Ekologiskt på frammarsch i Frankrike

I franska städer säljs närproducerat på torgen och den ekologiska och hållbara produktionen växer. Ulf Bergström ger här en bild av framgångar och svårigheter. Själv bor han i området Roussillon, eller Pyrenées Orientales, som leder ekoligan i Frankrike; den ekologiska odlingen/djurhushållningen uppgår till 15,2 procent.

En ekologisk grönsaks/fruktodling i Molitg, en av de få kvarvarande terrassodlingarna som fortfarande är i bruk. Det är endast lite rotfrukter som står kvar efter vintern - årets skörd börjar först i maj/juni. Terrasserna gödslas med brunnen kogödsel och bevattnas genom "arrosage", bevattningskanaler från romartiden som i sin tur får sitt vatten från bergskällor cirka fem kilometer norr om byn.

Frankrike är ju paradoxernas land och "den franska paradoxen" har nästan blivit ett varumärke. Samtidigt som Frankrike ligger på topp i Europa när det gäller användning av syntetiska kemikalier inom livsmedelsframställningen så ligger man också långt framme med den ekologiska produktionen. I Frankrike talar man om biologisk odling/uppfödning, eller kort "Bio", i de anglosaxiska länderna om organisk och i norden om ekologisk.

Alla menar samma sak men det hade varit bra om man kunde enas om ett begrepp för att beskriva en naturlig produktion fri från GMO (Genetiskt Modifierade/Manipulerade Organismer) och syntetiska kemikalier.

Det är ju numera känt att medelhavskosten med inslag av frukt och grönt, nötter, olivolja och vin är en för människan utmärkt kost med fullgoda proteiner och mättade fetter från utegångs-gris/får/fågel och sparsamt med snabba kolhydrater. I departementet Gers där allt steks i drypande ankfett har man Europas lägsta frekvens av hjärt/kärlsjukdomar (näst efter Kreta).

Det är lika känt att "in vino veritas", i vinet finns sanningen, och att ett måttligt dagligt intag utlöser de magiskt hälsobringande effekterna i polyfenol resveratrol. Men, som den persiske tänkaren Avicenna sa ; "Vin bör endast drickas av den vise, ty honom höjer vinets ande till himmelen, medan den försänker den hickande dåren till mörkret".

När det gäller odling och djurhushållning är dessa mer intensiva i de norra delarna där man finner väldiga monokulturer (främst spannmål och oljeväxter) och det är inte ovanligt att fälten är så stora att de för ögat uppfattas sträcka sig till horisonten.

Längre söderut, ungefär där, lite norr om Valence, som man börjar känna doften från Medelhavet, ersätts spannmål med vin och längs ned i södern samsas vin med oliver (som inte odlas norr om 45:e breddgraden).

Längst nere i "Sud de France" alltså på den norra sidan av Pyrenéerna från Medelhavet till Atlanten, odlades allting i dalgångarna fram till 1400-talet, men efter den förfärliga pesten och krigen, de flesta anstiftade av den katolska kyrkan mot kättare (oliktänkade), växte befolkningen och för att tillgodose behovet av livsmedel började man terrassera bergssluttningarna.

När man vandrar i bergen ser man överallt lämningar av detta gigantiska arbete. I princip alla sluttningar mot syd/sydväst terrasserades och brukades fram till efter det "stora kriget" alltså första världskriget, det historiskt värsta av alla krig som tömde den tidigare självförsörjande landsbygden på alla vapenföra män och lämnade kvinnor, åldringar och barn att klara sig själva så gott de kunde. Jag kommer ofta förbi byar som övergavs av pesten på 1300-talet eller av vattenbrist på 1900-talet. Cyniskt skulle man kunna säga att "Kriget" försatte stora delar av landsbygden i den törnrosasömn som vi kan uppleva i dag och där vi kan följa historiens vingslag i arkitektur och natur.

Efter kriget tog mekaniseringen fart, traktorer ersatte åsnor och oxspann. Genom mekanisering och kemikalisering klarade man sig utan terrasser som krävde goda ryggar, ben och armar för att skötas. Under 100 år har detta kulturarv, detta vittnesmål om mänsklig kraft och möda sakta förfallit och upplösts, för att aldrig mera återuppstå. Ett mänskligt underverk i symbios med naturen som vi har flera exempel på i andra delar av världen där märkliga kulturer sprungit fram och försvunnit.

I Frankrike representerar den ekologiska produktionen i dag blygsamma 3.2 procent. I vårt departement, Roussillon, eller Pyrenées Orientales (som är den officiella benämningen sedan revolutionen) uppgår den ekologiska odlingen/djurhushållningen till anständiga 15.2 procent av den totala produktionen, vilket sätter oss främst av alla franska departement (totalt 96 ).

I siffror talar vi då om 12 800 hektar, 515 företag med cirka 2000 anställda och en omsättning av 130 miljoner euro (departementet har cirka 1/2 miljon invånare). Målsättningen är att 20 procent av den brukade ytan ska vara ekologisk före år 2017.

Det intressanta är att alla inblandade, myndigheter, producenter, konsumenter tycks dra åt samma håll; vi kan inte etablera en hållbar miljö om vi inte arbetar med naturen och vi talar då om ren luft, rent vatten och ren mark på vilken vår mat produceras. Mot detta står den industriella stordriften och dess lobbyister i Bryssel. Också här i ett av Europas "renaste" hörn ser vi med oro på förgiftade vattendrag och en starkt minskad bipopulation. GMO är ju förbjudet, inte bara här men också i många andra regioner i Europa, vilket är ett problem för Bryssel, och det är inte politiker eller myndighetspersoner som vi har att tacka för det utan militanta privatpersoner och organisationer.

Ekologiska grönsaker till salu på en marknad i Carcès i Sydfrankrike. (Foto: Sanni Gerstenberg)

Eko-produktionen här nere är främst frukt och grönt, olja, ägg, kyckling, gris, lamm och nöt. Vid sidan om den strikta Bio-certifieringen finns det i Frankrike också Label Rouge, en särskild certifiering som ligger i närheten av Bio. Jag har till exempel en Label Rouge kyckling i ugnen nu och för den gäller: Uppfödd i det fria under minst 84 dagar (att jämföra med 35 för en batterikyckling) och utfodrad med lokal spannmål utan GMO. Priset är under 5 euro/kg när man köper den färsk. Ekologiska färska ägg kostar runt 2 euro för en 6-pack.

Det är också viktigt för en sund kosthållning att maten i största möjliga utsträckning är närproducerad. Alla franska städer har minst en torgdag per vecka där det mesta som säljs är närproducerat. Från min bergsby Molitg har jag knappt en mil till närmaste stad, Prades (6000 inv.) där nästan all service finns, inklusive två marknadsdagar, en stor på tisdagar med producenter från hela regionen och en mindre på lördagar med producenter från närområdet (med en radie på mindre än 20 km). I vårt departement har vi 5 Biocoop varuhus som endast säljer ekologisk mat och som har en tillväxt om 10 procent per år. De arbetar med ett hundratal producenter inom en radie av 150 km och som representerar 20 procent av varuutbudet.

Det är intressant att konstatera att i den kemiska revolutionens moderland, USA, ökar efterfrågan på ekologiskt framställda livsmedel med 20 procent per år (visserligen från en mycket blygsam nivå). Det är också intressant att konstatera att hela denna utveckling, denna snöbollseffekt, har kommit till stånd, inte tack vare insiktsfulla politiker eller livsmedelsindustrin, utan tack vare insiktsfulla producenter och konsumenter på gräsrotsnivån.