Politiskt, religiöst och fackligt oberoende
Alternativet i svensk press
Huvudsidan - Om tidningen - Prenumerera - Annonsera - Kalendarium - Insänt

Tillbaka till arkivet

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 11, 18 mars 2011

Att hitta sig själv i vildmarken

Att leva i vildmarken handlar inte bara om att hitta mat och bygga skydd för väder och kyla. Det handlar till lika stor del om att bygga upp bra relationer och lära sig leva i nuet. I början på mars åkte Sofia Härén ut i skogen på en Vildvecka som arrangerades av föreningen Naturliv.

Min vän Sanya skickar ett meddelande: Vill du följa med på överlevnadskursen? Hon hade pratat om att hon skulle på en kurs ute i skogen i slutet av februari. Nu behövs det minst två personer till för att kursen ska bli av. Jag har inte lång betänketid men det är inte ett svårt beslut, det kommer bli en unik upplevelse tänker jag. Ett orosmoment är bara den låga temperaturen, runt 10-15 minusgrader i början av februari. Kursen hålls på Runnö i sjön Yngern utanför Järna, några mil söder om Stockholm.


Vildveckan handlar främst om relationer, med oss själva, våra medmänniskor och till naturen.

Efter en vecka kommer det ett mejl med en inbjudan till Vildveckan och en lång lista med utrustning och förhållningsregler. Det är viktigt att ha kläder av ull när det är kallt. Och vi måste ha med oss klädombyte om vi i värsta fall skulle gå igenom isen.

Vi kommer lära oss en rad saker för att kunna överleva i skogen, men framför allt är det en möjlighet att få kontakt med sitt sanna jag. Det är många formuleringar i det lilla häftet som visar att de som håller i kursen har en annan utgångspunkt än bara att överleva i skogen som Rambo eller i lumpen.

Ursprungligt leverne

Det påminner om den syn som ursprungsfolken har på naturen. De skriver att vi lever på vår Moders levande hud och att vi visar tacksamhet genom att visa respekt för naturen där vi vistas.

Det är föreningen Naturliv som står bakom kursen. Den drivs av Johan "Brum" Örlander, Niklas Taliaferro, Ross Carter samt Kerstin Hellman, som också är guider och kursledare. På hemsidan presenteras även Julia, 19 månader, som är Brums och Kerstins dotter, som en av guiderna "då ursprungsmänniskor ser på livet som en cirkel där alla är varandras guider och en hierarkisk uppdelning inte existerar som i civilisationen".


Förväntansfulla kursdeltagare.

De beskriver Naturliv som "en organisation som erbjuder ursprungligt leverne i dag med tonvikt främst på relationer. Det gäller relationerna med oss själva, andra människor och resten av naturen." Syftet är att inte bara överleva utan även växa som människa.

Vi ska inte ha med oss klockor eller mobiltelefoner. Ingen alkohol, tobak eller godis är tillåtet och de rekommenderar att vi börjar förbereda oss i god tid, helst tre veckor innan. Vi kan sova utomhus eller med öppet fönster för att vänja kroppen vid kyla och öka ämnesomsättningen. Börja dra ner på kolhydrater som pasta, bröd och potatis. På kursen är det enkel, ursprunglig kost som gäller med kött och fett, rotfrukter, frukt och nötter.

Som övervägande vegetarian, från och till under 14 år, funderar jag lite på om jag ska äta av det rådjur som vi ska lära oss att stycka och ta vara på.

Efter mycket letande efter billiga ullkläder och underställ börjar slutligen listan med utrustning bli komplett. Ett tips från arrangörerna är ett överskottslager med gamla militära vadmalskläder från 50-talet.

Mössa av bäver

Den 28 februari klockan åtta på morgonen möts vi av Brum, Nick och Ross på pendeltågsstationen i Järna. Det är den sista hålltiden vi kommer ha under den kommande veckan.

Det är stora leenden och varma handslag. Brum har stor pälsmössa av bäver, Ross grönrutig skogshuggarskjorta och Nick verkar helt oberörd av morgonkylan, ganska lättklädd under den uppknäppta vadmalsjackan, möjligen från samma överskottslager som våra. Vi är sex deltagare och med fyra av oss i grå vadmal skämtar vi om att vi ser ut som en deserterad trupp från gamla ryska armén.

Vi blir avsläppta med bil cirka en timmes gångväg från sjön och Brum börjar med att instruera oss hur vi bäst rör oss i skogen: Gå på led i varandras fotspår för att lämna så lite spår som möjligt efter oss i naturen och för att spara energi. Sätt ner tårna först, för det är så ursprungsfolken går. Det är lättare att gå i djup snö och ger bättre balans och kontroll.


