Politiskt, religiöst och fackligt oberoende
Alternativet i svensk press
Huvudsidan - Om tidningen - Prenumerera - Annonsera - Länkar - Insänt

Tillbaka till arkivet

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 7, 17 februari 2017

Bredbandsmonopolisering

Just nu pågår en huggsexa om bredbandskunder. Den intensifieras nu av flera skäl.

Dels finns bidrag att hämta för anläggande av fibernät. Dels har olika typer av lokala stomnät nu nått så långt på landsbygden att det blir ekonomiskt intressant att ansluta även de fastigheter som ligger en bit utanför tätorterna. Dels, och absolut inte minst, för att den som äger sista tampen in till kunden får monopol på denna. Precis som elanslutningen utgör ett fysiskt monopol för elnätsägaren.

Det är just frågan om fysiskt monopol som är på väg att segla upp som den stora stridsfrågan. Vem ska äga nätet? Principen om öppet nät, att tillåta alla tjänsteleverantörer att komma fram i nätet till kunden spelar här ingen roll. För nätägaren tar betalt av dem allihop. Det är den som "äger" slutkunden som tjänar pengarna.

För mobilt bredband föreligger viss konkurrens, som motverkar dylika monopolsituationer. Mobilt bredband har klara kapacitetsbegränsningar och priset per levererad MB är förhållandevis högt. 5G-tekniken kommer sannolikt aldrig bli aktuell på landsbygden. Räckvidden blir ytterst begränsad. I princip skulle man behöva ha en sändare på varje fastighet. Alla kanske inte vill ha en sådan strålningskälla på sovrumsväggen. Dessutom behöver man i normalfallet ändå fiber fram till varje sändare.

Många önskar sig gamla Televerket och statligt monopol tillbaka. Det kommer inte att hända. Det är faktiskt så att de flesta statliga monopol började som privat verksamhet. Det gäller järnväg, telefoni, alkohol och apotek. Men trenden har vänt och inte ens socialister tror längre att staten ska sköta sådan verksamhet, staten ska bara utöva tillsyn.

Vid sekelskiftet 1900 fanns det många privata telefonbolag i Sverige. Flest naturligtvis i Stockholm. Min farmors far, Jonas Fredrik Björkbom, var en av pionjärerna och upprättade telefonväxel i sin lanthandel i byn Rosvik mellan Luleå och Piteå på 1910-talet. Från 1920 försvann i princip alla privata telefonoperatörer när Televerket krävde tvåtrådsteknik för rikstelefonin. Formellt infördes aldrig ett telefonmonopol, det räckte med ett tekniskt defacto- monopol.

Vid introduktionen av statsbidrag till lokala fibernät på landsbygden angavs från staten ingen specifik affärsmodell. På Gotland och i Västra Götaland valde man att satsa på lokala ekonomiska föreningar för ändamålet. Där har man också nått längst. På andra håll har man väntat och utrett. Under tiden har de stora kommersiella bolagen fattat intresse för landsbygdsnäten, främst wallenbergägda IP Only. Stadsnätsföreningen, som organiserar de kommunägda näten, är den stora offentliga intressenten som vill äga dessa nät i framtiden.

Där man dröjt har det i dag blivit bråttom, och på en del håll skriver kommuner eller hela län avtal med IP Only om utbyggnad av landsbygdsnäten. Exemplet Jämtland visar dock att man där inte får vad man avtalat om. Troligen hade det varit bättre med föreningsmodellen. Lokalkännedom och lokalt engagemang är oslagbart när man vill att saker ska hända ute i bygderna.

Samtidigt är fortsatt lokalt ägande den bästa garantin mot ökande fasta kostnader eller försäljning till utländska operatörer. Det är med stigande förvåning och besvikelse vi ser kommuner och regioner samt statliga myndigheter nonchalera de goda erfarenheterna från föreningsmodellen, för att i stället underlätta för en subventionerad monopolisering av den fasta bredbandsmarknaden. Precis som med elnäten kommer fjärran ägare att prioritera sin egen vinst i stället för kundens bästa pris.

  Share

Kontakt: Miljömagasinet, Skånegatan 93 - Box 11 203, 100 61 Stockholm
Tel 08-640 82 80 - Fax 08-640 40 67 - e-post: redaktionen@miljomagasinet.se