Politiskt, religiöst och fackligt oberoende
Alternativet i svensk press
Huvudsidan - Om tidningen - Prenumerera - Annonsera - Länkar - Insänt

Tillbaka till arkivet

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 12, 24 mars 2017

Som en samisk käftsmäll


Sameblod
Sverige 2016
Nordisk Film Production

När feministisk filmfestival anordnas för andra året inleds den med en film som belyser diskriminering på flera plan: etnisk, geografisk, klass- och könsmässig. Främst svenska statens ohyggliga övergrepp på samerna under århundradena. Även den nedlåtenhet och falska känsla av överlägsenhet som urbana sydbor visat mot rurala norrlänningar. Eller de överprivilegierades förtryck av de underprivilegierade, det som Folkhemmet sökte bekämpa och radera. Och inte minst diskrimineringen av unga aspirerande tjejer från en njugg, rent av illvillig omvärld.


Sameblod är inte bara en anmärkningsvärd debut, den är också ett övertygande debattinlägg till vilket det inte finns något motinlägg. (Foto © Sophia Olsson / Nordisk Film)

Det starka dramat Sameblod är Amanda Kernells hyllade och omtalade långfilmsdebut, en vidareutveckling av kortfilmen Stoerre Vaerie ("Norra Storfjället"). Den första sekvensen visar en åldrad Elle Marja (spelad av Maj-Doris Rimpi, konstnären som på 1970-talet grundade Giron Sámi Teáhter) på balkongen. Hon drar nervösa bloss i väntan på att sonen (Olle Sarri) ska ta henne till en begravning hon egentligen inte vill gå på.

Åskådaren får inte veta varför hon hyser motstånd. Väl på begravningen kallar hon sig för Christina och vägrar tala sydsamiska. I filmens längre mittparti rullas hela historien upp. Kernell är modig och skicklig som håller publiken på halstret med förklaringen. Det skiljer den lättköpta dussinfilmen från den motståndskraftiga kvalitetsfilmen. Sophia Olssons och Petrus Sjöviks foto är därutöver utomordentligt moget.

Vi skriver tidigt trettiotal. Staten tvingar renskötarbarn att gå i särskilda nomadskolor, terminsvis borta från renar och fjäll, familj och släkt. Talar du samiska inom skolområdet bestraffas du hårt. Jojkar du kan du hälsa hem. Och straffet, knivsticket, stigmat blir än större då en grupp rasbiologer från Uppsala kommer för att mäta de unga flickornas skallar och tvinga dem att klä av sig nakna för fotografering och vidare arkivering.

År 1921 grundades Rasbiologiska institutet i Uppsala. Under Herman Lundborgs ledning skulle den så kallade lappun-dersökningen genomföras i 14 år för att "bevisa" samernas underordning i den etniska taxo-nomin, för att "legitimera" kolonisering och diskriminering. Om detta har journalisten Maja Hagerman med pregnans skrivit i boken Käraste Herman. När så namnet på universitetsstaden återigen dyker upp på en dans vill Elle Marja dit till varje pris, bort från det förödmjukande fängelset. När hon avslöjar sina planer för fröken får hon dock veta att samma stat - som internerar och förgriper sig på henne med kraniometern och magnesiumblixten - inte är villig att låta henne vidareutbilda sig. Dörren är stängd - i dubbel bemärkelse.


Amanda Kernell, filmens regissör, under eftersnacket. (Foto: Rikard Rehnbergh)

Elle Marja ger sig emellertid inte. Hon eldar upp sin kolt, hoppar på ett tåg söderut och når slutligen studentstaden. Där hon söker upp lumparpojken hon träffade på dansen. Han är såtillvida fåvitsk att han först tar hennes oskuld och sedan visar henne dörren - låt vara efter föräldrarnas påtryckningar. Efter diverse förvecklingar reser Elle Marja tillbaka till Sápmi. Av familjen kräver hon ett vackert silverbälte, silbbaavve, arvet efter fadern, att bekosta hennes terminsavgifter.

