Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 11, 13 mars 2015
En praktisk naturnära skogsfilosofi
Skogspraktikan
Martin Jentzen, Erik Kullgren, Eva-Lotta Hultén
Visto förlag
Aldrig tidigare har behovet varit större av nya visioner för hur vi ska klara ett hållbart nyttjande av en överexploaterad jord, och samtidigt lyckas vända de många negativa trender vi ser inom samtliga områden: miljö, naturbruk och global rättvisa. En ny, snyggt förpackad bok med titeln Skogspraktikan - varför vi bör gå över till ett naturnära skogsbruk, har utkommit på Visto förlag. Boken presenterar alternativ som innebär att den skog som brukas fortsätter vara skog i stället för att omvandlas till en plantageliknande virkesåker.
"De svenska naturskogarna fortsätter att avverkas, mångfalden minskar, en tredjedel av avverkningarna når inte upp till lagens miljökrav och lönsamheten i svenskt skogsbruk sjunker. Den här boken berättar lättbegripligt om ett hållbart och ekonomiskt lönsamt alternativ till dagens skogsbruk."
Så står det i baksidestexten på denna efterlängtade bok som är författad av skogsmästaren Martin Jentzen, skogs- och miljöjournalisten Eva-Lotta Hultén och skogsägaren Erik Kullgren. Boken är lättläst och är en fin läsupplevelse för alla som vill tänka nytt och intresserar sig för våra ödesfrågor, eller för dem som enbart vill få inspiration till hur skogen kan brukas på ett mer miljöanpassat vis.
Boken börjar med det svenska skogsbrukets mångbottnade historia, tar sedan upp saker som skog, klimat, och skogsekonomi. I kapitel 5 ställer sig författarna frågan om den svenska modellen av skogsbruk är skogsbruk, eller snarare avveckling av naturtypen skog, och etableringen av "halvskogar" och plantager. Det är en relevant fråga att ställa sig. För det tycks som att storskogsbruket "avskyr" just den naturskog vars stora timmerträd faktiskt lade grunden för industrin. Skogsnäringen vill byta ut den vilda naturskogen mot något annat; plantskolade plantor i raka rader som tuktas till vad som hävdas ger mer avkastning till pappersindustrin.
Boken tar också upp hur man ställer om till ett naturnära skogsbruk. Ganska självklart handlar det i grunden om en mental omställning, och därefter om att skaffa sig kunskaper som kan användas praktiskt. Likt den stora globala permakultur-rörelsen tycks författarna vilja lyfta konstruktiva förslag snarare än att beskriva problem.
Kartläggning av skyddsvärd skog - skog som aldrig ska brukas oavsett skogsskötselmodell. Oavsett om man på detaljnivå delar Skogspraktikans förslag om skogsskötsel eller inte så är det otvivelaktigt så att skogsbruket måste ställas om, ja inte bara skogsbruket för den delen, utan hela vårt samhälle. En början är att utesluta sådana skötselmetoder som inte hör hemma i ett miljövänligt skogsbruk. Redan i detta skede kommer man närmare ett naturnära skogsbruk. Boken lyfter här olika punkter: skapa inte kala hyggen, etablera inte monokulturer, introducera inte främmande trädslag, använd inte gifter, sprid inte gödsel, bearbeta inte mineraljorden, utför inte dikning, undvik störande arbete vid ekologiskt känsliga årstider och så vidare. Här kan också läggas till: avverka inte gammelskog och andra skogar med höga naturvärden, inte heller biologiskt värdefulla träd och buffertzoner.
Det sista kapitlet i boken har rubriken Om naturnära skogsbruk är så bra, varför använder inte alla det redan? Här utdelas rättfärdiga kängor till den pragmatiska och kompromissvilliga miljörörelsen och mot de skogsägarföreningar som Södra, Mellanskog med flera som tagit på sig mandatet att föra skogsägarnas talan, trots att det enligt författarna finns grund att fråga sig om skogsägarföreningarna springer industrins och inte skogsägarnas ärenden.
Initiativtagare till den form av naturnära skogsbruk som presenteras i boken är tysken Lutz Fähser, jägmästare och doktor i skogsekonomi. Det är han som introducerat den i Tyskland nu erkända och prisbelönta modellen. Jag besökte för flera år sedan Lutz med en grupp svenskar, och vi fick en imponerande guidning i Lübeck stads skogsinnehav, som Lutz då var förvaltningschef över. Jag minns hemresan till Sverige och känslan av att vi lever i ett kulturellt underutvecklat land vad gäller naturbruk.
Det kanske mest sympatiska med den naturnära skogsbruksfilosofin är att man, till skillnad mot gängse svensk skogsbruksmodell, erkänner naturskogarnas årtusendelånga utveckling, anpassning, dynamik och mångfald, som en mer tillförlitlig erfarenhet och viktig egenskap än ett hundratal år av experimenterande med så kallade förädlade plantor och plantagemodeller.