Vad kan ha hänt här? Spår är mer än tass- eller klövavtryck.

Vi skrämmer upp en hare och det ger ett bra tillfälle att diskutera spårning. Vi får bekanta oss med den särskilda pedagogik som de använder i Naturliv. Det är inte meningen att Brum ska stå och föreläsa utan vi ska söka svaren tillsammans i gruppen. En fråga besvaras med en motfråga och Brum försöker lära oss att den viktigaste kunskapen är att kunna hitta svaren själv. Han menar också att det blir ett ömsesidigt lärande, vi kan komma med tankar och idéer som han inte har tänkt på.

En stor del handlar om att vara närvarande i nuet och att på så sätt bli mer medveten om sin omgivning. Att vara uppmärksam på spåren i naturen och hur miljön ser ut och förändras.

Hugga vattenhål

På inrådan av våra guider har vi fastat sedan kvällen innan. Det ger kroppen en chans att anpassa sig till den nya miljön och de bakterier som vi ska leva med under den kommande veckan. Jag känner mig förvånansvärt pigg utan frukost och lunch.

I lägret finns ett stort vindskydd och ett tält byggt av störar och presenning. Jag hinner fundera lite på om mina två sovsäckar och filtar ska räcka, innan vi går ner för att hugga upp ett vattenhåll.

Yngern ligger i ett naturskyddsområde och Brum berättar att det är en av Sveriges renaste sjöar. När vi huggit oss ner i den flera decimeter tjocka isen väller det upp fint och klart vatten. Vi fyller en gryta och tar med upp till lägret.

Nick gör snabbt upp eld med en bågdrill och blir föremål för stor beundran från oss kursdeltagare. Vi ska lära oss hur man gör senare under veckan och ska göra egna bågdrillar.

Förutom näring och vätska är hygienen en viktig fråga i vildmarken, eftersom det är lättare att förebygga sjukdomar än att bota dem. För att inte föra över bakterier mellan oss i gruppen ska vi inte byta matskålar eller skedar med varandra och inte heller äta av varandras mat. Det är inte ovanligt att folk blir magsjuka när de tillfälligt bor i skogen och dricker sjövatten. Det som kallas "forest flu" eller skogsinfluensa.

Vi samlar granris att ligga på, det isolerar bra mot marken, och även för att lägga runt eldstaden. Granbarr är sura vilket gör att bakterierna inte trivs, så vi byter och lägger på färskt granris runt elden varje dag. Granbarr är också bra för att tvätta händerna, gnugga dem med snö eller tugga barren först och spotta ut i händerna. Då frigörs de antiseptiska oljorna och det blir samtidigt bra munskölj.

Stycka ett rådjur

Första utmaningen är att flå och stycka rådjuret. Jag lyckas inte förmå mig själv att vara med utan tittar bara på, det är lite obehagligt. Men nästa dag bestämmer jag mig för att göra ett försök, då ska vi flå huvudet som är kvar. Inte det enklaste att börja med, men jag kommer på mig själv att vara väldigt nyfiken; jag ser också ut så här på insidan.

Det känns också lättare i detta sammanhang där alla har stor respekt för djuret och där nästan alla är eller har varit vegetarianer eller veganer. Här är inte rådjuret "det" utan "Hon" och alla delar tas kärleksfullt till vara. Det slutar med att jag även smakar på den råa levern och hjärtat. En märklig upplevelse.

En dag lär vi oss att bygga en snöhydda, hur den ska ligga i terrängen och hur den ska utformas. Det är en hydda som precis rymmer en person och eftersom den byggs med en lutande ingångstunnel håller den kvar kroppsvärmen. Det är en enkel konstruktion som förstärks med grenar.

Det är inte en tråkig stund under veckan, vi är fullt sysselsatta hela tiden. Det är också en fin sammanhållning i gruppen och vi skrattar mycket tillsammans. Det är en brokig blandning av engagerade människor.

Jakt på ved

Det är en ständig jakt på ved då elden slukar mycket pinnar. Vid flera tillfällen under veckan hämtar vi ved i den mer brukade skogen på fastlandet för att hålla ön så orörd som möjligt. Det är också en del av kursen: Vilka träslag är bäst för vilket syfte? Hur får jag en eld som inte ryker?


Frusen frukt tinar snabbt runt elden till frukosten.

Vi lär oss också att göra enkla fällor av pinnar och snöre. Det är inte tillåtet i Sverige att jaga med de här fällorna, men det är ändå intressant att veta hur de fungerar. Ross förevisar den enklaste som kallas paiute-fällan, efter den nordamerikanska indianstammen. Det är en genial konstruktion för att främst fånga smådjur och han berättar att det är den första fällan som barnen lär sig bland ursprungsfolket. Efter många försök och några svordomar lyckas ingen av oss nybörjare med balansakten att sätta upp den rätt.