Debutanten Lene Cecilia Sparrok spelar den unga Elle Marja med en sällan skådad intensitet. Hon är urstark som en vaja med kalvar och samtidigt lika utsatt och ömtålig som en av dessa ungar. Och blicken, en blick som fördömer och förlåter på samma gång. Att hon sedan spelar mot sin biologiska syster gör inte saken sämre. Njenna (Mia Sparrok) äger storasysterns stolthet och pondus men blir ändå kvar i Sápmi.

Nu står det klart att det är Njennas begravning vi befinner oss på. Filmen slutar strax efter den, där Elle Marja först förnekat sitt namn, sedan sitt ursprung och till sist hela sin historia. Hon går som i dimma genom massan av dansande kroppar på högfjällshotellet och ser helikoptern lyfta med sonen och sondottern mot kalvmärkningsstationen. Det är ett uppvaknande. Elle Marja inser att det inte går att fly sitt förflutna. I den tidiga gryningen börjar hon klättra i kjol och högklackat för att slutligen åse kalvmärkningsstationen där nere i dalen. Om hon går dit eller inte får vi aldrig veta.

Här flätar Elle Marjas öde in i Miriams, romen som i Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam säger sig vara jude av rädsla för repressalier. Och mängden judar som under århundraden dolt sitt ursprung är legio. Samer har inte ofta porträtterats på vita duken. Den har varit blank sånär som på Nils Gaups svit filmer om samisk historia och två viktiga dokumentära undantag: den hårda partsinlagan Ge oss våra skelett! (1999) som handlar om ovan institut och dess gravplundring samt den i dubbel mening vackra Jojk (2013) som tar tillbaka den traditionella sången från både förbud, stigmatisering och exotifiering. Kernells film är inte bara ett försök till förlikning utan även ett statement: Vi är här, å vi flytt nit?!

Filmen har förutom många lager också en faktisk bakgrund. Kernell fick långt senare, berättar hon efter visningen, reda på att hon hade samiskt påbrå och att vissa släktingar vägrade vidkännas detta faktum. När hon pratade med kompisar dök samma släkthistoria upp. Förnekelsens och förljugenhetens makt är stor. Själv bodde jag i Kernells västerbottniska trakter i slutet av 1990-talet och slogs av att den samiska kulturen var som utsuddad i såväl det offentliga rummet som i det allmänna medvetandet. Den enda gången den fördes på tal var om en ren blivit påkörd. Och då ofta i rasistiska ordalag. Det ofantliga utrymme som sedan gavs den samiska kulturen och traditionen under Umeås kulturhuvudstadsinvigning i fjol kändes därför en aning missklädsam och malplacé. Vars var den för 20 år sen?

Filmen har uppmärksammats stort på olika internationella filmfestivaler, som Sundance, Venedig och Tokyo. Många har förvånats över att "snälla" Sverige verkligen begått dessa övergrepp på urfolket. Förmodligen lär även många svenskar förvånas över detsamma. Historielösheten vad gäller övergreppen är utbredd. Ett gott tecken är att alltfler kräver fler visningar efter den ursprungliga högst begränsade distributionen över landet.

Förutom en anmärkningsvärd debut är filmen också ett övertygande debattinlägg till vilket det inte finns något motinlägg. Det enda jag vänder mig emot är titeln. Om Sameblod haft citattecken kring sig hade det varit en sak. Men nu känns det en aning för spekulativt. Det skulle dröja till 1977 innan Sverige erkände samernas status som urfolk; till 1999 innan riksdagen antog Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Detta till trots har Sverige ännu inte ratificerat ILO-konventionen 169, den internationella överenskommelsen om urfolkens rättigheter. Det är hög tid, Sverige, om inte annat för att sona gamla oförätter innan de nya fortsätter.

  Share

Kontakt: Miljömagasinet, Skånegatan 93 - Box 11 203, 100 61 Stockholm
Tel 08-640 82 80 - Fax 08-640 40 67 - e-post: redaktionen@miljomagasinet.se