Politiskt, religiöst och fackligt oberoende
Alternativet i svensk press
Huvudsidan - Om tidningen - Prenumerera - Annonsera - Länkar - Insänt

Tillbaka till arkivet

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 25, 22 juni 2017

Inne i den biologiska mångfaldens skog

I takt med klunkarna sjunker kaffet med varm mjölk undan i koppen. Innandömet visar till slut märket Bom Jesus, frälsaren. Så kan också utvecklingen av dagens tättvinnade brasilianska politik och näringsliv sammanfattas. Det politiska systemet under den första republiken (1889-1930) kallades just Café com leite och refererade till delstaterna São Paulos (kaffeplantagerna och rosterierna) och Minas Gerais (kreaturen och mejerierna) ekonomiska dominans. Fastän det mesta inom brasiliansk politik, och livet i övrigt, sker i Jesu namn är det inte alltid särskilt kristligt.


Deltagarna på Framtidsjordens nätverksmöte har tagit en paus och åkt ut på studiebesök. Här i sluttningen med stor biologisk mångfald hos Seu Jorge.

Spanska jesuiter var första missionärer på plats i Sydamerika. Portugiserna delade inte helt deras kolonisationssystem så det uppstod ofta konflikter när "väna" jesuiter mötte "råbarkade" bandeirantes. Som nämnt i förra artikeln var bandeirantes portugisiska soldater och lyckosökare. Kronan gav dessa "flaggbärare" i stort sett den mark de kom över och ville ha för att på så sätt befästa portugisisk mark från kolonisatörerna på andra sidan kontinenten.

På 16- och 1700-talet ledde de expeditioner som utgick från São Paulo och trängde in långt söder och väster om Tordesillas-linjen, som sedan 1494 officiellt delade de portugisiska från de kastilianska konkvistadorernas domän. Resultatet blev liksom i övriga Amerika, nästan, att urbefolkningen slaktades, förslavades eller dog av europeiska virus.

Deltagarna på Framtidsjordens nätverksmöte - från Guatemala till Chile, Paraguay till Peru men med slagsida åt Brasilien och Uruguay - är som en skolklass ute på studiebesök. Vi, runt 30 stycken, har tagit en paus från diskussioner och projektplaner för att besöka några ekoodlare i området kring södra kuststaden Torres. I en liten by i kommunen Tręs Cachoeiras, som ingår i Céntro Ecolķgicos fältområde, tar Seu Jorge oss upp på slänten bakom huset. Den är full av diverse växter och plantor: bananträd, rotfrukter, örter och slingrande medicinalväxter växer huller om buller och hejvilt här i den subtropiska zonen. Den biologiska mångfalden är slående.

Deltagarna på Framtidsjordens nätverksmöte - från Guatemala till Chile, Paraguay till Peru men med slagsida åt Brasilien och Uruguay - är som en skolklass ute på studiebesök.

Fast familjens huvudsakliga inkomstkälla, berättar Seu Jorge, är det lättkultiverade aįaíbäret som växer i klasar uppe i bladverket på den höga kålpalmen (Euterpe oleracea). Den återfinns i Antillerna via Guyanas högland och Andernas tropiska zon ända ned till södra Brasiliens långa kustremsa. 2005 publicerade Greenpeace International en artikel som sa att "den goda mörka aįaísaften är den viktigaste inkomstkällan för icke-skogsprodukten från Amazonas floddelta."

Seu Jorge - ja, han delar namn med den kände sångaren, han som tolkar Bowie med Riodialekt och gitarr - demonstrerar vant vad som är vad och till vilka ändamål. Han har haft studiebesök förr:

- Titta här, här är en inhemsk böna med högt näringsvärde, och här en ört som är bra för matsmältningen, och där en blomma som i kvällsteet gör att du somnar in lugnt och sött.

I samma delstat fastän en bra bit inåt landet, en 25 mil från Torres, ligger småstäderna Antonio Prado - "Brasiliens mest italienska stad" - och Ipé. Här har Céntro Ecolķgico en andra bas med eget fält och nätverk av ekobrukare samt ett kontor som delar byggnad med en depå för rensning, paketering och konservering. Jämfört med kusten råder här en annan miljö och topografi - vi är uppe i as Serras, bergen nu - men med en nära nog lika enorm biologisk mångfald med näringsrika frukter och medicinalväxter i en subtropisk skog av huvudsakligen tall.

