Politiskt, religiöst och fackligt oberoende
Alternativet i svensk press
Huvudsidan - Om tidningen - Prenumerera - Annonsera - Länkar - Insänt

Tillbaka till arkivet

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 42, 20 oktober 2017

Leva och jobba i krigets mitt

- De flesta vet inte vad diplomater och biståndsarbetare gör. Vi har ett ansvar att tala om hur svenska skattepengar används i konfliktländer, förklarar Elisabet Hellsten, som har levt och arbetat på platser som få längtar till: krigets Beirut, Limas slum, våldets Colombia och i de krigsdrabbade Irak och Afghanistan.


- Det går inte att vara rädd, för då skulle ingenting fungera, och Sveriges närvaro är så viktig i de här områdena, säger Elisabet Hellsten. (Foto: Gustaf Jillker)

I juni 2016 kom boken Utsänd - Arbeta, leva och älska i krigets mitt. Här delar Elisabet Hellsten med sig av sin livshistoria. Berättelsen börjar i Libanon 1982, då sjuksköterskan Elisabet - utsänd av Kyrkornas Världsråd - blir vittne till en massaker i ett palestinskt flyktingläger utanför Beirut, ett massmord på 2 000 människor. Elisabet och hennes kollegor tillfångatas och hotas till livet men släpps efter en dag. Massakrerna i Sabra och Shatila skrivs in i historieböckerna.

I händelsernas mitt

Stora delar av Elisabet Hellstens liv har utspelat sig i krigshärjade områden - alltid i händelsernas mitt. Den röda tråden i Elisabets liv är kampen mot orättvisor och förtryck. Och hon har aldrig tvekat utan alltid gått in med inställningen att hon bara måste hjälpa till.

När visste du att du ville arbeta med att hjälpa andra människor?

- Jag växte upp i en miljö där det var självklart att man var solidarisk och hjälpte varandra. Min pappa, som var biskop, arbetade alltid hårt för att stötta dem som hade det svårt, men det fanns också ett intresse för internationella frågor. Jag visste tidigt att jag ville arbeta med tredje världen.

Elisabet, som har en masterexamen i freds- och konfliktforskning, har arbetat med biståndsfrågor i hela sitt vuxna liv. I boken berättar hon om vad bistånd är i praktiken, vad en utsänd gör i krig- och konfliktländer.

- Så mycket smärta vi möter. Och vilken förtvivlan vi känner när vi står ansikte mot ansikte mot orättvisor. Men framför allt vill jag berätta om allt gott som görs och som skapar hopp. Det är många som jag som arbetar för en bättre värld. Och det måste jag bara få berätta.

I en belägrad stad

Åren 2009 till 2011 arbetade Elisabet på svenska ambassaden i Bagdad, en belägrad stad där bilbomber, kidnappningar och krypskyttar hörde till vardagen. Ambassaden låg mitt i staden, i en inhägnad "säkerhetszon". Ingen kunde lämna ambassadområdet utan hjälm och skottsäker väst, alltid i bilkaravan dessutom, med uppåt sex livvakter. Men det stora hotet för Elisabet kom inifrån:

- Jag misstänkte att jag var sjuk på något sätt och åkte därför hem till Sverige för att göra en läkarundersökning. Det visade sig att jag hade ändtarmscancer. Livet stannade när jag väl insåg allvaret. Jag opererades i maj och började arbeta igen i augusti. Men i december upptäckte läkarna tre metastaser i levern och en i bäckenbotten.

Några läkare sade "det här går inte att operera". Som före detta sjuksköterska förstod hon vad det innebar. Men till slut hittade hon en läkare som gav henne en strimma hopp.

- Läkaren berättade för mig att "vi ska göra allt för dig - om det krävs behandlingar som inte finns i Sverige finns det någon annanstans".

Såg döden i vitögat

Elisabet opererades totalt fyra gånger, gick på starka cellgifter, tappade håret och såg döden i vitögat.

