Politiskt, religiöst och fackligt oberoende
Alternativet i svensk press
Huvudsidan - Om tidningen - Prenumerera - Annonsera - Länkar - Insänt

Tillbaka till arkivet

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 8, 24 februari 2017

Nya livsmedelsstrategin - en ulv i fårakläder

För någon vecka sedan presenterade regeringen den efterlängtade livsmedelsstrategin. Vi var många som hoppats på en politisk vilja att lösa de svåra utmaningar som hotar det svenska jordbruket. Vid en första anblick ser vi många fina ord om hållbarhet, miljömål, ökad självförsörjningsgrad och minskat regelkrångel. Så långt är allt väl. Men strategin innehåller också en skrämmande plan för att kunna sälja ut vår viktigaste naturresurs - åkermarken. Om planen genomförs så kommer det att vara dödsstöten för det småskaliga och hållbara jordbruket som ända in på 1980-talet stod för den största delen av vår matförsörjning.

Likt en trojansk häst har den lömska planen bäddats in i positiva ord om konkurrenskraft. Under punkten "strukturutveckling" vill regeringen ändra på jordförvärvslagen, så att aktiebolag lättare ska kunna köpa upp jordbruksmark. Man vill underlätta för "extern kapitalförsörjning". På ren svenska betyder det att priset på åkermark kommer att öka ännu mer.

Regeringen signalerar att åkermark är som vilken investering som helst. Bondens viktigaste resurs, jordbruksmarken, blir snart för dyr för vanliga bönder. En medveten strategi, eftersom utredningen också föreslår en översyn av arrendelagstiftningen. De få bönder som finns kvar blir då slavar åt kapitalet - som arrendatorer på sina forna gårdar.

Livsmedelsstrategins olika delar motsäger varandra på flera punkter, till exempel så verkar regeringen tro att vi kan konkurrera med amerikanskt eller kinesiskt industrijordbruk - samtidigt som vi har höga skatter och högt djurskydd. Man konstaterar att "kostnadsläget för vissa insatsvaror och arbetskraft är högre än i jämförbara länder" men tror ändå att det kan lösas genom produktivitetsutveckling och strukturomvandling. Man erkänner att inhemsk matproduktion behövs ur ett beredskapsperspektiv, men tycker ändå att vi framförallt måste hävda oss i den globala konkurrensen. Exportmöjligheter verkar vara viktigare än att föda vår egen befolkning.

Trots stora ord är detta ingen ny politik. På 1960-talet drev Socialdemokraterna en omfattande storleksrationalisering och 1990 genomfördes en avreglering och marknadsanpassning. Man ansåg att svenskt jordbruk kunde klara den globala konkurrensen. Resultatet av båda reformerna blev att nedläggningen av jordbruk och minskningen av vår självförsörjningsgrad aldrig har gått snabbare.

Regeringens strategi för jordbruket är bara möjlig på slättbygderna i södra Sverige. Stora delar av landet består av skogs- och mellanbygder, där de geografiska förutsättningarna sätter stopp för industrialiserad stordrift. Om inget görs för att gynna den småskaliga matproduktionen här, kommer nedläggningen att fortsätta i allt snabbare takt. Betesdjuren försvinner och landskapet blir mörkt och ogästvänligt.

Den sista försörjningsmöjligheten för oss som bor kvar blir att ta dyrt betalt för en naturromantisk bullerbyupplevelse. En konstgjord andning som finns kvar så länge den urbana medelklassen tycker att det känns trendigt att under några månader varje sommar köpa mat direkt från bonden och titta på gulliga lamm.

Regeringen verkar ha missat det uppenbara - att det är viktigt att ha ett levande och produktivt lantbruk i hela landet. Små- och medelstora familjejordbruk har historiskt kunnat föda landets befolkning. Med rätt politiska förutsättningar kan vi göra det igen.

  Share

Kontakt: Miljömagasinet, Skånegatan 93 - Box 11 203, 100 61 Stockholm
Tel 08-640 82 80 - Fax 08-640 40 67 - e-post: redaktionen@miljomagasinet.se