Pinheiro (Pinus) är en snabbväxande amerikansk tall som har en tätare kärna än den nordeuropeiska. Just därför har de avverkats i stor skala. Träindustrin är den åttonde största branschen inom brasiliansk export. I dag återstår blott en procent av urskogen. Något som påminner om rödträdets öde i Kalifornien. Kottarna, stora som handbollar, innehåller fjällblad, stora som tummar, inom vilka det finns en stor och näringsrik nöt som kokas eller rostas för att ätas direkt eller mals för att användas som mjöl i bröd och kakor. En viktig näringskälla för såväl urfolk som immigrerande jordbrukare.


Ekoodlaren Vilmar visar stolt upp sin noggrant utvalda, tillslutna och etiketterade fröbank om 70 olika frön och korn.

I detta halvfuktiga, halvtorra klimat växer också erva maten vilt. Mate, Ilex paraguariensis eller chimarrão, är den traditionella heta drycken i södra Sydamerika som dricks i cheigas, vackert utsirade kalebasser, via bombas, ett slags sugrörsfilter i metall. Maten är en antioxidant, full av järn fastän även koffein, flerfalt mer än kaffe. Drycken upptäcktes av urbefolkningen och upptogs sedan av de europeiska immigranter som kom till området. Ett av många fall av kulturell appropiering.

Guaranífolket byggde sina hyddor under marken med låga heltäckande paraplyliknande tak, likt mongoliska jurtor, för att tillvarata värmen från jorden samt eldhärden i hjärtat av tältet. Urfolket lever i dag mellan Uruguayfloden och lägre Paraguayfloden, mellan Misionesprovinsen i Argentina och Rio Grande-provinsen i södra Brasilien; en gång så långt norr som Rio de Janeiro, övre Uruguay och Bolivia. Trots att deras demografiska utbredning minskat kraftigt på grund av europeisk kolonisering och motsvarande ökning av mestizer lever folket än. Paraguayaner lär sig exempelvis både guaraní och kastilianska i offentliga skolor.

Vi står invid en sinnrik träkonstruktion för stötning och malning av maten. Sju hjul driver pistonger, vågiga träpåkar som slår mot maten i rännan nedanför. Inne i förpackningsrummet ligger olika "selektioner" i högar eller redan paketerade. Matebladen går från ljust gula till mörkt gröna. Av den finns två typer: den planterade låga busken och det inhemska trädet som kan bli 20 meter högt. Där uppe är det endast arborister som kan plocka den.

Flavio och hans son Gabriel samt alla deras hundar visar oss runt på fazendan. Gården där dessa ervateiros bedriver ett mångfaldsbruk med djur, plantage, växthus och skogsmateodling ligger runt milen från Ipé och ingår i nätverket som driver bland annat fröbanker. Flavio pekar ut vilka plantor de planterat och vilka som funnits där sedan han föddes. Lianer som snurrar sig runt stammarna är medicinalväxter fulla av naturlig antibiotika.

- Maten behöver ungefär hälften solsken, hälften skugga, och underhåll från andra växter, ett svårplanterat men sen lättskött träd. Vi skördar och sätter nya plantor i början av året. Efter plockning, blötläggning och torkning om hösten är mer än hälften av volymen väck, förklarar Flavio. Men maten expanderar igen när hett vatten slås över den.


I Porto Alegre har myndigheterna skapat en ekomarknad där många av odlarna i reportaget säljer sina produkter.

Ett annat resultat av bandeirantesexpeditionerna är att ett fåtal familjer äger enorma arealer mark som går i arv, så kallade latifunder. Rio Grande do Sul är full av sådana och i dag mestadels befolkad av europeiska immigranter: italienare, portugiser, polacker, tyskar. De kom i den andra stora immigrationsvågen på 1800-talet. Det ska till och med ha funnits en svensk koloni som tog med sig byggtraditionen med solida röda trähus och vita knutar hemifrån. Enda arvet därifrån tycks i dag dock vara enstaka efternamn.

