Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 9, 5 mars 2010

Min situation som elflykting

Strålningen ökar och det blir allt svårare för dem som är känsliga att delta i samhällslivet och att hitta ett boende som fungerar. Miljömagasinets serie om el- och kemikaliekänsliga återkommer nu med några nya berättelser.

Namn: Febe Hellberg
Ålder: 31
Hemort: Närtuna

in elkänslighet hänger samman med en nervskada jag fick i underkäken på grund av en oförsiktig utdragning av en visdomstand. Det är den skadade nerven som reagerar på strålning och magnetfält, och då den belastas ökar smärtan i denna. Det ger en brinnande känsla i ansiktet, tics i nerven, stickningar och starka sensationer av att elektriska stötar går genom kinden. Efter exponering är nerven i akut rörelse i 3-4 dagar. Framför allt de första dygnen har jag mycket svårt att sova för jag vaknar cirka varannan timme av smärta eller hallucinatoriska mardrömmar.

Det är nu tre år sedan tanden drogs ut och besvären kom. I början var de något lindrigare och jag såg inte sambandet till strålning. Jag höll på med mitt examensarbete i arkitektur på KTH i Stockholm. Fick tidsdispens och avslutade studierna fyra månader senare än mina kurskamrater, eftersom jag hade allvarliga koncentrationsproblem till följd av smärta.

Jag klarade min examen och arbetade i ett års tid som vilken arkitekt som helst på ett kontor i Uppsala. Jag levde på hoppet att nerven höll på att läka, och att det var därför den ständigt var i rörelse. Dock hade jag sömnrubbningar och var kraftlös.

Jag upptäckte att jag blev sämre i miljön på kontoret. Vi satt cirka 15 personer i ett kontorslandskap. I första hand användes mobiltelefon, de fasta telefonerna kom i andra hand. Jag meddelade min chef att jag mådde dåligt av att vara i kontakt med mobilen, och fick en ny plats i ett avskilt rum en våning ned, som jag delade med en kollega som inte talade i mobil i så stor utsträckning som de andra. Det fungerade än så länge bra för mig att arbeta vid dator. Situationen var hållbar.

Sedan blev flera av oss uppsagda på grund av arbetsbrist. Det var inte något nederlag för mig. Jag ville vidare och sökte efter nya jobb. Men en vintervecka under min tid som arbetslös ökade plötsligt min elöverkänslighet. Jag hade varit magsjuk, troligen var immunförsvaret lågt. Jag fick aggressiva tics i ansiktet och insåg att elöverkänsligheten låg bakom detta. På min dator hemma fick jag in inte mindre än 17 trådlösa internet från grannar. Ticsen höll i sig även i sömnen.

Jag förstod att jag behövde ta mig bort från lägenheten och fick bo en tid hos några vänner ute på landet. De skulle sedan flytta och jag var hänvisad till att bo i stan igen. Denna gång i en annan lägenhet än där jag blivit sjuk. På landet var det bättre. Det tog några månader innan jag hittade en stuga på landet som jag kunde få hyra. Till dess tilltog problemen alltmer. Elöverkänsligheten som jag mest märkt av lokalt i kindnerven övergick i strömmande huvudvärk. Jag upplevde även pirrningar i händer och fötter. Det var i panik jag flyttade till stugan så fort jag hade tillfälle. En vecka tog det innan huvudvärken släppte.

Tyvärr är det inte en lågstrålande miljö jag hamnat i. Stugan ligger i Stockholmsområdet, och masterna står tätt. Det står en 36-mast några hundra meter bort. Men jag har det ändå mycket bättre här än någonsin i stan. Jämförelsevis är strålningen lägre och jag får återhämtning. Min pojkvän, min mamma, vänner och grannar hjälper mig med praktiska ting såsom att göra inköp och att ge mig skjuts eftersom jag inte tål att köra bil själv.

Vanligtvis cyklar eller går jag om jag ska någonstans. Jag tål ganska bra att åka tåg (Roslagsbanan) korta sträckor om det ej är rusningstid med mycket folk och mobiler. Och tack vare att jag har min frizon står jag ut med lite påverkan, för jag vet att jag återhämtar mig även om det tar några dagar.

Jag vill inte ge upp min arkitektambition, även om det kommer att bli mycket annorlunda att arbeta. Till exempel skulle jag kunna rita på "gammeldags" manér eller om jag tål en så kallad BEMI-skärm hoppas jag kunna använda en sådan.

Jag är återinskriven som arbetssökande vid arbetsförmedlingen efter en period av sjukskrivning som ännu ej fått bifall av Försäkringskassan.

Min läkare tror ej på elöverkänslighet, och hennes intyg har inte förklarat mina problem tillräckligt bra. På arbetsförmedlingen har jag en handläggare som tar min belägenhet på allvar och vill hjälpa mig att få en anpassad arbetssituation. Förhoppningsvis får jag en distanstjänst inom en snar framtid. Jag är så pass mycket starkare nu att jag inte tvivlar på att jag skulle orka, men det krävs särskild utrustning och en förstående arbetsgivare.

Stugan är omodern, med vedeldning och ej rinnande vatten. Det har varit en kall vinter, men kyla vänjer kroppen sig vid och jag känner mig inte utsatt. Begreppet utsatt har en helt annan innebörd för mig. Det är att vara i tätort med strålning som ej kan undkommas.

Share