Flera gånger under veckan blir det tydligt att vi står handfallna när det gäller att leva i naturen. Trots, eller på grund av, all information och teknik i vårt samhälle ligger vi långt efter de människor som växer upp i naturen och får ett naturligt förhållningssätt till den.

Frusna kängor

En lärdom jag fick av att leva i skogen är att när det blir mörkt är det verkligen mörkt. En annan är hur viktigt det är att hålla ordning på sina saker, för nästan varje kväll lyckades jag tappa bort någonting. En kväll glömde jag min ena sovsäck på vädring i en enbuske. När det var läggdags var den spårlöst försvunnen. Lyckligtvis räckte det med den jag hade och min filt och i morgonsolen hängde sovsäcken där, väl synlig, med ett fint lager frost på.

De första dagarna var det molnigt väder och den andra natten vaknade jag och tittade plötsligt upp på en stjärnhimmel, magiskt. Det är verkligen en skön känsla att vakna upp under bar himmel, även om det är minusgrader.

Det som var lite jobbigt var att kängorna hela tiden blev blöta och det var ett pågående projekt under veckan att torka dem framför elden, både under frukost och middag. En morgon var de så frusna att jag knappt kunde få ner fötterna i dem.

Anpassning

Det är intressant att inse hur anpassningsbara vi är. Efter ett tag tänker jag inte så mycket på att det är minusgrader och jag bryr mig inte om att tårna är iskalla, de kommer ändå att tina till middagen. Så länge jag rör mig eller är sysselsatt är det inget problem. Vi sitter och täljer på våra bågdrillar en eftermiddag utan att ha en eld, det är nog runt noll grader, men det känns bara trevligt och behagligt.

Det är också en intressant process hur min uppfattning av smuts förändras under veckan. Stelnat fett från gårdagens gryta blandat med aska och några bitar bark är efter ett tag inget hinder när jag ska dricka vatten ur min skål innan frukost. Däremot undviker jag att stoppa fingrarna i någon annans matskål. Det är skillnad på smuts och smuts.

Efter en vecka har kol och jord färgat alla små linjer i mina händer. Det går inte bort med granbarr och snö. Det har en naturlig skönhet och det är med visst vemod som jag tvättar bort det med tvålen när jag kommer hem, på min toalett med glödlampor och fjärrvärme. ?/P>

Naturliv: www.naturliv.org




Söker ett hållbart liv

Johan "Brum" Örlander är en av grundarna till föreningen Naturliv. Hans mål är att kunna leva på heltid som jägare och samlare.

Naturliv är en helt ny förening som bara funnits sedan årsskiftet.

- Vi har gjort det här som privatpersoner förut, men det är lättare att ha en förening när man ska beställa mat och ha ett plusgirokonto, och med redovisning och sådant, säger Johan "Brum" Örlander.

Han menar också att de gör det i ett ideellt syfte, inte för att bli rika.

- Men vi vill ju kunna försörja oss på det.

Brum utbildade sig först till civilingenjör, men i grunden hade han ett stort miljöengagemang.

- Jag försökte hitta ett hållbart sätt att leva på, och läste om olika sätt. Jägare och samlarekulturen var det som jag tyckte var mest balanserat och det tycker jag fortfarande, säger han.

Han letade efter ett ställe där han kunde lära sig mer om detta sätt att leva och hittade Teaching Drum Outdoor School i Wisconsin, USA. Han deltog i deras årslånga Vildmarksguideprogram (Wilderness Guide Program) 2005-2006. Han har sedan dess levt mycket av sitt liv i skogen.

- Det kändes helt rätt, säger han.

Han berättar att det viktigaste han lärde sig under det året var att lära känna sig själv.

- När man lever så tätt med andra, måste man titta på hur man reagerar och vad som triggas i gång i en av olika personer. Jag fick ta tag i beteenden som jag har med mig från min barndom och som inte är så hälsosamma.

Brums mål är att kunna leva som jägare och samlare och han säger att det är flera olika saker som han behöver uppnå för att nå det målet.

- Jag behöver få till en grupp som jag kan leva med och där alla strävar åt samma håll.

Han påpekar hur viktigt det är att kunna prata om sina känslor.

En annan praktisk fråga är att hitta ett område där de kan bo, där det fortfarande finns så mycket natur att det går att leva på den.

Share

Kontakt: Miljömagasinet, Skånegatan 93 - Box 11 203, 100 61 Stockholm
Tel 08-640 82 80 - Fax 08-640 40 67 - e-post: redaktionen@miljomagasinet.se