Efter ett par dar hos Céntro Ecolķgico reser vi vidare till Cetap (Centro de Tecnologias Alternativas Populares) i staden Vacaria en fem mil därifrån. De är kontorsfria men håller mest till hemma hos Alvir Longhi - som jobbat inom Cetap sedan 13-årsåldern och vars mor är en av grundarna - och hans familj när de inte är ute på fältet, vilket är för det mesta. Cetap är ett år äldre än snart 30-åriga Framtidsjorden och en viktig anledning till att den senare över huvud finns.

I dag kan väl pastos, potreiro, betesmarken där boskapen hjälper till att sprida och bevara den biologiska mångfalden genom spillningen som innehåller frön till nya växter och buskar, närmast jämföras med gammaldags åter/åkerbruk? Ute på herdarna växer i dag kamomill, tistlar, kanel, mynta, fibblor och magnolior som inte, nota bene, återfinns i skogen.

Vintern kan bli kall dock, till och med minusgrader med snö vissa år. Det tar kål på en del. Det beror på höjden över havet.

Sakta men säkert tränger GMO-odlad soja- och majsplantage undan den naturliga landskapsbilden och dominerar numera densamma. I vilket fall är dessa näringar både klimatförstörande, ohållbara och historielösa. Alvir fäster ett klistermärke på min laptop: "NÃO aos Transgęnicos". Nej till GMO! Vi försöker besöka så många agroekologiska odlare i den fruktbara delstaten Rio Grande do Sul som vi kan.

Besöket avslutas med en workshop som Cetap anordnar tillsammans med dessa odlare. Alvirs syster Alí undervisar oss om hur jäsning av kokt ris och fermentering av mögelsporer i jord blandad med löv, mjölk, mjöl och aska kan användas som både växtnäring och bekämpningsmedel. Bakteriekultursmetoden är japansk och påminner om bukashitekniken, fast i större skala. Maten går runt, flera cheigas är i cirkulation. Följdfrågorna haglar. Här är intresset stort. Jag ser en LP på skivtallriken: Pink Floyds Dark Side of the Moon från 1973. Framtidsjorden får en plakett av Cetap till åminnelse av 30 års vänskap och samarbete.


En mönstergård som inte bara är gemytlig utan även ändamålsenlig. Lägg märke till majsen som hänger på tork under taknocken.

Teori ska omsättas i praktik. Riset är färdigkokt. Vi stövlar ut i skogsbrynet med hackor och spadar på jakt efter mögelsporer. Fast först läggs riset i nät som täcks med mull, kvistar och några kraftiga grenar så att inte hundarna får för sig nåt. Där ska det ligga och jäsa i två veckor. Efter att ha fyllt en hink full med fuktig mylla rik på mikrosvampar, mögelsporer, ska det knådas ut enligt ovan recept. Kvar blir en klump stor som en medicinalboll vilken läggs i botten av en plasthink, täcks för med presenning - trätunna och en lärft kanske hade varit att föredra, men poco ā poco - och lämnas sedan att jäsa i ro. Om en månad vet vi om förstlingen fötts.

Dagen avslutas med en praktlunch. På bordet står endast närodlat och ekologiskt: blad- och ruccolasallad, vitt ris och svarta bönor, maniok och pinhos, fikon och honung. Samt kött till carnivorerna. Här nere är vegetarianismen inte särskilt utbredd men väl varken okänd eller oaktad.

Dags för avsked och avresa för transport till Porto Alegre. Nattbussen till Montevideo avgår senare på kvällen, mer om det i nästa del. Avskedsorden är varma. Bönderna är uppriktigt glada över att ha fått långväga besök. Synd att vi inte kan stanna och se resultaten av deras försök. Ibland är internet bra att ha.


Fakta: Framtidsjorden

Framtidsjorden är ett internationellt nätverk som stöder initiativ till utveckling på socialt rättvis och ekologiskt hållbar grund. Nätverket har medlemsorganisationer i Sydamerika, Asien och Sverige som främst arbetar med hållbar landsbygdsutveckling, urbana miljöfrågor och insatser för att bevara biologisk och kulturell mångfald.

  Share

Kontakt: Miljömagasinet, Skånegatan 93 - Box 11 203, 100 61 Stockholm
Tel 08-640 82 80 - Fax 08-640 40 67 - e-post: redaktionen@miljomagasinet.se