Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 19, 8 maj 2009

Het debatt om strålning och skador

Hur farlig är egentligen radioaktiv strålning? För två veckor sedan gästades Sverige av Dr. Chris Busby som menar att det etablerade sättet att avgöra riskerna med strålning inte fungerar.

På ABF-huset debatterade Chris Busby mot Dr. Jack Valentin som nyligen pensionerats från posten som vetenskaplig sekreterare i ICRP (International Commission on Radiological Protection). Det är ICRP:s bedömning av strålningsrisker som är vägledande globalt.


Christopher Busby har gjort sig obekväm bland forskare och strålskyddsmyndigheter.

Chris Busby har ägnat 20 år av sitt liv att förklara att ICRP:s modell för att mäta strålningsrisker inte duger och på kuppen har han gjort sig obekväm bland andra forskare och strålskyddsmyndigheter.

Han har kedjat fast sig vid kärnkraftverk och stormat ut från möten med internationella atomenergiorganet IAEA efter att ha kallat dem mördare. När Miljömagasinet fick en pratstund med honom innan debatten med Jack Valentin säger han att den rådande forskningskulturen är ett allvarligt problem för mänskligheten.

- Det är ett filosofiskt snedsprång att tro på forskning som något som inte får diskuteras, att det finns ett objektivt svar som kan bevisas vetenskapligt. Allt det där är ju redan motbevisat, men ändå fortsätter man tänka så och människor dör på grund av det, säger han.

Trött på trevlighetskulturen

Chris Busby berättar att han ofta inte är välkommen till konferenser om strålsäkerhet. Eftersom det är en osäkerhetsfaktor att bjuda in honom: man vet aldrig vad han ska hitta på.

- Det är för att jag är så trött på den här konstgjorda trevlighetskulturen. Jag kan inte sitta där och le och låtsas att vi är överens när vi inte är det. Jag kan vara artig, men ibland gör jag ohyfsade saker bara för att få en reaktion. För att skaka om så att det händer något.

Vad är det då som får Chris Busby att reagera så våldsamt? På ABF-seminariet fick han en halvtimme på sig att förklara. ICRP:s riskmodell, som är den officiellt helt dominerande, kom till efter atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki. Enligt den har man mätt förekomsten av cancer hos överlevarna. Alla dessa överlevare utsattes för samma plötsliga gammastrålning från bomberna. Hela kroppen fick en lika stor dos strålning.

Ny riskmodell

Modellen fungerar, menar Busby, bara om man ser till den strålning som träffar kroppen utifrån. Däremot blir den felaktig om radioaktiva partiklar letar sig in i kroppen. Då blir riskerna många gånger högre. Han bygger det antagandet på en teori som han publicerade i den vetenskapliga tidskriften New Scientist 2008. Enligt den absorberar ett ämne mer gammastrålning ju högre nummer de har i det periodiska systemet. Teorin är att de absorberar sitt eget nummer upphöjt till fyra eller möjligen fem. Uran med det höga numret 92 är värst. Om en uranpartikel letar sig in i lungorna, eller i annan vävnad, fungerar den då som en magnet som drar till sig den naturliga bakgrundsstrålningen. Belastningen på den vävnad där uranpartikeln sitter blir då ofattbart mycket högre för kroppen som mestadels består av grundämnen med låga periodiska tal (väte=1 och syre=6).

- Detta förklarar cancerkluster runt kärnkraftverk. Det förklarar barnleukemi i många länder efter Tjernobylolyckan och det förklarar den höga cancerförekomsten runt Irländska sjön där upparbetningsanläggningen Sellafield ligger. De radiaoktiva partiklarna spolas upp på de leriga stränderna, där de lyfter och når människor genom inandningen. Cancerförekomsten sjunker brant när man kommer ett par kilometer in i landet, både i Wales och Nordirland, säger han.

Ingenting av detta går att visa med ICRP:s modell, enligt den är osäkerheten för stor. Ett exempel är när FN:s atomenergiorgan IAEA år 2000 sammanfattade att vetenskapen bara kunde bevisa 31 döda och 2000 cancerfall efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

- Det är brottsligt att hävda något sådant. Folk i Tjernobylområdet dör som flugor. Fyra av fem barn har hälsoproblem. Detta finns väldokumenterat i rysk vetenskaplig litteratur och i ett fåtal tidskrifter på engelska. Men ICRP har inte med en enda hänvisning till den här litteraturen, säger Busby.


