spanien, Italien, Balkan, Baltikum, som utsätts för ekonomiskt fritt fall genom att tvingas avveckla sin avancerade industri och koncentrera sig på verksamheter av typen svampplockning. Men även länder i centrum drabbas eftersom de av EU:s stödregler tvingas sätta periferin på bistånd när de inte längre får försörja sig själva. Eller tvingas ta emot flyktingar från länder som inte längre kan försörja sin befolkning.

För att få positiva förslag på vad man rent praktiskt bör göra får man gå till en författare i samma krets som ännu inte finns översatt till svenska, Carlota Pérez. Hennes stora verk, Technological revolutions and financial capital, handlar om hur världens ekonomi har byggts upp med statligt stöd i fyra stora vågor. Den första runt 1800 som var fokuserad på kanaler och textilindustri. Den andra, runt 1850, som var fokuserad på järnvägar. Den tredje runt 1900 som var fokuserad på elektricitet och stål. Och så den senaste runt 1950, som var inriktad på bilism och hushållsapparater. Alla har lett till full sysselsättning och vidgat medborgarskap i sin uppbyggnadsfas, men börjat gå på tomgång efter någon generation, eftersom inget mer vettigt har funnits att göra enligt rutinens gång. I stället har man fått en bubbelekonomi där resurser hopats på börsen till ingen nytta.

För miljörörelsen är det intressant att det Pérez föreslår som fokus för nästa stora investeringsvåg är att frigöra oss från beroendet av råvaror, främst fossilbränslen. De tekniska förutsättningarna finns men sätts inte i storskaligt bruk på grund av brist på statlig politik. Sol- och vindenergi är dessutom, som Reinert påpekar i en artikel, industri och inte råvaruextraktion och bör därför bara bli billigare och billigare. Projektet är också tillräckligt stort för att kräva ombyggnad av hela samhället och därför kräva alla tillgängliga händer och huvuden, och därmed kunna medföra att alla behövs och kan ställa krav för sitt deltagande.

Tills vidare dominerar alltså den självförstörande neoklassiskt inspirerade politiken. Frågan är vem som kan ta initiativ till att bygga landet på traditionellt vis.

  Share

Kontakt: Miljömagasinet, Skånegatan 93 - Box 11 203, 100 61 Stockholm
Tel 08-640 82 80 - Fax 08-640 40 67 - e-post: redaktionen@miljomagasinet.se