Politiskt, religiöst och fackligt oberoende
Alternativet i svensk press
Huvudsidan - Om tidningen - Prenumerera - Annonsera - Länkar - Insänt

Tillbaka till arkivet

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 23, 9 juni 2017

Angola i brytningstider

Malanje är en av Angolas 18 provinser belägen i östra delen av landet, cirka 40 mil från huvudstaden Luanda. Provinsen, som drabbades hårt av inbördeskriget har cirka en miljon invånare varav hälften bor i staden Malanje.

Under kolonialtiden fanns här många kaffe och bomullsfarmer. Jordbruket spelar fortfarande en viktig roll. Projekt pågår för närvarande med ris- och bomullsodling i större skala. Staden Malanje satser på att bli ett regionalt centrum för högre utbildning framför allt inom hälsovård och jordbruk.


Samtal med Maria José Fernandes - CARITAS


Glada kvinnor hälsar oss välkomna.


Vänster: Samtal med seniora Seja - chef för den kvinnliga företagarföreningen i Malanje.
Höger: ADRAs duktiga jordbruktekniker, Fernando och Mariana.

Maria José kommer hastande in till vår mötesplats i Malanje strax efter ett kraftigt åskväder. Hon är numera en äldre portugisisk dam som arbetar för Caritas. Maria José kom till Angola redan 1971 (fyra år före självständigheten 1975) och har upplevt alla de olika faser som landet gått igenom.

- Särskilt påfrestande var det långa inbördeskriget som blossade upp omedelbart efter självständigheten och varade fram till 2002 , säger Maria José.

Berätta lite om sitt nuvarande arbete för Caritas i Malanje.

- Vi är 13 personer som på olika sätt försöker stödja den fattigaste delen av befolkningen här i provinsen. Vi hjälper barn att få födelseattester och betalar skolavgifter.

- Nu när kallperioden närmar sig försöker vi också skaffa filtar till de fattigaste familjerna, fortsätter Maria José.

Det finns även jordbruksrådgivning till kvinnorna på landsbygden för att de ska få bättre skördar. Caritas har inga egna fonder att ta pengar ifrån utan är i det närmaste helt beroende av kollektinsamlingar från kyrkorna och en del donationer, som nu nyligen en gåva på 60000 Euro från en tysk hjälporganisation.

- Den är vi verkligen lyckliga över, säger Maria José med ett stort leende.

Hur ser Du på människors inställning till samhället och sin egen roll i det, speciellt med tanke på det kommande president- och parlamentsvalet? - undrar jag.

- Människor är rädda för vad framtiden kan komma att innebära, säger Maria José. Man har blivit mer egoistisk och mindre solidarisk, mer inriktad på sina egna materiella förmåner. Det finns en otålighet i vissa grupper: allt ska hända nu.

Man engagerar sig inte aktivt som medborgare utan säger att det ska nog bli bättre. Staten kommer att ordna saker och ting.

- Jag brukar säga att " Hoppet är en bra frukost men en dålig middag!" tillägger Maria José tillägger Maria José med ett snett leende.


Samtal med seniora Seja - chef för den kvinnliga företagarföreningen i Malanje


Möte med kvinnorna i byn.


Den omskrivna vattentappen.

Seniora Seja sveper in i lokalen iklädd en vackert mönstrad afrikansk klänning (se bild). Hon är en ung kvinna på runt 30 år med ett bestämt uttryck i ansiktet.

Lite trevande börjar jag ställa mina frågor och får veta att det finns 690 företag i provinsen Malanje (med cirka en miljon invånare) som leds av kvinnor.

Variationen mellan företagens inriktning är stor. Här finns aktiviteter inom jordbruksektorn, boskapsskötsel och vidareförädling av jordbruksprodukter och frukt och grönsaker. Populärt är att köpa upp hela kylcontainrar med fisk från kusten och ställa upp dem på marknaden för direktförsäljning.

- Men vi har också de som arbetar med turism. Jag äger ett litet hotell här i närheten, fortsätter Seja och pekar bakåt.

- Själv importerar jag möbler och byggnadsmaterial från Kina, men just nu ligger den verksamheten lite i träda på grund av de ekonomiska problemen vi har för närvarande.

- Vi har också börjat satsa på fiskeodling i dammar.

Vilka fiskesorter odlar ni? - undrar jag.

I huvudsak tilapia som ju är en sötvattensfisk.

Men för alla de här investeringarna, måste ni väl söka lån?

Jo, vi har anställda som hjälper oss med låneansökan till banken.

Vår provinsregering hjälper oss också, med alla dokument som vi måste ha för att få vara verksamma som företagare.