Jack Valentin gick igenom strålningens historia.

Fungerar bara statistiskt

När Chris Busby var färdig var det Jack Valentins tur att kliva upp i talarstolen. Han gick igenom strålningens historia och ICRP:s riskbedömning. ICRP försöker omforma forskning om strålning till konkret kunskap som kan användas.

- Vi tar fram modeller för hur farlig olika mängder strålning är, sa han.

Han betonade att ICRP är en självständig institution som inte grundats av kärnkraftintressenter. En poäng han gjorde var att strålnings farlighet enbart kan mätas på stora populationer. Riktad till Chris Busby sa han:

- Vi borde diskutera de tekniska meningsskiljaktigheterna, inte kasta ruttna ägg på varandra. Att en enskild person får cancer kan aldrig skyllas på strålningen. Det går att se statistiskt, men aldrig på enskilda, sa han.

Öga mot öga

Efter pausen satte sig de båda ner öga mot öga, för första gången någonsin, i en offentlig debatt.

Jack Valentin menade att de båda borde kunna komma varandra närmare. Han stod fast vid att han tycker att Chris Busby kommer till fel slutsatser, men erkänner att ICRP borde ha tagit upp dem och andra rapporter och förklarat varför de tycker att de är dåliga. Han menade också att Chris Busbys tonläge och beteende legat i vägen för det.

- Du kunde ha sagt det du sagt och vi borde ha lyssnat, sa Jack Valentin.

Busby frågade Valentin varför det är så mycket barnleukemi runt Sellafield och runt kärnkraftverk.

- Det vet jag inte, men det vet inte du heller. Du har inte tillräcklig kontroll över möjliga felkällor, kontrade Jack Valentin.

- OK, kan ICRP:s riskmodell användas för att mäta cancerfall vid en kärnkraftsolycka? frågade Busby.

- Nej osäkerheten är för stor, svarade Valentin, och fortsatte:

- Det är fånigt med alla dessa siffror. Det blir bara ett sifferspel.

- Ja men politiker vill ha besked. De måste veta vad de ska göra vid en kärnkraftsolycka och som det är nu använder de er modell. Nu säger du att de inte ska använda den.

- De ska absolut inte använda din modell i varje fall, sa Valentin.

- Jo då skulle de få rätt modell för riskerna, sa Busby.

- Nej det skulle de inte och då skulle det blivit för dyrt. De pengarna kan användas bättre för att rädda liv på andra sätt.

- Våra meningsskiljaktigheter beror på att ICRP grundar sig på utilitarism. Det som är bra för många kan uppväga att det blir dåligt för få. Med det tänkandet kan slaveri i vissa lägen vara acceptabelt, om många gynnas av det. I ECRR (European Commission on Radiation Risk där Busby är vetenskaplig sekreterare) grundar vi oss på mänskliga rättigheter, och en sådan fundamental mänsklig rättighet är att inte behöva utsättas för strålning, sa Chris Busby.

Dagen efter debatten med Valentin träffade Chris Busby svenska Strålsäkerhetsmyndigheten för att presentera sina resultat.

Fakta Chris Busby

Christopher Busby är doktor i kemisk fysik och verksam som gästprofessor vid University of Ulster i Nordirland. Han är också gästforskare vid Julius Kuehn Institute, Braunschweig, Tyskland. Han anlitas regelbundet som expertvittne, i rättegångar och i tvister, av människor som fått strålskador. Ofta rör det sig om amerikanska veteraner från Kuwaitkriget. Han är också vetenskaplig sekreterare i European Commission on Radiation Risk, ECRR (www.euradcom.org).

Busby organiserar en konferens om risker med lågdosstrålning på grekiska ön Lesvos den 5-6 maj. Till konferensen kommer ett tiotal forskare som på olika sätt kommit fram till andra resultat än ICRP i sin forskning. Till mötet har han bjudit in strålskyddsmyndigheter i Europa och ICRP för en dialog, vilka hittills har tackat nej till medverkan.