Politiskt, religiöst och fackligt oberoende
Alternativet i svensk press
Huvudsidan - Om tidningen - Prenumerera - Annonsera - Länkar - Insänt

Tillbaka till arkivet

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 11, 17 mars 2017

En spåman korsar sitt spår

Café Berlin i Göteborg, en eftermiddag i februari, ett hörnbord. Jag väntar på Linda Spåman. Konstnär. Författare. Spådam. En kreativ person som rönt stor uppmärksamhet för sina verk. Vad driver henne? Vad inspirerar henne? Vilka planer har hon för framtiden? Och varför har huvudpersonen i hennes senaste verk - Den första kvinnan - ingen näsa?


Linda Spåman är spådam, serietecknare och konstnär. Hon återanvänder övergivna dockor i sitt skapande. (Foto: privat)

Spåman gör entré. Elegant svartvit vinterkappa över helsvart klänning med ett pentagram om halsen. Spådamstilen, får jag senare veta. Utan den känner bekanta inte igen henne. Eller tror att de sett en dubbelgångare.

Vi samtalar. Gemensamma bekanta. Dagens vedermödor. Förflutna. Kommande. Men först podden - Äkta Spåman. Konceptet är enkelt. Inspelningsstudio i Spåmans hem. Inbjudna gäster. Ett samtal åtföljs av att (givetvis egendesignade) tarotkort läggs. Ett konstprojekt, klargör hon. Spådamsinramningen frigör associationer. Skapar nya vägar i samtalet. Hon är uppenbart nöjd med hur projektet fungerat.

- Vi har fått kritik för att vi har haft med många fler kvinnor än män - jag tror vi har haft med två hittills. Men de programmen har inte blivit riktigt lika bra. De sluter sig, liksom. Fast det kanske är så män är, lite slutna?

Linda Spåman är lätt att samtala med. God berättare. Många motfrågor. Tvivelsutan en användbar egenskap i poddformatet.

Serieromanen Den första kvinnan - var den svår att skriva? Grundidén var att skapa ett stort verk. Många trådar. Tidigt född idé. Senare utbyggd med fler trådar. Händelser ur Spåmans eget liv pockade på konstnärlig bearbetning. Som under 2016, ett tungt år i hennes liv. Livmodercancerns år. Aldrig aktuellt att utelämna det. Skrivprocessen var intensiv. Bitvis oerhörd produktivitet. Men stor inre vånda. Ensamhet. "Olustfyllt", med hennes egna ord.

- Det känns inte alls bra, och ibland frågar man sig om det egentligen kommer att bli någon bok av det här. Men så småningom brukar man ändå kunna se att det här funkar. Nu var det sagt från början att det skulle bli 220 sidor. Det är ju ganska lite egentligen, och många sidor är ju bara en bild.

Vi pratar om självbiografins roll i svensk litteratur. Mäns och kvinnors skrivande i genren bemöts olika. Exemplen är många och sorgliga. Könsrollerna, detta snäva spektrum av förväntande beteenden omvärlden knyter till ens biologiska kön, tar stor plats i Den första kvinnan. Jag har tyckt mig notera att männen i hennes böcker ofta är hopplösa, rätt okänsliga typer. Är detta drag ett drag som hon tycker återkommer hos dagens män?

- Haha, jamen de utmärker sig ju ofta som hopplösa, lite veka ... Inte alla förstås, jag har några underbara manliga vänner, men just den här manstypen passade så bra in i Den första kvinnan. Det är ju ont om intressanta mansroller. Det är alfamannen som är ganska känslolös, och så är det den svenska jämställde mannen, och sedan är det inte så mycket mer. Medan kvinnor har det där att de måste vara så vårdande och omhändertagande.

Den fascination bokens huvudperson hyser för negativa kvinnoporträtt, "den dåliga kvinnan", är således författarens egen. Genom att bryta mot reglerna blir kvinnan fri att göra vad hon vill. Där finns en analogi i de klassiska historierna om häxorna. "Den dåliga kvinnan" som ett frigörelseprojekt, helt enkelt.

Spåman identifierar liknande fenomen även utanför könskategoriernas värld. Klass och härkomst låser också in folk i ganska märkliga roller, som hon uttrycker det. Hon beskriver hur hennes medvetenhet om klassamhället och kapitalismen under de senaste åren vuxit alltmer.

Miljömagasinets läsare är säkert nyfikna på miljöns betydelse för Linda Spåman och hennes författarskap. Källsortering har just införts i huset där hon bor. Hon kan inte sägas vara likgiltig inför detta. Dessutom återanvänder hon övergivna dockor, som hon införlivar i sitt skapande. Samlingen är mycket omfattande. Stora mängder plast tas till vara. Konstnären exponeras dock själv för en hel del onyttigheter i och med detta.

- Jag tänker på den här filmen av Stefan Jarl, där de undersöker hur mycket plast en kvinna tar upp i sitt liv. Det visar sig vara ganska mycket. Och jag håller väldigt mycket på med plast.

Ett tidigare verk, Brf Ensamheten, handlar om livet i en bostadsrättförening. Vi uppehåller oss en stund kring lokalmiljöns betydelse. Spåman hade tidigare ateljé i stadens västra delar, där burgna bostadsrättsinnehavare alltmer trängt undan det kulturliv som tidigare frodats där. Jag invänder att de ju borde uppskatta konstnärer, eftersom dessa (åtminstone så länge den kreativa processen pågår) tenderar att vara tämligen stillsamma.

- Jamen, ingen vill ju ha en konstnär! 50 procent av min inkomst kommer från den här spådomsverksamheten, och inte från klassisk konstnärlig verksamhet. Och det är ju lite suspekt, tycker många. Folk fattar ju inte att det är ett konstprojekt.

När jag frågar vad som inspirerar henne i hennes arbete nämner hon imposant arkitektur från gångna tider. Slott, från rokokons eller barockens tidevarv. Versailles, vars miljöer hon fördjupat sig i via olika bildsajter. Även i filmvärlden finns inspiration att hämta. Vi sa,mtalar en stund om en gemensam favorit, Rainer Werner Fassbinder. Till hans filmer, liksom till Pasolinis, kan man finna referenser i Den första kvinnan. Spåman uttrycker dock en oro över att hennes referenser skulle ha blivit daterade.

- Jag menar, tänk om ingen fattar? Dagens unga kanske bara fattar Kardashian och sånana grejer.

Och framtidsplaner? Nya böcker. Förstås.

- Den ska heta Pengar. Den ska handla om kroppen, pengar och arbetets värde. Men min nästa bok kommer att bli en barnbok. "Handbok för unga häxor" är den tänkt att heta. Jag har länge velat slå mig in på barnboksmarknaden utan att lyckas. Min första - en skelettbok - blev refuserad.

  Share

Kontakt: Miljömagasinet, Skånegatan 93 - Box 11 203, 100 61 Stockholm
Tel 08-640 82 80 - Fax 08-640 40 67 - e-post: redaktionen@miljomagasinet.se