Har ni någon form av vidareutbildning? - undrar jag

Ja, berättar Seja - varannan vecka har vi någon typ av vidareutbildning och vart annat år har vi ett möte på nationell nivå. Det är spännande, då byter vi erfarenheter med varandra och har samtidigt föreläsningar i något viktigt ämne, som till exempel export och importregler i olika delar av världen.

Vad skulle Du vilja göra mer för att främja kvinnligt företagande här i Malanje?

Jo, jag skulle vilja bjuda in gymnasieeleverna, särkilt flickorna till en mässa om våra aktiviteter, där man också kunde visa upp våra produkter och på det sättet intressera flickorna för att bli egna företagare.


Besök hos jordbrukarna i Cacule Canje i Malanjeprovinsen


Trehjulingar kör varor och människor.


Modern tvättstuga med rinnande vatten.

Vi kör västerut på huvudvägen mot Luanda till samhället Lombe, som bär tydliga spår av portugisernas närvaro i form av numera obebodda nedslitna, en gång pastellfärgade hus, under kolonialtiden affärer eller små verkstäder. Efter ett tag viker vi av, in på en minst sagt skumpig grusväg. Det är torrt, regnperioden har gjort ett uppehåll. Vi ser inga odlingar eller byar. Jag får veta att inbördeskriget var intensivt här och de flesta byar förstördes. Caculo Canje, den by vi ska besöka, byggdes upp först efter krigsslutet 2002.

Plötsligt syns en liten damm med ett vattenkraftverk i miniformat. Det är ett privat initiativ, där ägaren, ursprungligen född i Malanje, numera boende i Luanda, får bruka jord som ägs av jordbruksassociationen Kudibanguela mot att han låtit borra en brunn till dem och dessutom försett dem med en tvättstuga och en gemensam vattentapp.

Vi närmar oss byn, där husen ligger utspridda med "barmark" emellan sig utan odlingar eller prydnadsväxter.

Några av byns kvinnor, som är sysselsatta med att skära upp och torka kassavarötter, välkomnar oss. Övriga befinner sig på åkrarna en bit därifrån. Det finns bara nio kvinnor och tio män som är medlemmar i den här jordbruksföreningen.

Vi inbjuds till att sätta oss i en ring för att samtala om deras liv som jordbrukare. Kvinnorna börjar berätta lite trevande. De befinner sig mellan första och andra skörden och är helt beroende av regnen för att få goda skördar. Förutom kassava och sötpotatis, odlar de jordnötter, majs, bönor och pumpor. De har också getter, grisar och höns som vandrar fritt runt i byn.

Hur gör de när de ska sälja sitt överskott, undrar jag.

- Vår "trehjuling" är trasig, så vi måste hyra en bil som hämtar det vi har till avsalu, berättar en kvinna.

Vi kommer sedan in på utgifter som byn gemensamt ansvarar för. I huvudsak gäller det inkvartering av skolbarnen, som går i skolan inne i Lombe, åtta kilometer bort. Det är för långt att gå varje dag, så barnen bor i samhället under veckorna och kommer hem över helgen. Det rör sig om cirka tjugo barn.

Det är en imponerande framsynt satsning från bybornas sida för att ge sina barn en bättre framtid. När vi senare går runt i byn, får vi besöka byns stoltheter: den gemensamma, inhägnade vattentappen med vackra azulejo (kakelplattor) i fonden och bra vattentryck med hjälp av solenergi och även tvättstugan, likaså inhägnad, med separata tvättrum för damer och herrar och gemensamma tvätthoar, där klädestvätt pågick under glada skratt.

Vi inbjuds sedan att ta en tur till odlingarna, där vi träffar några av byns kvinnor och män, som bland annat visar oss hur de odlar bönor och jordnötter under kassavabuskarna och att det fungerar bra, eftersom grödorna tar upp olika näringsämnen ur jorden.

Som avskedsgåva vill byns invånare skänka oss en levande killing, vilket vi tackar nej till. I stället slaktas killingen och tillagas för att erbjuda oss en måltid.

När vi en stund senare mumsar på små stekta köttbitar, en spenatliknande rätt gjord på kassavablad - kissaka - och jordnötter, frågar jag kvinnorna om de kan läsa och skriva. Ingen av dem kan det. Det fanns en lärare som bodde i byn ett tag och hon var beredd att undervisa i alfabetisering, men ville förstås ha betalt och byborna hade inte råd till det.

Vi fantiserar lite runt vad de skulle vilja göra förutom att bruka jorden. - En symaskin vore bra att ha, säger en av kvinnorna. Och en bakugn och tillgång till vetemjöl - för att kunna baka här och sälja både här och i Lombe, säger en annan drömmande. - (Det visar sig att det finns en liten butik i byn.)

Idéer finns men hur skaffa ekonomiska resurser? Vi säger adjö med förhoppningen om att ADRA kanske kan bidra med stöd från deras speciella satsningar på landsbygdens kvinnor.