- Jag var övertygad om att jag inte skulle överleva. Jag träffade till och med en präst och planerade min egen begravning.

Men Elisabet överlevde. Våren 2013 opererades hon för sista gången och i september var hon tillbaka på Sida igen, på halvtid. 2014 började hon arbeta med Afghanistan, på heltid. Men Latinamerika fanns alltid i hennes hjärta: nu är hon tillbaka där, som ambassadråd på svenska ambassaden i La Paz, Bolivia.

Du har alltid sett döden på nära håll, arbetat i krigsområden, senast din cancer. Vad betyder döden för dig?

- Det är en svår fråga. Men jag kan säga så mycket som att det i dag inte finns någonting jag kan vara rädd för, inte efter att jag varit nära döden så många gånger. Jag kan fortfarande minnas hur jag, efter massakern i Libanon, upplevde saker på ett helt nytt sätt. Alla upplevelser blev så intensiva. Under min sjukdom var jag övertygad om att jag skulle dö, men jag var ändå inte rädd.

Hur har du lyckats med det? Att inte vara rädd?

- Drivet har alltid varit större än rädslan. Man ställer sig frågan "ska jag klara det här eller inte?". Bestämmer man sig för att man ska göra något så måste man trycka undan rädslan och bara handla.

Var har du fått det drivet ifrån?

- Från min uppväxt, tror jag. Jag hade en trygg barndom, växte upp i en bra familj. Det har gjort att jag alltid kunnat känna en trygghet.

Verkliga händelser

Elisabet vill inte kalla boken för en renodlad självbiografi, men det är inte heller en roman. Verkliga händelser skildras med hjälp av objektiva fakta och Elisabets egna personliga erfarenheter och känslor.

Vad betyder skrivandet för dig?

- Det betyder mycket. Jag har alltid skrivit dagboksanteckningar och brev. Skrivandet har absolut en terapeutisk funktion, kanske speciellt efter det jag var med om i Libanon, då var det skönt att få ur sig tankar och känslor.

Varför blev det en bok just nu?

- När jag arbetade i Irak kände jag att "nu är det dags, nu ska jag skriva". På ambassaden arbetade vi sex dagar i veckan, men varje fredag - när vi var lediga, ägnade jag 3-4 timmar åt att skriva. Den ursprungliga planen var att skriva en bok om Irak och mitt liv i Irak, men så småningom blev det en bok om mitt jobb och arbete i konfliktländer. Men jag ville också ge en inblick i vad bistånd och diplomati kan vara, vad det innebär att arbeta för fred och rättvisa. Jag vill visa vad vi kämpar med och vad vi kan åstadkomma. Att arbeta som gräsrot bland gräsrötter, som Sidabyråkrat och som UD-diplomat, har inneburit olika perspektiv och utmaningar. Helt klart är arbetet bland gräsrötterna det mest utsatta och farligaste. Och där finns inga skyddsnät.

Berätta om namnet på boken - finns det någon speciell bakgrund?

- Jag funderade mycket på bokens titel och plötsligt kom jag på det: Utsänd. Om man arbetar på ambassader för Sida och UD så heter det att man är utsänd. Så är det även inom den kristna historien, där man kan vara utsänd för att göra gott. Titeln har ett djup och kändes självklar.

Blir det fler böcker eller är du klar nu?

- Jag vill absolut fortsätta med skrivandet. Jag har några historier jag går runt och grunnar på, alla är verklighetsskildringar. En handlar om Bolivia, men jag drömmer även om att skriva något om Colombia, och då framför allt med fokus på kvinnornas roll i den fredsprocess som pågår där.

  Share

Kontakt: Miljömagasinet, Skånegatan 93 - Box 11 203, 100 61 Stockholm
Tel 08-640 82 80 - Fax 08-640 40 67 - e-post: redaktionen@miljomagasinet.se