Man menar att: "det är effektivare att samarbeta med naturen än att trotsa den". Och, till skillnad från oljeepokens energislöseri, pekar man på att en minimering av insatserna är mer ekonomiskt och hållbart än att maximera uttaget av virke. Dessutom ser man till fler nyttor av en skog på samma yta, dit hör kolinlagring, vattenrening, livsmiljöer för skogens arter, folkhälsa, ekoturism med mera.
Boken lämnar läsaren med en känsla av att vilja veta mer och inte minst tänka friare kring skogen i stort, och sin egen skog. Säkert finns det läsare som kommer att ifrågasätta vissa påståenden eller enstaka faktapunkter vad gäller ekonomiska beräkningar, eller skogsekologi, men det fråntar inte denna bok dess värde ens för dessa läsare. Boken efterlyser just kritiskt tänkande och förklarar på ett övertygande sätt varför skogsbruket bör bli naturnära.
Blandskog som sköts med större hänsyn till skogens naturliga artsammansättning och dynamik.Jag kan inte låta bli att undra varför inte fler skogsägare och skötselchefer på skogsbolagen frestas att vidga sina vyer i förvaltningen av vårt gemensamma naturarv, och öppna för ett bredare och mer kreativt förhållningssätt. För hur kul kan det egentligen vara att ständigt befinna sig i ett icke utvecklande, föråldrat skötselmönster där kalhuggning, markberedning, plantering, gallring och kalhuggning pågår i en ohållbar loop?
Själv skulle jag, om jag fick möjlighet att förvalta större områden av skog, prova nya grepp, sprida riskerna, fråga folk vad de efterfrågar, och inte minst införa nya principer för skogsskötsel, som att exempelvis låta skogens egen dynamik forma skogen.
Vad skulle det skada? Inte samhället, eller mångbruket, om man ska tro de senaste årens forskningsartiklar som visar att blandskogar, hyggesfria modeller och mer biologisk mångfald, faktiskt är det som gynnar miljö och människa mest.
Jag har inte mycket skog själv, bara någon ynka hektar (om man inte räknar in vår gemensamma statliga skog). Att kalhugga denna skog och plantera en trist monokultur i dess ställe skulle vara både oekonomiskt, och estetiskt och ekologiskt katastrofalt. I stället ställde jag mig just den fråga som författarna inleder boken med att ställa: nämligen vad vill jag med denna skog?
Frågan kan tyckas för antropocentrisk, för skogen har ju ett egenvärde, och man kan verkligen fråga sig om människan ska bestämma allt om alla naturtyper. Men, tyvärr verkar det vara så i dag att även valet att låta en skog stå orörd är just ett val. Det spännande med denna fråga är att i stort sett samtliga 300000 skogsägare i Sverige skulle kunna ge ett mer eller mindre unikt svar. I bästa fall skulle det leda till en mer mångfaldsrik skötsel, och i förlängningen förhoppningsvis till mer stabila och artrika ekosystem med plats för de arter (hit hör även människan) som är beroende av, men också själva utgör levande naturskogar.
Blandskog som sköts med större hänsyn till skogens naturliga artsammansättning och dynamik.Kanske skulle ägarna till och med ge flera svar på samma fråga? Så blev fallet för mig. Jag använde en del till att bygga upp en liten primitiv ekoturism-anläggning, en del lämnade jag orörd, en del för att plocka ut enstaka timmer- och vedträd, och en del, en tidigare granplantering på gärde, avvecklade jag för att ersätta den med hagmark och etablerade där lövträd intressanta för den biologiska mångfalden och som ätliga växter.
Om i stället en kommun ställde sig frågan, skulle säkert boendemiljöer, rekreations- och folkhälsoaspekterna väga tungt, tillsammans med vattenrening, luftrening och biologisk mångfald. Men även större skogsbolag bör ställa sig dessa frågor gång på gång. Även om kvantiteten massa och timmer är vad som främst prioriteras i deras svar så ifrågasätter boken om den i dag dominerande kalhygges- och plantagemodellen verkligen är det bästa eller det mest långsiktiga valet även i detta avseende.
Det fina med denna bok, förutom dess ansats att presentera en mer sympatisk form för nyttjande av skogen, är att författarna inspirerar läsaren att tänka själv, och inte svälja jägmästarskolans och Skogsindustriernas "sanningar" (inte Skogspraktikans heller). För att citera författarna i inledningen: "Vi vill uppmana dig som läser denna bok, och själv äger eller förvaltar skog, att börja med att fundera över vad du vill med den skog du rår över".
Skogspraktikan är en viktig liten tankebok för alla som intresserar sig för skogen och miljön. Jag ser fram emot en uppföljare som uteslutande handlar om en fördjupad praktisk tillämpning. Ett sådant verk skulle kunna innehålla allt från illustrerade förslag om hur man gör urval av träd att avverka, planerar en miljöanpassad avverkning, vilka användningsområden som finns för olika trädslag, hur man tar fullgod hänsyn till skogens vatten och hänsynskrävande biotoper, vilka träd och skogspartier som bör lämnas till naturvård - till olika praktiska exempel på alternativa ekonomiska värden: folkhälsa, bär- och svamp, jakt- och fiske, ekoturism, slöjdmaterial och konst.