Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 42, 17 oktober 2014
Kubas stora insatser mot Ebola
edan Sverige skickar ett tiotal läkare så ställer Kuba upp med femhundra, kommenterar Hans Rosling, den välkände professorn i internationell hälsa, som också är rådgivare till Bill Gates Afrika-projekt. Hur kommer det sig att det fattiga landet Kuba kan göra så mycket?
Kubas internationella hälsobistånd har pågått sedan revolutionen 1959 och man har skickat ut inte mindre än ett hundra tusen hälsoarbetare till katastrofområden och fattiga samhällen utan fungerande sjukvård under åren. Trots att landet motarbetas och förtalas och trots att man själva lider brist på både medicinsk utrustning och läkemedel (på grund av den US-amerikanska handelsblockad som Sverige i praktiken deltar i) fortsätter man sin självpåtagna, humanitära insats.
Kubanska läkare är väl förberedda inför epidemier. (Foto: Nacho Vazquez)
Just nu arbetar inte mindre än femtiotusen kubanska hälsoarbetare i Afrika, Latinamerika och Asien. Kubanska läkarlag var snabbt på plats i Sri Lanka efter tsunamin (vilket jag bevittnade den gången 2004) och i Pakistan efter jordbävningen där (då kubanerna lärde sig att arbeta i snö i bergen och den kvinnliga personalen klädde sig i slöja) och tidigare i Centralamerika efter orkanen Mitch, för att bara nämna några exempel.
Kubas insatser i Haiti under många år har mångdubbelt överträffat dem från alla andra länder liksom från internationella organisationer som Läkare utan gränser och Röda Korset. Haitis egna politiska ledare har tillkännagivit sin stora tacksamhet inför omvärlden, men media i väst har, som vanligt, förtigit detta.
På samma sätt har Världshälsoorganisationen WHO gång på gång lovordat Kubas egen hälsovård och dess internationella bistånd. Senast den 22 september framhöll FN-chefen Kuba som en förebild ("role-model") på hälsoområdet och prisade ännu en gång landets insatser i den pågående kampen mot ebolaepidemin.
Medicinsk personal i Kuba är väl förberedda för sådant arbete. Deras eget land är ett låginkomstland i tropikerna med knappa resurser och de har en kultur av solidaritet och medkänsla. Vita och färgade arbetar tillsammans, och det är också en fördel när de kommer till Afrika. Det har jag med egna ögon kunnat bevittna när jag verkat i Moçambique, Angola och Etiopien på sjuttio-, åttio- och nittiotalet.
Svenska hälsovårdsarbetare får tillfälle att själva se hur den kubanska sjukvården fungerar liksom läkarutbildningen av ungdomar från fattiga länder i nästa studieresa som planeras av Svensk Kubanska Föreningen till hösten 2015.
Det finns såväl regeringar som frivilligorganisationer som har samarbete med Kuba. Mest omfattande är Venezuelas ersättning för en del av Kubas hälsoprogram. Men även länder som Norge och Belgien stöder Kuba i dess hälsobistånd. Kanada deltar i en rad forskningsprojekt med universiteten.
Som ett alternativ till att skicka kubanska läkarlag har Kuba också utbildat tusentals fattiga ungdomar från Latinamerika, Afrika och Asien inom hälsoyrkena. Ungdomarna har fått en fullvärdig utbildning helt kostnadsfritt på det enda villkoret att de återvänder till sina ursprungssamhällen. Medan USA, England och EU-länderna dränerar u-länder på utbildade yrkespersoner, vilket förutom fattigdomen är en bidragande orsak till ohälsan, skickar Kuba dit dem. Detta har en annan svensk professor i internationell hälsa, Staffan Bergström, dokumenterat.
Helt osannolikt men ändå ett faktum är att USA har ett federalt program för att förmå just kubanska läkare att överge sina arbeten såväl i sitt eget land som i katastrofområden i andra länder och emigrera till USA där de får en preferentiell behandling, pengar och anställning.
Efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 tog Kuba hand om tre tusen skadade barn och ungdomar, behandlade dem medicinskt och lät dem vistas i en hälsosam miljö. Det var ett program som pågick till 2011 och beskrevs i Miljömagasinet nr. 17 tidigare i år.
Kommer den nya svenska regeringen att återuppta samarbetet på det medicinvetenskapliga området som både kubaner och svenskar minns med saknad? Då kommer Kuba att kunna bidra ännu mera till att förhindra ebolaepidemins spridning. Inte bara Västafrika skulle vara hjälpt av detta utan även mera näraliggande länder som Spanien, Storbritannien och Norge där de första fallen som bekant har dykt upp. Ligger det inte i vårt eget intresse också?
Avståndet från Stockholm till Sierra Leone är 5 800 kilometer. Från Havanna till Sierra Leone är det 7 500. Om nu Sverige inte har kapacitet att skicka personal att bekämpa farsoten kunde vi väl backa upp det land som överträffat sig självt med den otroliga insatsen på femhundra specialister?
Mer information finns på svensk-kubanska.se.