Samtal med Carlos Ferreira - chefredaktör för Novo Jornal - angolansk tidning med hög svansföring


Här blir den torkade kassavan till mjöl.


Nyodling av kassava.

Jag blir förvånad då jag besöker veckotidningen NOVO JORNALs (den Nya tidningen) redaktion. Den är inhyst i ett hypermodernt höghus i hjärtat av Luanda. Med tanke på tidningens bitska innehåll, hade jag föreställt mig en mer tillbakadragen fristående lokal utanför stadens centrum.

Chefredaktören Carlos Ferreira, en man i 55-årsåldern börjar samtalet med att avslöja för mig att han också har en litterär ådra vid sidan av journalistiken, och var med och startade en litterär brigad tillsammans med flera andra unga författare. Han anmäler gärna litteratur och konst i tidningen vid sidan av sitt arbete med ledarsidan, men beklagar att det inte blir så ofta.

Jag ber honom presentera Novo Jornal.

- Det är en veckotidning på cirka 40 sidor i tabloidformat med allmänpolitiskt innehåll som utkommer varje fredag med ett antal fasta externa krönikörer, en redaktion på tio personer och en upplaga på 5000 ex.

Jag vill gärna komplimentera honom för några nyligen publicerade artiklar:

En ledare till försvar för den gällande relativt liberala abortlagen. Det har föreslagits att den ska försämras. Inofficiellt sägs det att skälet är att man på så sätt hoppas att den katolska kyrkan ska ge sitt stöd till det regeringsbärande partiet MPLA vid president- och parlamentsvalet i augusti i år.

Efter många protester inklusive en fredlig demonstration drogs förslaget tillbaka på obestämd tid.

En kritisk kommentar i tidningen som rönt uppmärksamhet är historien om den portugisiska tv- kanalen SIC som har fått sitt sändningstillstånd i Angola upphävt efter att i Portugal ha visat ett mycket kritiskt reportage om Angola "Assalto ao Castelo" (Attacken på Fortet) av journalisten Pedro Coelho.

En annan kritisk artikel handlar om vilka enskilda organisationer (N.G.O.) som får statligt stöd, där det med all önskvärd tydlighet framkommer att de som stryker regimen medhårs och inte gör något insats av betydelse får bidrag medan andra som varit verksamma ända sedan det blev tillåtet med icke-statlig verksamhet (1992) och som gjort och fortfarande gör viktiga insatser framför allt för landsbygdens folk fortfarande inte anses kvalificerade för ett statligt stöd.

Carlos Ferreira ser nöjd ut.

Men - fortsätter jag - blir ni inte hotade av maktens män? Ni är ju öppet kritiska i många av era krönikor och nyhetsartiklar.

Jo, det förekom tidigare, men inte nu längre.

Hur kommer det sig? - Som jag ser det finns det sprickor i muren. Alla på ansvarig nivå är inte för censur, många, förmodligen fler än vi känner till, vill ha en förändring och då är en öppnare debatt i media ett bra verktyg. Så ska vi inte glömma bort valet i augusti. Det stimulerar förstås till ökad debatt mellan de olika partierna och deras företrädare och den debatten vill vi gärna lyfta fram, inte minst för att ge våra läsare ett bra beslutsunderlag inför valet.

Men för att verkligen öka medborgarnas inflytande måste vi få kommunalval - fortsätter Carlo Ferreira - där vi själva väljer vilka som ska representera oss på lokalplanet. Vår nuvarande regering är rädd för att MPLA ska förlora makten och därför förhalar man processen trots att parlamentet fattat ett positivt beslut i frågan för flera år sedan.

Vad tror Du om parlamentsvalet? Hur kommer det att gå? - undrar jag till sist.

- MPLA kommer att vinna, men med mycket lägre majoritet, kanske med 60 procent (vid förra valet vann de med 85 procent) Av allt att döma kommer de att bli mycket försvagade och kan då behöva gå tillbaka till sina rötter, till sina ursprungliga tankar om hur man bygger ett rättvist samhälle?

Det kan bli spännande.


Fakta ADRA

ADRA ( Accâo para o Desenvolvimento rural e ambiente), Föreningen för landsbygdsutveckling och miljö, är en av Angolas äldsta och mest välrenommerade NGO:s med verksamhet i sex av Angolas 18 provinser.

Man har hela tiden varit koncentrerad på att stödja småbönder på landsbygden både i deras verksamhet som småskaliga, i huvudsak ekologiska jordbrukare och i deras roll som medborgare med rättigheter och skyldigheter.

  Share

Kontakt: Miljömagasinet, Skånegatan 93 - Box 11 203, 100 61 Stockholm
Tel 08-640 82 80 - Fax 08-640 40 67 - e-post: redaktionen@miljomagasinet.se